Grannar

Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!

Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.

Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):

Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.

Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.