Långt och rätt dammigt inlägg om folkhögskolor och sånt

1860-talet var ett omvälvande årtionde i det svenska samhället. Den nya kommunallagen 1862 gav rösträtt åt alla, även kvinnor, med viss inkomst och viss förmögenhet. Kommunalstämman ersatte den gamla sockenstämman, och ordföranden var inte längre kyrkoherden utan posten tillsattes genom röstning. Bara fyra år senare ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen i och med 1866 år riksdagsordning. Välbärgade böndernas möjlighet till representation ökade dramatiskt, och med detta deras behov av medborgarbildning.

De allmänna läroverken ansågs inte lämpade för att fylla detta behov, och inte de högre folkskolorna som sedan 1858 inrättats heller. Den första april 1868 togs därför beslutet att grunda Folkhögskolan Hvilan i Åkarp, fyra månader senare följt av beslutet att grunda Önnestads folkhögskola.

Idag finns 148 folkhögskolor i Sverige. Från den ursprungliga medborgarbildningen för bondsöner 1868 har skolformen utvecklats till dagens breda och varierade utbud av kurser, allt från allmän kurs, med mer traditionella skolämnen avsedd att ge grundskole- och/eller gymnasiekompetens, till internationella kurser, kurser med hälsoinriktning, fackliga kurser, skrivarkurser, musikkurser, fotokurser och seniorkurser för att bara nämna några.

Det svenska samhället har genomgått stora förändringar, och fortsätter att förändras, och elevprofilen idag ser givetvis också annorlunda ut, och fortsätter även den att förändras. I slutbetänkandet Vem får vara med? beskrivs vilka människor som söker sig till folkhögskolor idag:

Många går genom grundskolan utan att tillskansa sig tillräcklig kunskap. Med sig har de dåliga erfarenheter av skola och lärande som gör att de inte känner motivation att fullfölja eller fortsätta sin skolgång, eller ett stukat självförtroende efter många års misslyckanden eller vantrivsel. För många blir folkhögskolan och dess pedagogik en andra chans

Man blickar också framåt och beskriver hur ”situationen på våra folkhögskolor är en helt annan idag än vad den var för bara tio år sedan” och hur detta i sin tur innebär en förändrad arbetssituation där allt högre krav ställs på lärare och pedagoger. Folkhögskolans styrka, understryks i slutbetänkandet, ”är just att många olika människor med skilda bakgrunder ska kunna samlas och utvecklas tillsammans” och detta bör man värna. Ett varnande finger inför framtiden höjs:

Folkhögskolorna fyller en viktig funktion som lärocenter och kunskapsförmedlare för dem som av en eller annan anledning inte känner att de har en självklar plats i andra utbildningsformer.
Problem uppstår dock om folkhögskolorna övergår till att bli en arena som enbart vänder sig till elever som inte klarar av ”vanliga skolor”. Det får inte bli en utbildningsform som bara är anpassad till dem som har problem.

Lärarens roll i understryks i texten, men också vad lärarna behöver för att kunna fortsätta bedriva en skola med plats för många olika människor:

Framför allt handlar det om att de lärare som finns inom folkhögskolans värld idag måste få verkliga möjligheter att kunna klara av sin pedagogiska uppgift. De har ett viktigt arbete och de behöver få en bra grund och effektiva verktyg för att på bästa sätt också klara av den uppgiften

För att avrunda kan vi konstatera att folkhögskolorna tycks befinna sig i ständig förändring för att möta nya samhällssituationer. Man provar nya arbetssätt, både på skolorna och via andra kanaler, t ex Internet, i synnerhet via folkbildningsnätet. Distanskurser, både på flexibel distans och heldistans, ökar och blir allt populärare samtidigt som lärarna blir allt mer erfarna och i god folkhögskoletradition delar med sig av sina erfarenheter till varandra.

Det som inte förändras är fokuseringen på deltagarnas behov av och rätt till bildning. 1868 rörde det sig om bondesöners behov av medborgerlig bildning, 2010 rör det sig om ett gemensamt behov hos många olika människor, med minst lika många olika bakgrunder och mål, av en skolform som ser annorlunda ut än den traditionella.