Vidbränd tonårstid

"Högstadietjejer utbrända av prestationsångest" rapporterar DN i en artikel om den nya rapporten från BRIS.

Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Trycket på unga människor att planera och fatta beslut om livet på längre sikt är ofta övermäktigt. Det medför att många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka. Och det gäller särskilt flickorna. Det visar en djupstudie som Bris gjorde vintern 2009. Barn är inriktade på relationerna i skolan och när de inte fungerar har de liten kraft att ta till sig kunskap. Regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på ­bestraffningar än stödjande åtgärder i skolan, vilket riskerar medföra att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap, tvärtemot det mål regeringen satt upp, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Bris, Barnens rätt i samhället

Livet är inte lätt, det är inte lätt när man är vuxen, det är inte lätt när man är på väg att bli vuxen, och det är fan inte lätt när vuxenvärlden blundar och inte låtsas om att det är jobbigt att vara tonåring.

Det här är inget nytt. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara någon dans på rosor att vara tonåring. Många av dagens tonåringar har det inte lättare än någon tidigare generation, samtidigt som de många gånger står sämre rustade. Taskigt av föräldrargenerationen, men det kan vi inte göra något åt.

Så vad kan vi göra? Vi som är vuxna och lever i samma fysiska verklighet som de har trasiga trassliga fantastiska människorna som rusar med huvudena före rakt in i väggen för att behaga vuxenvärlden och uppfylla alla krav som ställs, vad kan vi göra? Vi kan ägna en stund åt att sucka över nya direktiv, pusta över hur kontraproduktivt det är med höga betygskrav och ruska på huvudet åt hur det satsas nålpengar när det behövs guldhögar.

Eller så kan vi lägga två strån i kors för att lära de unga människorna att säga JA när de vill och NEJ när de inte vill, istället för att försöka känna av vad omgivningen förväntar sig att de ska säga. Vi kan lägga vår energi på att lära dem protestera, att opponera sig och att resa sig igen när någon försöker trycka ner dem. Vi kan lära dem skrika högt när något är fel, och lära dem att det är rätt och riktigt att de tar plats. Vi kan lära dem att det är alldeles rätt att ta hand om varandra, att visa kärlek och omtanke och lägga tid och kraft på vänner, men att de inte får glömma bort sig själva i processen.

Och vi kan visa dem att hej, vi finns här, vi må se annorlunda ut och uppföra oss som tjockskalliga idioter ibland, men vi finns här. Kräv att vi finns här för er!

Vad säger ni, vore det en idé?