Ni vet hur det kan vara på en fest, inte sant? Tjo och tjim och faderalla, alla glada och festliga och så rätt som det är finner man sig stående i köket tillsammans med någon klok människa. Man småpratar om ditt, man filosoferar om datt, och rätt som det är finner man gemensam mark och samtalet fördjupas, utvecklas, invecklas, insikter och åsikter utbyts och förenas.
Kort sagt, man har riktigt trevligt, och man skulle gärna fortsätta samtalet tills gryningen slår till.
Men det är inte gryningen som slår till, utan samtalssabotören. Hon kommer in, jo, nio gånger av tio är det en hon, mitt ibland nattfilosoferna och hojtar något i stil med: Men inte ska ni stå här och ha tråkigt! Kom in och var med oss andra istället!
Och därmed är det vindlande samtalet dött. Även om man försöker går det inte att bygga upp mer än en blek, stapplande kopia som inte kommer långt. Stämningen är krossad. Samförståndsmolnet skingrat. Insikternas stund förbi.
Bäste samtalssabotör, det finns en tid för glada tillrop. Den är inte när vindlande kloka samtal om livet, världen, samhället, kulturen och konsten utspelas.
Just sayin'
Godnatt värld, jag hoppas du finns kvar i morgon.
Scream for me!
14 år sedan
En mycket sann iakttagelse. Synd att många missar värdet i det som är lugnt, värdigt ibland rent av skört.
SvaraRaderaOfta är ju det bästa på festen det avspända snacket i köket
Det händer ju att du svarar på min Kulturfyra. Om du har tid och lust finns en ny ute nu.
SvaraRaderahttp://kulturbloggen.com/?p=8515
CrimsonAnna, det är ju det, och inte bara där. Detsamma händer på nätet titt som tätt, ett samtal kommer igång och rätt som det är är det någon som känner att den inte hänger med och slår sönder det hela med ett smått infantilt förgulligat utrop. Trots att diskussionen ju faktiskt finns kvar är stämningen ofta borta och samtalet dör.
SvaraRaderaFrustrerande!