Att lita på sin dåre

Ett enda magiskt föremål äger jag. Det är en bok, en liten vit bok med hårda pärmar. Redan det är ovanligt i mina hyllor, jag är en ivrig förespråkare för pocketböcker men just denna fanns bara i en enda upplaga, i två exemplar. Titeln på boken är det som lockade mig att plocka upp den en gång i tiden. Lita på din dåre, heter den. Vem som har skrivit den vet jag inte, jag googlade just och hittade den inte, och jag kan inte hitta den och titta på omslaget heller just nu.

Det är nämligen det som är magiskt med boken. Den försvinner, totalt, spårlöst, absolut, varje gång jag läst den. Hur mycket jag än letar hittar jag den inte, inte förrän nästa gång jag behöver påminnas om dess budskap. Då står den plötsligt där, i bokhyllan, mitt framför näsan på mig.

Vilket för oss fram till min poäng med det här inlägget. Det kan tänkas att det finns någon som läser den här bloggen som behöver ta del av det, men eftersom boken har egen vilja kan jag inte låna ut den, utan får föra det vidare själv. Boken handlar om Jokern i leken, Dåren bland korten. Han som går mot branten, glad i hågen med sitt knyte över axeln och en liten hund glatt skuttande i hasorna. Han är precis på väg att ta steget ut över branten, fullständigt övertygad om att han kommer att landa hyggligt tryggt. Kanske blir det ett hisnande ögonblick innan han når marken där nere, kanske är det stenigt och hårt och han får blåmärken och lite ont här och där. Men det kommer att vara värt det, för väl nere kommer han att hitta något han aldrig skulle funnit annars.

Och det är hans budskap till mig, och till er: tveka inte för länge, då blir du stående på ett ben. Ta klivet, våga lita på din Dåre.



Om han vet vad han talar om? Det vet jag inte, han är ju en dåre när allt kommer omkring.