Falskspelargängen som lurar av godtrogna människor tusenlappar på Västerlånggatan och Drottninggatan på bara nån minut är i gång igen. Med tre tändsticksaskar på en liten filt utlagd på gatan flyttar spelledaren runt en liten kula mellan de olika askarna. Kumpanerna (som låtsas vara turister) satsar och vinner. Den lättlurade turisten som råkar passera lockas att satsa femhundring på femhundring. Han vet ju under vilken ask kulan ligger. Ändå pekar han fel. Varje gång. Den fingerfärdige spelledaren flyttar omärkligt kulan från den ask den godtrogne satsat på utan att denne märker det.Jag är inte säker på min sak, och har inga källor att hänvisa till, men något säger mig att detta spel har spelats minst sen Faraonernas dagar, och även om detaljerna skiljer sig, ibland används tändsticksaskar, ibland koppar eller spelkort, så är grunden densamma. Det handlar om fingerfärdighet och illusioner, samma sak som Joe Labero bjuder på, och människor som betalar dessa femhundralappar betalar för att få se illusionen utföras framför deras ögon.
Människor vill bedras, och människor vill känna sig överlägsna. De vill tro att de är smartare än killen som ligger på knä framför dem på gatan, och betalar sin femhundring för att under trettio sekunder få uppleva känslan av att de har förmågan att lura honom, att just de är lite smartare än alla andra som blivit lurade, eftersom det ju är så lätt att se var kulan/hjärteresset/myntet befinner sig och följa det med blicken. Trots att de egentligen vet att det rör sig om en illusion, att kulan inte alls är där de tror, precis som kaninen egentligen inte kommer ur en annan dimension in i hatten.
Att landningen i verkligheten sen blir hård, och eftertankens kranka blekhet slår till och får turisten att känna sig dum och lurad är en del av spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar