måndag 13 april 2009

Romantiker

Mats på Tysta Tankar funderar kring döden och hårdrockens parafernalia. Jag gör ett försök att förklara hur hårdrock inte är något nytt, utan en återkommande reaktion på ett känslokallt samhällsklimat. Hårdrock torde vara en av de mest romantiska kulturströmmarna idag. Jag menar inte flickboksromantisk nu, utan dramatisk artonhundratalsromantik. Ni vet, Brontë, Shelley, Byron, Goethe, Poe. De som vände sig mot upplysningens totala förnuftsdominans och hävdade känslornas betydelse, ni vet.

Russels ord om "skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet" passar lika väl in på Tommy Lee som på Shelley, på unge Werther lika väl som på Abigail.

Wikipedia säger om romantik (mina kursiveringar):
mysticismens inre extatiska försoning med Gud, naturlyrik, framställningar av kärlek, det fulas gestaltande, riddarväsendet, och frigörelse från formkrav. [...] Med "romantiken" avses i litteraturhistoriska standardverk vad som då kallades "nyromantiken" (så även här)[...] En av estetikens grundfrågor brukar vara huruvida den otämjda naturen eller den civiliserade och ansade kulturen skall sättas högst. Romantiken valde naturen, och detta val drevs stundom till ren primitivism. [...]

Enligt en annan distinktion skiljs mellan dionysiska och apolliniska ideal i estetiken. Romantiken, menar den brittiske filosofen Bertrand Russell, kan framhållas som typiskt dionysisk: nytta och bevarande av lugn och ordning fick ge vika för skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet. Enligt Russell var landsmannen Lord Byron, som ädelt och hänsynslöst föraktade konventioner, en som till liv och verk hade alla ingredienser hos en romantiker, och som på ett romantiskt sätt dog i avlägsna sumpmarker då han kämpade för Greklands självständighet - trots att han var engelsman.[7] Byrons epos Don Juan har också blivit en sinnebild för romantikens eroticism. Andra framhåller i stället de tyska diktarna Tieck och Novalis som urtyperna för romantiken. Hos den senare är kärleken platonisk och religiös till sitt väsen, och känslan som gestaltas är en inre rörelse, i bjärt kontrast till Byron. Novalis koncentrerade sig mer på lidandet än på lusten, på ensligheten i stället för på självständigheten som Byron framställer. Båda har ett dödsförakt, men hos de tyska romantikerna var detta existentiellt, och hos Byron krigarens. Tieck representerar i stället det folkliga, sagan och nationalismen.
Tänk på, nästa gång du möter en långhårig, skinnklädd, dödskalleprydd individ, att framför dig står en romantiker. En människa som anser att känslor är viktiga och att den otämjda naturen bör sättas högre än civilisationen. Kanske blir det lättare att förstå varandra då?

4 kommentarer:

  1. Välskrivet-men jag få nog ta ett samtal med Mats för jag vet få subkulturer där det finns en sådan frihet i kvinnorollen som inom hårdrocken.

    SvaraRadera
  2. Tack vän, det kändes inte lika välformulerat i morse som det gjorde inatt =P så dina ord värmer!

    Och jag håller med dig, jag känner inte till någon annan kultur där man får vara sig själv, ja rent av uppmanas vara sig själv så ända in i benmärgen som inom hårdrocken. Det är vila för kropp och själ att gå från den 'vanliga' världen in i ett hårdrockssammanhang och kunna lägga undan alla masker och roller.

    SvaraRadera
  3. Sonen spelade upp några låtar från myspace, i en paus i vårt tal om romantiken, och det var smärta och känslouttryck så det osade - då fick jag anledning att tala om Wethers lidanade i jämförelse med "dagens hardcore romantiker"
    ;)
    /Janis

    SvaraRadera
  4. Grenar på samma träd, parallellerna är väl värda att dras trots att många lärare hukar, det nya är inte lika 'fint' som det gamla.

    SvaraRadera