Vi lever i en kultur där vår position i samhället riskeras om vi visar svaghet. Vi är rädda att det ska komma fram att vi någon gång har ätit antidepressiva tabletter, vi smyger med att vi går till terapeuter och förväntar oss att den som råkat ut för något traumatiskt, kroppsligt, mentalt eller socialt, ska bita ihop och komma igen på rekordtid. Vi tvekar länge innan vi vågar söka hjälp för att vi vet att vi inte bara hamnar i tacksamhetsskuld, vi blottar också strupen för den vi söker hjälp hos genom att visa vår föraktade svaghet. Vem vet när denne kommer att använda detta mot oss?
Det är rätt sjukt, vårt förhållande till svaghet. Vi hjälper gärna, eftersom det placerar oss i den starkes position, men riskerar livet om vi vågar placera oss i den svages ett ögonblick. Istället biter vi ihop tills vi går under. Kollektivt, av all den smärta vi stängt in i oss.
Martin Ezpeleta skriver att Sverige borde gå i terapi. Det har han rätt i.
Se fler skuggbilder på My Modern Met
Jag hoppas verkligen att det inte ser ut så här. Jag känner igen bilden du tecknar, men någonstans tror jag ändå att det är någonting annat på väg. Kanske ett generationsskifte? Människor som stolt vågar säga att de går till en psykolog. Människor som förstår att kropp och själ hänger ihop och att det inte alltid är så lätt att själv ta hand om bådadera. En självklarhet i att erkänna svaghet för att det är det enda som kan göra en stark igen.
SvaraRaderaMan kan alltid hoppas.
Jag vill det inte heller, men jag beskriver vad jag ser. Och det kanske allra mest obehagliga i det hela är att de som inte tillåter svagheter är de som har makten - de är regeringen, de är arbetsgivarna, och de är lärarna. De för över sina värderingar på de yngre genom att helt enkelt stänga ute visade svagheter och gömma sina egna bakom murar av präktighet. De säger rent ut att den som har ärrade armar eller fel mössa på en bild på Facebook inte har något i deras fina salonger att göra.
SvaraRaderaMen jag hoppas med dig på generationsskifte. De gamla konservativa värderingarna som bygger på kontroll, rädsla och yta smälter bort i värmen från den omtanke, värme och tillåtande acceptans som faktiskt finns på så många ställen i dag.
Ja, jag hoppas.