Människorna som inte anses behöva riktigt lika bra skolor som de som bor på rätt sida, inte riktigt lika bra bostäder, inte riktigt lika bra service. De där som inte anses behöva vare sig hemdator eller internet, det ingår inte i socialbidragsnormen, de där schabbiga som röker och klagar över att behöva lägga en femtiolapp i klasskassan.
A Love Song for Bobby Long handlar om de människorna, "the poor and the beaten down", och deras sorgliga tillvaro. Eller snarare om hur de faktiskt är människor de också, minst lika mycket som de i de fina kvarteren.
De sista orden i filmen sammanfattar den:
Some people reach a place and time where they’ve gone as far as they can. A place where wives and jobs collide with desire. That which is unnoble and those who remain out of sight.
See what is invisible and you will see what to write. That’s how Bobby used to put it.
It was the invisible people he wanted to live with. The ones that we walk past every day. The ones we sometimes become. The ones in books, who live only in someone’s mind’s eye. He was a man who was destined to go through life and not around it. A man who was sure the shortest path to heaven was straight through hell. The truth of his handicap lay only in a mind both exalted and crippled by too many stories and the path he chose to become one. Bobby Long’s tragic flaw was his romance with all that he saw.
And I guess if people want to believe in some form of justice, then Bobby Long got his for a song.
Jessica Ritzén skriver i dag i Ab, om de som för mig varit nästintill osynliga. Jag blir mörkrädd, och ledsen. Är det ett välfärdsland vi lever i?/Janis
SvaraRadera"Det enda vi vet är att den dagen du kliver in på ett socialkontor tappar du i människovärde. Då kan du inte längre räkna med samma rättigheter som du hade i går.
Det gäller våra mest grundläggande rättigheter:
Rätten till en skälig levnadsstandard i form av bostad, el eller mat.
Rätten till bostadsbidrag, barnbidrag eller underhållsbidrag (som alla andra har utan att behöva skämmas).
Rätten att vara sjuk eller sjukskriven.
Rätten att vara barn utan att behöva försörja sig.
Rätten att vara sambo.
Rätten till välgörenhet.
Rätten att sommarjobba, jobba deltid eller jobba extra.
Rätten att resa utanför kommungränsen.
Rätten att bo i den kommun man vill.
Rätten till ersättning när du blivit våldtagen, misshandlad eller bestulen.
Rätten att veta när pengarna kommer.
Rätten till studielån.
Rätten att stå i bostadskö.
Rätten att ha en allergi.
Rätten till tänder.
Rätten till vaccin.
Rätten att ha semester från den obligatoriska arbetspraktiken.
Rätten till internet, mobiltelefon och andra kanaler än SVT och TV 4.
Rätten till en födelsedagspeng när man fyller år.
Rätten att äga något som har ett realiserbart värde överhuvudtaget.
Rätten till privatliv i hemmet.
Rätten att slippa bli misstänkliggjord.
Rätten till sin integritet."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4983649.ab
Janis, det är en bra fråga, är det ett välfärdsland vi lever i? Det "som är självklart bra i våra liv", som Kristian Grönqvist i sin kommentar till förra inlägget lite naivt tog för givet finns för alla är rättigheter för vissa, drömmar för andra. Det du räknar upp i din kommentar är verkligheten för många, och fler blir det. Många som vore berättigade till socialbidrag avstår att söka för att de inte klarar av att leva utan människovärde. Många blir nekade för att de inte lyckas få fram alla de papper som behövs. Och ännu många fler genomgår varje månad den förödmjukande proceduren som krävs för att få ut de pengar de har rätt till. Det jämlika Sverige har aldrig funnits, och idag är det längre bort än det någonsin varit.
SvaraRadera