Artisten och läraren

Jag hade glädjen att bevista en mycket trivsam söndagskonsert idag, sång och orgel i skön harmoni. Inte visste jag att det fanns en sån maffig orgel i den kyrka som ditintills bara utgjort en rätt anonym busshållsplats på vägen till den busshållplats där jag flera gånger i veckan byter buss, där ser man var mycket man kan upptäcka i vardagsmarkerna. Att kyrkan därtill håller sig med svarta lampkronor och dramatiska fönster bakom altaret ger ytterligare plus i kanten.

På vägen hem filosoferade jag över de likheter som faktiskt finns mellan artister och lärare. En god artist är, bland annat, en artist som, oavsett om där är 20 000, 550 eller 20 personer i publiken, gör sitt yttersta för att ge var och en av dessa en så bra föreställning som möjligt. H*n har givetvis en viss talang och en inrepeterad repertoar också att dela med sig av, och gör detta med liv och lust oavsett storleken på publiken eller var scenen råkar befinna sig.

På samma sätt bör vi lärare alltid sträva efter att, oavsett om vi står inför en full klass ivriga elever eller där bara är fem elever närvarande, sträva efter att ge dessa elever en så givande lektion som möjligt. Det är så lätt att man blir uppgiven och ledsen över att så många är frånvarande, och det går helt orätt ut över de som faktiskt är närvarande. Om man istället lyckas lägga fokus på dem som är där, gläds åt att de kommit och därigenom visar att de är intresserade av ämnet, och gör sitt bästa för att ge dem så mycket kunskap och en så god lektion man någonsin kan finns chansen att de berättar detta för dem som inte var där, och nästa lektion har man istället sju förväntansfulla elever närvarande.

Elever pratar ju med varandra, precis som vi lärare (jo, kära elever, det gör vi faktiskt) pratar om klasser och elever. Därför har vi allt att vinna och intet att förlora på att faktiskt ge även en klass där åttio procent av eleverna är frånvarande så stimulerande och intressanta lektioner som möjligt, även om det känns tröstlöst.