Sagostund

Känner ni till sagan om Gräshoppan och myrorna? Det är en gammal fabel, som alla fabler sedelärande och lite extra intressant eftersom budskapet i just denna lär ska ha ställts på huvudet genom historiens gång:

Det hela tar sin början om sommaren.

Myrorna sliter och bär och jobbar och gnor, och ägnar ingen tid åt lek och trams. De vet att det kommer andra tider och de sparar i sina lador för att överleva även den kallaste vargavinter.

Gräshoppan, däremot, dansar omkring dem och sjunger och spelar. Solen skiner, det finns gott om mat, livet leker. Hans musik lyser upp myrornas slitsamma tillvaro, det är lättare att gå i takt och hans lustiga visor ger dem något att skratta åt.

Och så kommer vintern. Myrorna har det varmt och ombonat i sin stack, de har mat på borden (det är ju en fabel, så givetvis har myrorna bord) och dånande brasor.

Utanför i snöstormen vacklar den genomfrusna stackars gräshoppan fram. Inget hem har den arme spelemannen, ingen mat att ställa på bordet, inte ens ett bord att krypa under. Han knackar på myrornas dörr, ber om en allmosa.

Så långt, utan andra källor än mitt eget svajjiga minne att verifirera det hela, stämmer versionerna överens. Men sedan kommer sensmoralen:

Ursprungsversionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han gjort deras tillvaro lättare med sin musik, sin dans och sina upptåg. På så vis har han lämnat sitt bidrag till att de har det tryggt och varmt, och till tack ska han få sin del av värmen och maten.

Gräshoppan i sin tur tackar genom att sjunga och dansa hela vintern igenom, medan myrorna nu kan slappna av och njuta.

Sensmoralen: Gräshoppans sång och dans är också viktiga bidrag till att mycket mat och bränsle samlades in, därför har han också en plats vid bord och brasa.

Men sen hände något i samhället:

Den modernare versionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han förslösat på att spela, dansa och göra upptåg. Som resultat står han nu utan både mat och bostad, och kan inte skylla detta på någon utom sig själv. Men, eftersom de är rättskaffens varelser så är de klart han ska få mat och värme av dem, om han som motprestation vill spela och sjunga för dem medan de njuter sin välförtjänta vila.

Gräshoppan sjunger och dansar hela vintern igenom för att roa de duktiga myrorna, och förtjänar så sitt uppehälle.

Sensmoralen: Det är skillnad på folk och folk. Den som inte vill jobba får inte heller självklar del av värmen och maten. Dock bör den som har nådeligen dela med sig, så länge den lata gräshoppan har vett att dansa på begäran

Och hur appliceras nu detta på Morricas syn på dagens infekterade situation i kulturvärlden? Jo, såhär ungefär:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan, förtjusta över att få glädjas åt hans musik även under vintern. Han har ju hjälpt till att samla in maten genom att göra arbetet lättare så självklart ska han ha sin del av både mat och värme. Gräshoppan sjunger och dansar, stämningen är god. Myrorna bjuder också in sina vänner från stacken tvärs över stigen, de har ingen gräshoppa boende hos sig, stackrarna, utan har bara sina egna gamla historier att roa sig med.

Gräshoppan sjunger och dansar för att roa myrorna, de gillar vad de hör och när gräshoppan antyder att han har ett gäng kompisar som också är värda att lyssna på, men ännu befinner sig ute i kylan eftersom just inga myror har hört talas om att de finns, bjuds de också in och får del av värmen och maten. Det visar sig att de är lika duktiga på det de gör som den första gräshoppan, och erbjuds därför bostad i stacken tvärs över stigen.

Det finns en tredje stack, den ligger lite längre upp i backen. Där hör man talas om det glada tjoandet och tjimmandet, och vill också vara med. Man skickar därför en representantmyra ner för backen, och låter bjuda in gräshoppan för en aftons underhållning. Han tackar ja, dansar och sjunger och man tackar honom varmt för den trevliga kvällen, ger honom en smaskig tårta som belöning och följer honom till dörren. Medan han traskar ensam hem genom den gråkalla gryningen kryper man till sängs i backstacken och pratar om hur trevligt det var.

Så går vintern, i båda stackarna längst ner i backen skrattar man och sjunger, alla är varma och har mat i magen. Ibland bjuds gräshoppan in för att spela i backstacken, och varje gång har han med sig något extragott hem igen, men aldrig bjuds han att stanna och de i backstacken får därför aldrig tillfälle att höra hans glada morgonvisor. Å andra sidan vet de inte om att de missar dem heller, så det är nog inget de saknar.

Sensmoralen här: Att dela med sig av det man har och kan berikar tillvaron för alla.