tisdag 9 februari 2010

Det är en dammig dag idag här i bloggen

Av någon anledning är det oerhört mycket svårare att skilja de från dem än att skilja han från honom, eller hon från henne. Ändå är det ju exakt samma sak.

Det handlar om vilken funktion i meningsdelen, satsen, ordet har. Är det ett subjekt: han, hon, de; är det ett objekt: honom, henne, dem.

Enkelt, inte sant?

Inte? Ok, ett exempel. Se här:

Pojkarna gungar småflickorna.

Pojkarna är aktiva, de som gör något = subjekt.
Småflickorna sitter bara i gungorna, och någon annan gör något för dem = objekt.

Om vi byter ut pojkarna och småflickorna mot de respektive dem blir det alltså

De gungar dem.

Om ni tvekar, prova med singular (ental) istället:

Pojken gungar lillflickan.

Han gungar henne.


Inte så svårt, eller hur? Nu fixar vi det i fortsättningen, politiker, journalister och vi andra.

14 kommentarer:

  1. Ibland misstänker jag att de som inte gör rätt helt enkelt inte orkar tänka efter två millisekunder extra. Det känns svårt, alltså är det svårt.

    Eller så är det väl så (förutom om man faktiskt inte kan regeln) att vissa tror att det inte finns någon poäng med att skilja dem åt. Vilket det förstås gör, i skriftspråk.

    En svensklärares eviga gissel :)

    SvaraRadera
  2. Och det är förfärligt trist, eftersom de klokskaper personen kommunicerar inte tas på lika stort allvar om personen inte behärskar ett så här enkelt moment. Personen utsätter sig helt enkelt för risken att se lite dummare ut än den är. Och det är ju dumt.

    Jag undrar hur det kan komma sig att man inte lär ut detta i grundskolorna idag? Tycker man det är oviktigt, är lärarna själva osäkra eller... oh nej, den tanken var alltför obehaglig för att skrivas högt! Det är klart man inte missar momentet på grund av att man ändå inte tycker eleverna har eller kommer att ha något av vikt och värde att säga, det vore ju absurt!

    SvaraRadera
  3. Jag tror jag lärde mig allt om subjekt, objekt, predikat och hela fallerullan nån gång i åttan, för fem år sen då. Då fick jag min enorma överdos svensk grammatik och sen dess har jag inte ens orkat tänka på varför svenskan går som den går, det ska va så helt enkelt. Varför? Därför. Jag vet det. :P

    Den där regeln lyckas jag aldrig komma ihåg så jag klarar det där på mitt eget lilla vis. Översätt meningen till engelska! Är det they så blir det de, är det them så blir det dem. Betydligt lättare än att tänka grammatiskt :P

    Vår svensklärare i tvåan på gymnasiet gav upp med att försöka trycka in svensk grammatik i huvudet på oss så han bad oss dela med oss av våra egna regler till allihop. Efter det slutade han klaga på de och dem ;)

    SvaraRadera
  4. Det är ju perfekt! Det är ju målet med all slags grammatikundervisning, den man ger små barn när man lär dem att njaä, man skärde inte potatisen, man skar den, och man har skurit den för att man trodde barnet skulle uppskatta det. När barnet sen förtvivlat tjuter att det ville skura sin egen potatis ler man vänligt =)

    I digress.

    Målet var det. Målet är att det ska sitta i ryggmärgen hur det ska låta, och då kan man fullkomligt strunta i varför. Men innan man hunnit dit behöver man reglerna, ty förstår man inte varför är det många gånger svårare att lära sig hur. Man behöver inte kunna dem utantill, men man behöver förstå dem. Som du har förstått dem, t ex, eftersom du raskt såg sambandet mellan samma regel i svenskan och engelskan, och kan jämföra med översättning.

    SvaraRadera
  5. Kommer inte ens ihåg grammatiken på engelska. Det blev några första stapplande steg i uttal i trean och fyran och sen bara exploderade allting och plötsligt hade man (nästan) modersmål nummer två. Med franskan och japanskan är det annorlunda. Där behövs grammatiken fortfarande en del för att det inte sitter i ryggmärgen som du säger. Men japanskan har börjat småbubbla så snart kommer väl explosionen (efter Japan, månntro?). Förstår redan halvt vad de sjunger i låtar och vad de pratar om på tv, vilket är väldigt mycket bättre än franskan. Men å andra sidan så ingår det i inlärandet att höra språket så ofta som möjligt. Ju mer man hör det desto mer pusslar man ihop systemet. Ett språk man bara hör på lektionerna i skolan fastnar aldrig riktigt ordentligt.

    SvaraRadera
  6. Det är ju med engelskan som med svenskan - grammatiken hamnar i ryggmärgen eftersom vi exponeras för språket dagligen och stundligen. Emellanåt hör man ju mer engelska än svenska!

    Och just därför tror jag explosionen kommer i Japan, men att du kanske kommer att vara så upptagen av att ta in alla intryck att du inte märker den själv.

    Fin bild!

    SvaraRadera
  7. Jag har en väninna som kommer från Boden. Hon och hennes kompisar (från samma årskurs) gör alla likadant när de skriver: De använder dem, vare sig det ska vara de eller dem.

    Inte så att de blandar ihop dem. Ordet DE finns helt enkelt inte i vokabulären.

    Jag har aldrig sagt det här till henne, men jag och en annan kompis har skämtsamt pratat om att åka upp till Boden med en hästpiska och ha ett samtal med deras svenskalärare.

    SvaraRadera
  8. Kanske uppnår ni bättre resultat med en chokladask än en hästpiska, mutor når ofta längre än hot, men ta med den ändå i botten av väska för säkerhets skull =)

    Allvarligt talat, din väninna och hennes kompisar ger en rätt tydlig indikation om att roten till problemet inte heller den här gången finns hos de unga människor som skriver fel. Det är bra, ty när man hittat problemet kan man börja göra något åt det.

    SvaraRadera
  9. Jag tror att väldigt många skriver dem för att de tror att det är finare. Att de medvetet anstränger sig, alltså.
    Dina förklaringar var bra, jag tror jag ska skicka hit mina nya kollegor. :-)

    SvaraRadera
  10. Visst är det så, och de har ingen insikt i hur det egentligen får dem att framstå som lite mindre bildade, lite mindre kunniga och lite mindre kloka. Det är så tråkigt! Människor idag gör sig tillräckligt många ursäkter för att se ner på andra utan att man behöver kasta en till i knät på dem. Jag står fullständigt förbryllad över hur det kan komma sig att dagens unga inte fått lära sig detta enkla i skolan - kan inte lärarna det?

    Dina kollegor är så välkomna!

    SvaraRadera
  11. Underbart!
    Jag hittade ditt inlägg när jag sökte en bra förklaring av de/dem-problemet att skicka in till det lilla personalbladet på jobbet.

    Istället för att förklara för var och en som gör fel så passar jag på att upplysa alla.

    Själv vet jag precis hur man använder de och dem, men inte varför (alltså grammatiken med subjekt/objekt).

    Det är som du skrivit - det sitter i ryggmärgen, men reglerna kan jag inte minnas.
    Ditt inlägg var en bra hjälp när jag skrev min förklaring.

    Jag tycker också det är tråkigt att hyfsat klyftiga människor (inte bara de yngre) inte kan en så enkel sak.
    Ofta ser man dessa fel även från personer som har till yrke att skriva.
    Sorgligt!
    Tack för hjälpen.

    SvaraRadera
  12. Har man sett på maken, så roligt att det kommer till nytta. Kopiera om du vill, ange gärna källa.

    SvaraRadera
  13. Jag brukar rekommenderar att byta ut de/dem mot vi/oss för att tydliggöra skillnaden.

    På högskolan överanvänder studenterna "dem" (i objektform) eftersom de har fått lära sig att "dom" är fel.

    Suck - jag borde nog sluta bry mig.

    SvaraRadera
  14. Mats, definitivt inte! Att inte hantera en så här simpel grammatisk funktion får studenten att se lite dummare ut, och samtliga texter studenten skriver att se lite fattigare ut. Konsekvensen blir att studenten, av framtida arbetsgivare t ex, riskerar att betraktas som lite sämre än h*n faktiskt är.

    Tjata på!

    SvaraRadera