Avkepsning

Anne-Marie Körling skriver klokt om det här med killar och kepsar, och de reaktioner och kontrollbehov de väcker när man kombinerar de två:

Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.

Varför blir vi medelålders tanter av alla kön så ohemult provocerade av kepsar? Varför ruskar vi ogillande på huvudet åt byxhäng och gigantiska skor? Vilka knappar i oss trycker denna oskyldiga huvudbonad på?

Jag har, ärligt talat, aldrig någonsin funnit att en keps på huvudet påverkar en elevs attityd, kunnande, inlärningsförmåga, analytiska förmåga, logiska tänkande, nyfikenhet, grad av vakenhet, kommunikationsförmåga, kommunikationsvillighet eller någon annan aspekt som påverkar vare sig klassrumssituationen eller deras egen skolsituation. Däremot har jag noterat hur ett klassrumsklimat kan frysa ihop på ett ögonblick, och förbli djupfryst under lång tid, av en kepskonflikt, även om den bara berör en endaste elev och en enda lärare.

Och det är det inte värt.

Dessutom är de rätt snygga, många av de där kepsarna, har ni tänkt på det?

Lärares arbetstid

SKL är en arbetsgivare och intresseorganisation för svenska kommuner och landsting. De befinner sig just ni i förhandling om nytt avtal för de lärare som arbetar i de skolor de har ansvar för.

Ni har säkert läst om striden kring arbetstiden? Nu hoppar Folkpartiet av förhandlingarna, enligt artikel i DN för att partiet anser att SKLs krav på ökad kontroll fördjupar krisen.

- Jag tror inte att det inträffat någon gång tidigare, säger Lennart Gabrielsson (FP), styrelseledamot och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Lärarnas arbetstid har diskuterats i flera år. Enligt Gabrielsson är frågan så infekterad att förhandlingar under avtalsrörelsen är meningslös.

- Man kan inte ha krig år ut och år in, avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Ska man lösa den här typen av problematik, så bygger det på ett förtroendesamtal mellan parterna. Och det finns inte i dag, säger Gabrielsson till TT

Det är glädjande att någon tycks behålla huvudet på i den här frågan.

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Björklund kritiserar Olofssons förslag

Folkpartiets Jan Björklund uttalar sig i DN om centerns utspel om kunskapsmiljarden. Trots den optimistisk satta rubriken i tidningen är Björklund kritisk:

Det bra att man vill ha mer öronmärkta statsbidrag till skolan. Det är en positiv omsvängning, säger han [...] Björklund är dock tveksam till den modell som Centerpartiet förespråkar — att pengar ska gå till skolor vars elever förbättrar resultaten på de nationella proven i årskurs 9

Utbildningsministerns insikt i konsekvenserna av ett sådant förslag är djupare än Olofssons. Att sätta skola mot skola när det gäller fördelandet av resurser kan leda till än värre betygsinflation då betygen plötsligt inte bara ska spegla enskild lärare, utan också hela skolan och dessutom kopplas till budget:

Problemet ligger i att proven rättas av lärarna själva och att det kan missbrukas. Om man snällrättar får man mera pengar, säger Björklund

Redan idag händer att rektorer uppmanar lärare att sätta högre betyg på elever än läraren bedömer att eleven uppnått, av olika orsaker. Om det plötsligt börjar handla om att ett högre betygssnitt ger mer pengar lär knappast detta fenomen minska.

Björklund drar paralleller till högskolan där man sedan 1990-talets början får pengar utifrån hur många som godkänns.

– Det betyder att det finns ekonomiska skäl för en högskola att sänka kraven för godkänt. Vi håller därför på att avveckla det, säger han.

Det är skönt att någon drar i bromsen en aning när Olofsson slänger alltför många och stora valfläskbitar på grillen.

Inte helt bekvämt

Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.

Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?

Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?

Det känns inte helt bekvämt.

Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.

Nej, inte helt bekvämt.

Grannar

Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!

Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.

Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):

Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.

Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.

Lämplig klädsel för lärare

Någon antydde att lämplig klädsel för lärare vore trevligt rutig skjorta och jeans. Jag undrar hur man bör förhålla sig till keps?

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Mad World

Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att "Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och "jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra"-våld" inte var samma pärla bakom kulissen.

Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv - där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att "bekämpa all sorts våld" och "arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika" började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex

Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.

Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.



Uppdaterad: 'Elitens' nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.

Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.

De ajabajande fingrarnas land

Povel, Povel, vi saknar dig! Du hade en förmåga att säga det så exakt och så elegant.

I de lugnaste vatten

I ett samhälle där moralnormen är så snäv att en töntig mössa på en presbild på Facebook anses tillräckligt graverande för att hindra fortsatt anställning finns anledning att vara försiktig. Människor som hela dagarna tvingas leva med andan i halsen, ständigt medvetna om att Någon Ser Dem i alla situationer, har samma lustar, behov och impulser som vi andra, men vågar inte släppa fram dem. Och det som döljs under ytan länga nog förvrids och förgiftar, och pyser ut i alla fall förr eller senare.

Jag skulle avråda varje förälder som frågade mig om råd från att sätta sina barn i Frilufts Förskolor. Inte för att förtala dem, inte på grund av något som hänt, men på grund av deras moralnormer. De tycks farliga. Men det är jag, ni bör använda ert eget omdöme.

Oromantik

Malmöpolisen valde pepparspray istället för de mer traditionella lyckönskningarna i Malmö Stadshus där en bröllopsceremoni precis skulle gå av stapeln. Brudgummen in spe är en 24-årig flykting vars asylansökan avslagits, berättar Sydsvenskan, och bruden är svensk medborgare.

Anders Kristersson, inre befäl vid Malmöpolisen ser inget anmärkningsvärt i ingripandet på lördagen.
– De tvingades använda sprej eftersom mannen gjorde motstånd.

Anders Kristersson ser heller inget fel i att bröllopet förhindrades.
– Det gällde att agera innan de hunnit gifta sig.

Varför det var så viktigt att agera innan de hunnit gifta sig är mer oklart. Kommunikationschefen på Migrationsverket, Jonas Lindgren, kan inte se någon som helst logik i polisens agerande:

Ett giftermål med en svensk medborgare har ingen betydelse när asylärendet avslutats. Varför skulle han inte kunna få gifta sig innan han avvisas? Det låter som ren och skär elakhet från polisen sida. Så här bör man inte få använda sin makt.

Ren och skär elakhet från polisens sida, eller ren och skär okunnighet? Sannolikt lite av båda. Och en stor del oromantik därtill!

Söndag

Söndag i den nya världen. I morgon börjar klimatmötet i Köpenhamn. Det kommer att stupa på pengarna. Vi dör hellre en kvalfylld död än släpper vårt guld.

Jag har inte så mycket tro på mänskligheten idag.

Vad ingår i lärarjobbet?

I Christermagisters blogg har en diskussion kring vad som egentligen ingår i lärarjobbet utbrutit. Magister-Janne skrev i en kommentar bland annat:

Skulle man använda samma retorik från ledningen som i skolan på t ex volvo eller en liten mekanisk verkstad skulle arbetarna häpna och facket ställa till ett h-vete. Omöjligt helt enkelt…

I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar, vilket är fullständigt rimligt?
Man ska både städa och laga saker dessutom – vad gör vaktmästaren? Finns det en sån?

Frågeställningen är viktig ur många aspekter. Förväntas lärarna lägga arbetstid på att hålla lokalerna i skick blir det mindre tid över till undervisning och elever, lärarnas fokus blir splittrat och arbetsuppgifterna otydliga. Förväntas lärarna göra detta utanför arbetstid undrar jag, ärligt talat, varför facket inte exploderar i protester. Christermagister skriver i sitt inlägg om att utnyttja lärarkompetensen om hur mycket tid han la på annat än lärarjobbet, åtminstone när han var yngre:

Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!

Visst kan man argumentera om hur viktigt det är med föräldrarengagemang, sannolikt gjorde måleriprojektet sitt till för att föräldrarna skulle lära känna varandra och Christer, åtminstone de som deltog, men jag funderar krasst över vem som betalade färgen? Och hur rimligt är det att en lärare förväntas acceptera ett klassrum som är i så usel skick att det måste akutmålas och möblerna renoveras innan eleverna kan använda det? Vad är det för slags arbetsmiljö, egentligen?

Janne framhåller att detta inte är en alldeles självklar fråga, där finns en hel del förväntningar från andra håll än skolledningens också:

Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.

Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.

Mitt svar är att det är just detta som är nyckeln till problemet - om vi istället för att 'ställa upp för laget' genom att rensa avloppet, renovera möbler eller byta lysrör 'ställer upp för laget' tillsammans, genom att påpeka att detta inte ingår i vårt jobb men att det måste fixas för att vi ska kunna göra ett gott jobb och stöttar varandra till att inte falla till föga och fixa det 'bara den här gången' kan vi ändra på detta.

Det är inte så enkelt som det låter, det kräver organisation, mod och ihärdighet, och det kräver att vi härdar våra hjärtan och inte fixar lite 'för elevernas skull'. Det är ju för elevernas skull vi behöver få bukt med detta bortvittrande av vår arbetstid, inte sant? Det är inte vi som brister i vårt uppdrag när färgen faller från väggarna och möblerna är trasiga, det är vår arbetsgivare. Det är vår arbetsgivares plikt att reda ut saken, inte vår.

Skulle det kännas för jobbigt, och klassrummet helt orimligt för eleverna finns det andra lokaler på skolan man kan använda så länge - bibliotek, matsal, uppehållsrum, kanske. Konferensrum, rektorsexpedition osv.

Skolinspektör

Skolinspektionen hyr in holländska skolinspektörer för att granska undervisningen i engelska i svenska grundskolor. Ett trettiotal grundskolor runtom i Sverige kommer att få besök av inspektionen, berättar DN, och det holländska inslaget motiveras såhär:

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

De holländska inspektörerna kommer att börja sitt inspekterande först efter jul, först ska de få tid att sätta sig in i det svenska skolsystemet, och de svenska inspektörerna som också kommer att delta i projektet kommer att få tid att åka till Holland för att studera hur holländarna granskar sina skolor på plats.

De svenska lärarfacken är kritiska, Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, säger enligt SvD och Aftonbladet:

Jag ifrågasätter hur ett holländskt företag ska kunna läsa in sig på svensk skola. Vilka förutsättningar har de att bedöma svensk skola och vad ska resultatet användas till? säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.

Det är relevanta frågor. Vad ska resultatet användas till? Enligt DNs artikel är motivet

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

Skolinspektionen är en ny myndighet vars mål för verksamheten, enligt deras egen hemsida, är:

att bidra till alla barns och elevers lika rätt till god utbildning i en trygg miljö, där alla når maximala resultat och minst godkänt i alla ämnen. Enligt Skolinspektionens regleringsbrev ska myndigheten bedriva verksamhet inom två verksamhetsgrenar – tillståndsprövning respektive tillsyn och kvalitetsgranskning.

De holländska inspektörerna torde sortera under kategorin tillsyn och kvalitetsgranskning, så låt oss titta närmare på vad som står i det stycket:

Inom tillsyn och kvalitetsgranskning ska Skolinspektionen bland annat

• bidra till ökad måluppfyllelse, kvalitet och likvärdighet,
• regelbundet och med utgångspunkt i en risk och väsentlighetsanalys granska kvaliteten i och utöva tillsyn över huvudmän och verksamheter,
• kommunicera resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning

Så vad har då Skolinspektionen själv att säga om det holländska besöket?

Det är det holländska utvärderingsinstitutet Cito som har fått i uppdrag att granska undervisningen i engelska i årskurserna 5 och 9 på ett trettiotal grundskolor i hela landet. Cito var från början ett statligt institut som privatiserades 1999. Idag är Cito en av de internationellt främsta institutionerna för mätning och utvärdering av utbildningsverksamhet. Cito har verksamhet i många länder med kontor bland annat i Tyskland, USA och Australien.

Skolinspektionen kommer ha ett övergripande ansvar för granskningen och fattar alla myndighetsbeslut, till exempel beslut om att rikta kritik mot en skola. Ansvaret för projektet ligger hos Skolinspektionens avdelning i Göteborg. Två av Skolinspektionens tjänstemän leder projektet, de kommer att arbeta nära Citos personal och till exempel följa med på skolbesök.

Jag förstår att Fjelkner och Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, är irriterade på att inte ha fått information. Det borde de givetvis ha fått.

Men projektet som sådant är inte så dumt. Det är lätt att bli hemmablind, och nya ögon ser saker vi själva inte ser. Frågan 'voffor gör ni på detta vise'?' kan kännas kritisk och jobbig men den är väldigt nyttig, ty den tvingar oss att granska det vi tar för givet. Kanske finns det moment i vår undervisning som en gång i tiden fyllde en viktig funktion, som en gång ingick i en helhet men som sedan bara hängt med och nu inte tillför något, bara fyller ut tid? Det är lätt att missa sånt när man går i sitt dagliga värv.

Svenska lärare är ofta duktiga på att ge feedback och konstruktiv kritik, men lika ofta innerligt känsliga för att själva ta kritik, vare sig den är befogad eller inte. Hänger detta ihop med den ställning skolan och lärarna har i samhället idag? Osäkra människor har ofta svårt att ta kritik, hur konstruktiv den än är, då de upplever den som en bekräftelse på osäkerheten snarare än förslag på förbättringsområden och gärna reagerar antingen med att gå i försvar eller förnekelse.

Finns det en risk att detta är grunden till den skepsis som möter de holländska inspektörerna?

Magister Nyman, Roger Haddad, Gerdaus skolblogg, Dr Cai och Rektorns Blogg skriver också om de holländska inspektörerna från olika synvinklar.

Uppdatering: Jimmy Mannung från Lärarförbundet är vänlig nog att i kommentarerna nedan låta oss ta del av Lärarförbundets TT-meddelande. Tack!

Värderingar på glid

När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse

Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm yttrar sig i SvD om våldtäkt. En man som 'kör ändå' begår alltså en ordningsförseelse, jämförbar med att gå över gatan mot röd gubbe eller kissa bakom ett träd i en park en mörk natt på väg hem från krogen, tolkar Hillegren HDs nya rättspraxis kring sexuella övergrepp. Det blir snabbt obehagligt när man börjar tänka på konsekvenserna:

Ulrika Rogland, kammaråklagare i Malmö som åtalade Alexandramannen, säger att det redan i dag är "oerhört svårt" att få fällande domar. – Redan idag är praxis såpass hård, att skärpa ytterligare finns det inget behov av. Blir det ännu hårdare så vet jag inte hur vi ska få några fällande domar

Om de inblandade känner varandra, om hon bar för utmanande kläder, dansade på ett sätt som tolkades som inbjudande, om hon gick ensam på ett mörkt ställe, om hon väntade på bussen tillsammans med någon hon trodde sig kunna lita på? När övergår det i denna nya rättspraxis till att bli våldtäkt? När övergår det i människors egna rättsuppfattningar från att 'hon fick skylla sig själv' till våldtäkt?

FRA-lagen talas det allt mindre om i media, och allt försiktigare om bland människor på gator och torg. Det finns en medvetenhet om att det man säger kan komma att registreras av någon, sparas och kanske en dag... I DN diskuteras situationen:

I regeringens förslag till nya FRA-lagstiftning ska en ensam domare under mer eller mindre hemliga former besluta om tillstånd för avlyssning av data- och telefontrafik som korsar Sveriges gränser. På fredagens DN debatt riktades kraftig kritik mot systemet. Skribenterna argumenterar att regeringen skulle kunna välja ut en lojal person till denna permanenta domartjänst och att rättssäkerheten hotas. En kritik som tidigare framförts av bland annat chefen för Säpo Anders Eriksson. Flera jurister med FRA som expertområde delar kritiken. - Det är synnerligen märkligt att en ensam domare ska vara enda kontrollorgan, säger tidigare professorn Dennis Töllborg [...] – Vi har redan det systemet. Det är i princip en eller två domare som tar besluten om polisens avlyssning och det är alltid samma poliser som begär tillstånd. Allt är hemligt och det bidrar till ett tankesätt att ”anything goes” (allt är tillåtet). När det systemet infördes dubblades antalet avlyssningar och där görs det ingen efterhandsgranskning över huvudtaget, säger Töllborg.

Men den som har rent mjöl i sin påse har väl ingen anledning till oro?

Väl?

Förminskning

Då och då stöter man, här på nätet såväl som i den konkreta världen, på någon man hamnar i diskussion med om det ena eller det andra. I de allra flesta fall är det mycket givande, man upptäcker nya perspektiv på saker och ting, man lär sig saker, får ett och annat bekräftat och en och annan förutfattad mening kraschad. Berikande och roligt, och många gånger förefaller även övriga diskussionsdeltagare uppfatta det på ungefär samma sätt.

I de flesta fall är det så.

Men inte i alla. Ibland råkar man ut för en av dessa som bara måste ha rätt, som bara måste veta bäst, och som inte riktigt kan hantera att bli ifrågasatta eller ställda till svars. De är ofta män, ofta medelålders och har ofta särskilt svårt att hantera mothugg från en kvinna. Inte alltid, men ofta.

Deras första taktik i det läget brukar vara tappra försök att förminska motståndaren. Ty i en sådan här diskussion är man inte längre diskussionsdeltagare utan motståndare. Denna förminskning går till på olika sätt, det finns olika stilar även här, men ett vanligt sätt är att försöka förringa motståndarens diskussioninlägg genom att medvetet missförstå dem och konsekvent bemöta sin egen förmenta misstolkning snarare än det som sades. Genom att formulera om motståndarens inlägg i sitt eget svar, utifrån den önskade misstolkningen, erövrar man det och misstolkningen blir budskapet. Diskussionsmotståndaren tappar mark och förminskas i betydelse, både inför sig själv och inför publiken, tänkt eller verklig.

Eller så är det tänkt, åtminstone.

Taktiken är lätt att bemöta, men kräver ihärdighet och viss teknik. Man upprepar helt enkelt sitt budskap, med en liten beklagande kommentar om hur förargligt det var att det blev ett missförstånd. Var noga med att framhålla detta, varje gång. Det blev ett missförstånd, diskussionsmotståndaren misstolkade, ah så tråkigt att diskussionmotsåndaren missuppfattade, och förklara sedan med allt enklare ord för varje gång förminskningsförsöket upprepas.

En varning: håll hela tiden språket på en mycket vuxen nivå. Faller du för frestelsen att börja förenkla till barnspråksnivå förminskar du dig själv.

Träna nu på detta så tar vi en lektion till nästa vecka.

Lycka till!

KD och abortregister

Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:

Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. - Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet

Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.

Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången

Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. - Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).

Kaos i skolan

Wikipedia om kaos:

Kaosforskning, kaologi, populärt namn för matematisk forskning om ickelinjära, dynamiska eller komplexa system. Namnet relaterar till studiet av kaotiska system, system där små skillnader i starttillstånd leder till stora oförutsägbara skillnader i sluttillstånd ("Fjärilseffekten"). Även matematiskt helt deterministiska kaotiska system kan producera oförutsägbarhet. Katastrofteori, vilken studerar när plötsliga förändringar inträffar, inkluderas ofta. Andra aspekter av området som studeras är självorganisation och mönsterbildning, hur system som startar i enkla eller slumpmässiga tillstånd producerar regelbundna eller komplexa beteenden

Kaosstjärnas pilar visar på några av de olika vägar ett skeende kan ta, trots att startpunkten är densamma. Den påminner om att något som i ögonblicket verkar trivialt kan ha stor effekt på lång sikt, men också att det finns balans.

I mitten av stjärnan är nuet. Nuet är alltid i mitten. I samma ögonblick resan ut längs en av pilarna börjar försvinner alla de andra och lika många nya dyker upp kring nuet. Bilden har alltid tilltalat mig, och alltid talat till mig. Den påminner mig om att man, mitt i nuet, har alla dessa möjliga vägar. Den påminner mig också om att allt man gör får konsekvenser, bra konsekvenser, dåliga konsekvenser och ibland konsekvenser som man inte förrän långt senare vet om de är bra eller dåliga.

Idag diskuteras skolpolitik i media, bland politiker och bland förståsigpåare på ett sätt som om man faktiskt kunde dela upp skolan i olika sinsemellan oberoende block. Som om man kunde prata om förskola utan att vara medveten om de konsekvenser den har på gymnasiet, som man kunde prata om grundskolans sista år utan att förstå hur viktiga de första var. Man bortser helt från alla pilar utom den enda man bestämt sig att följa, och vill inte förstå hur nuet flyttar sig och öppnar nya vägar för varje steg man tar.

Det är farligt.

Jag har en kaosstjärna som följer mig alltid, överallt, som en ständig påminnelse om att inte stirra mig blind på en punkt utan ständigt vara medveten om det som kommit innan, det som kommer sedan, och det som händer omkring mig.

Följetongen tvättstugan

Hörde häromdagen en granne, som får förbli barmhärtigt anonym, beklaga sig över hur en annan granne 'bokade så himla konstiga tvättider!' Jag har fastnat i detta och kan inte låta bli att fundera över om det betyder att grannen ifråga bokar, i den klagandes ögon, för många tvättider eller om det helt enkelt är så att de råkar vilja ha samma tider och den klagande egentligen menar ungefär 'den där människan har alltid bokat när jag vill boka, hur kan h*n alltid hinna först?'

För inte kan det väl vara så illa att det bara helt enkelt handlar om ett desperat försök att hitta ytterligare något att klaga på hos en granne? Nej, det vore ju rent patetiskt, så illa vill jag inte tro om mina grannar!