De utlovade männen i småskolan

Mats på Tysta Tankar vill gärna höra vad folk tycker om saken. Han har, tillsammans med Rasmus Wennergren och Fredrik Karlsson, skrivit en debattartikel i ämnet i Sydsvenskan:

Det råder obalans mellan könen i svensk skola. För att råda bot på detta förhållande gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att se över rekryteringsfrågan till lärarutbildningen och problemet med att män oftare hoppar av utan att ta examen. Pojkarnas svaga skolprestationer har tidigare lyfts i ett antal rapporter och i flera intervjuer har utbildningsminister Jan Björklund (FP) oroat sig över att grabbgängen utgör ett hot mot skolans arbetsmiljö. Männen skulle då vara en enkel lösning på skolans disciplinära problem.

Ett sådant mansromantiskt förhållningssätt är svårt att förena med det likhetsfeministiska perspektiv som präglat svenskt skolväsende de senaste åren. Den teoretiska utgångspunkten är att olikheter mellan kön är sociala konstruktioner. Blotta tanken på ett manligt annorlundaskap skapar orimliga förväntningar på män som ger sig in i en kvinnodominerad skola eller förskola. De blir stereotyper och förstör därmed skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller.

[...] De förslag som skall stödja män som vill arbeta mot yngre barn är vaga och psykologiserande. Fokus ligger på att det kan bli bättre stämning i arbetslaget med olika kön. Det kvinnliga tolkningsföreträdet utmanas inte. Manliga pedagoger reduceras till könsförebilder medan kvinnorna även fortsättningsvis präglar innehållet.

Christermagister har gett sin syn på saken, och i mångt och mycket håller jag med honom:

Jag anser att det behövs fler män i skolan, helt enkelt för att en större variation behövs. Grundförutsättningen är förstås att alla lärare är goda pedagoger, men även den personliga dimensionen som förebild är en viktig del av lärarrollen. Jag menar inte att man alltid måste vara en fantastisk och felfri förebild för våra barn och ungdomar, verkligen inte! Med förebild menar jag att man är i huvudsak god och att man genom sin blotta existens uppvisar ett alternativ. En man i skolan kan vara förebild bara genom att visa att inte alla män super, slåss eller hänsynslöst jagar ekonomiska vinster, för några elever. En man i skolan kan visa att det är OK även för män att välja ett omsorgsyrke, för andra elever. En man i skolan kan tillföra undervisningen dimensioner som inte hade funnits annars, som passar vissa elever. Hur bra en pedagog än är, oavsett kön eller stil, så skulle det inte vara lyckat att klona denna pedagog; det är en variation av goda pedagoger vi behöver. Inte bara i ett genusperspektiv.

Här kommer en ganska ofärdig tanke: Björklund verkar se en enda anledning att ha män i skolan, som stämmer väl överens med hans övriga “pedagogik”; han anser att män är bättre på att hålla ordning i skolan. Han vill ha män med auktoritet som kan kväsa de farliga “grabbgängen” med hjälp av sin fysiska styrka. Hans bild av män i skolan är därför mycket annorlunda än min, och lösningarna blir antagligen väldigt olika…

Där har ni bakgrunden. Morrica tycker såhär: Självklart, givetvis behövs det män i småskolan, lika självklart som att män behövs överallt annars i tillvaron. Det är, som Christermagister säger, absolut nödvändigt med mångfald. Män, kvinnor, gamla, unga, dansband, punk, invandrare, utvandrare, kringvandrare och stugsittare, romantiker, rationalister, drömmare och konkretisörer, mjukisbyxor och auktoriteter, handikappade, sportfånar, homosexuella, asexuella, normsexuella och kameleonter, nitbälten, schalar och hawaiiskjortor. På en gång. Alla lika betydelsefulla.

Men hur ser det ut i dagens skolor? Är där en färgglad blandad sallad som lockar och erbjuder många olika smakupplevelser och en varierad och bred uppsättning näringsämnen och vitaminer?

Inte så ofta, nej. Det är ett fasligt tantvälde i svenska skolor, låt oss vara uppriktiga om den saken. (Jo, hr Linden, jag vet, patriarkatets lakej och tjo och tjim. Men gå inte i taket ännu, häng med en stund till om du vågar) När en man, eller otant av annat slag, kommer in i skolan hamnar han, eller hon, automatiskt lite vid sidan av. Tanterna sluter sina led, de nya smaker och konsistenser denna nya, främmande grönsak i salladen erbjuder betraktas med skepsis. Därefter finns två vägar att gå, och i det här läget ligger båda tillsynes likvärdiga, med löv där ännu ingen satt sin fot.

Alternativ ett: otanten är en alltför främmande fågel, och de slutna leden förblir slutna. Otanten hänvisas till snickarverkstan, kojbyggande och annat steretypiskt otantigt, och normerna förblir som de varit.

Alternativ två: otanten tas så småningom upp i leden, och en konformerande transformering sker. Otanten tantas till, i förhållningssätt, i agerande, i uppträdande. Och normerna förblir som de varit.

Det behövs en tredje väg. Det tantliga tolkningsföreträdet behöver sopas ut i vårstädningen, fönstren behöver öppnas, luft och ljus behöver släppas in. Tanterna behövs, de gör ett mycket bra jobb, men inte bara tanter. In med piercade punkare, mysiga muslimer, skrattande sk8are, mullrande män och typiska tanter, alla tillsammans på en gång och håll ett strängt öga på normen så att den förblir färgglad salladsskål snarare än jämngrå smältdegel där allas egenskaper konformeras och likriktas.

Jesses vilken drapa! Den som läst ända hit får en guldstjärna.