Inte helt bekvämt

Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.

Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?

Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?

Det känns inte helt bekvämt.

Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.

Nej, inte helt bekvämt.