Romantiker

Mats på Tysta Tankar funderar kring döden och hårdrockens parafernalia. Jag gör ett försök att förklara hur hårdrock inte är något nytt, utan en återkommande reaktion på ett känslokallt samhällsklimat. Hårdrock torde vara en av de mest romantiska kulturströmmarna idag. Jag menar inte flickboksromantisk nu, utan dramatisk artonhundratalsromantik. Ni vet, Brontë, Shelley, Byron, Goethe, Poe. De som vände sig mot upplysningens totala förnuftsdominans och hävdade känslornas betydelse, ni vet.

Russels ord om "skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet" passar lika väl in på Tommy Lee som på Shelley, på unge Werther lika väl som på Abigail.

Wikipedia säger om romantik (mina kursiveringar):

mysticismens inre extatiska försoning med Gud, naturlyrik, framställningar av kärlek, det fulas gestaltande, riddarväsendet, och frigörelse från formkrav. [...] Med "romantiken" avses i litteraturhistoriska standardverk vad som då kallades "nyromantiken" (så även här)[...] En av estetikens grundfrågor brukar vara huruvida den otämjda naturen eller den civiliserade och ansade kulturen skall sättas högst. Romantiken valde naturen, och detta val drevs stundom till ren primitivism. [...]

Enligt en annan distinktion skiljs mellan dionysiska och apolliniska ideal i estetiken. Romantiken, menar den brittiske filosofen Bertrand Russell, kan framhållas som typiskt dionysisk: nytta och bevarande av lugn och ordning fick ge vika för skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet. Enligt Russell var landsmannen Lord Byron, som ädelt och hänsynslöst föraktade konventioner, en som till liv och verk hade alla ingredienser hos en romantiker, och som på ett romantiskt sätt dog i avlägsna sumpmarker då han kämpade för Greklands självständighet - trots att han var engelsman.[7] Byrons epos Don Juan har också blivit en sinnebild för romantikens eroticism. Andra framhåller i stället de tyska diktarna Tieck och Novalis som urtyperna för romantiken. Hos den senare är kärleken platonisk och religiös till sitt väsen, och känslan som gestaltas är en inre rörelse, i bjärt kontrast till Byron. Novalis koncentrerade sig mer på lidandet än på lusten, på ensligheten i stället för på självständigheten som Byron framställer. Båda har ett dödsförakt, men hos de tyska romantikerna var detta existentiellt, och hos Byron krigarens. Tieck representerar i stället det folkliga, sagan och nationalismen.

Tänk på, nästa gång du möter en långhårig, skinnklädd, dödskalleprydd individ, att framför dig står en romantiker. En människa som anser att känslor är viktiga och att den otämjda naturen bör sättas högre än civilisationen. Kanske blir det lättare att förstå varandra då?