Nu är det en tyst, snöig och kall lördag, vad kan passa bättre för lite holistiska tankar?
Låt oss börja med en definition. I NE läser vi:
tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtomI mitt arbete som lärare innebär att tänka holistiskt dels att tänka på varje elev som en helhet.
Eleverna är ju inte bara elever, de är en del av en klass, och de är familjemedlemmar, samhällsmedborgare, föräldrar ibland, barn, de är kompisar, arbetstagare och ibland arbetsgivare, arbetslösa, drömmare, frimärkssamlare, musiker, skribenter, snickare, bilmekaniker, fiskexperter, fågelskådare och så mycket mer, som också påverkar dem i deras roller som elever. Som lärare behöver jag inte känna till allt om varje elev, men jag behöver komma ihåg att där finns en väldigt massa andra sidor hos eleven, och att dessa sidor inte stängs av när eleven kliver över klassrumströskeln. Att eleven kommer för sent varje morgon, t ex, behöver inte på död och pina betyda att eleven inte gillar lektionerna eller ämnet, det kan lika gärna betyda att dagiset inte öppnar i tid.
Det innebär också att jag i min undervisningsplanering är medveten om just min lille kurs ingår som en tråd i en väv, utgör en del av hela den väg som leder från förskolans grunder i att sitta stilla och uppföra sig i grupp fram till åtminstone tredje året på gymnasiet, och ännu mycket längre än så om eleven vill och kan. Jag måste ha kunskap om vad som burit fram till min kurs, vad eleverna förväntas ha med sig innan, och jag måste veta vart de är på väg, vad de ska ha med sig vidare. Jag måste också ha en uppfattning om vad eleverna gör i andra ämnen, på andra lektioner, eftersom det påverkar det som händer i mitt klassrum och omvänt. Min lilla kurs, oavsett om den rör sig över en termin eller tre år, är ingen isolerad företeelse utan en del av den helhet som är elevernas utbildning.
Det är en mycket förenklad bild jag presenterar här, men kanske en början för att tänka och diskutera vidare?
Det är alltid välkommet att ta upp detta till ytan, igen och igen!
SvaraRaderaVi diskuterade detta problem häromdagen på min skola (på en mycket primär nivå). Vi är tre lärare som har eleverna i tre ämnen som liknar varandra väldigt mycket: svenska, historia och kultur- och idéhistoria. Innan vi pratade ihop oss hade eleverna i princip fått samma undervisning, men på olika lektioner. Urtrist! Efter samtalet har vi en grund för att hinna fördjupa oss i sådant som aldrig annars hinns med (du tar Upplysningen så relaterar jag till detta när jag samtidigt pratar om Romantiken).
Eleverna är förstås glada, och i och med samarbetet så tror jag också i slutändan att de inte bara kommer att ingå i en mer holistisk pedagogik - de kommer också att ha ett mer holistiskt förhållningssätt till världen. Inte alls så fragmentiserat och likriktat som det riskerar att bli med helt separata kurser.
Det är så lätt, men ändå är det så svårt. Hur kommer det sig?
Jag vet inte hur det kommer sig, men en del i det hela tror jag är tradition, en annan betygens betydelse för en lärares anseende.
SvaraRaderaEn fördel med det relativa betygssytemet var att det lämnade läraren mycket lite utrymme att utmärka sig själv i betygssättningen. Direktiven var klara: x% av eleverna skulle ges betyg 1, y% betyg 2, y% betyg 4 och x% betyg 5. Resten skulle ha 3or. Oavsett klassens sammansättning, oavsett nivån på redovisad kunskap jämfört med andra elever eller eventuella kursmål.
Hur det systemet slog mot elever är en annan diskussion, låt oss inte ta den nu, men den utmynnade i det målstyrda betygssystem vi har idag.
Och plötsligt började uppnådda betyg i en klass påverka lärarens anseende. En lärare som år efter år lämnar grupper med stort antal MVG framstår som en bättre, effektivare och duktigare lärare än den som år efter år lämnar grupper där VG är en sällsynthet och antalet G och antalet som inte får något betyg är ungefär lika stort. Det syns ju inte i de satta betygen vilken bakgrund eleverna har, vilka förkunskaper de kommer till läraren med, vilka sociala förhållanden som råder i och utanför klasserna.
När det sedan börjar diskuteras lönesättning utifrån satta betyg är det inte konstigt att lärare börjar se om sina egna hus, och blir allt ovilligare att dela med sig av glansen. För att man skina på det påtagliga sätt som antal satta MVG innebär krävs dels att man faktiskt kan sätta MVG även på dem som kanske egentligen inte riktigt når upp, utan att övriga i arbetslaget ifrågasätter detta. Det krävs också att inte övriga i arbetslaget sätter samma betyg. I en hög av gnistrande glasskärvor är en diamant långt mindre spektakulär än den är mot en svart sammetsduk.
Det tror jag spelar in, inte överallt och alltid, men ibland och i allt högre grad ju mer lärarens anseende kopplas samman med satt betygssnitt.
Är inte grunden för all utbildning avgränsning och förenkling?
SvaraRaderaHela tänket med mål, prov, bedömning och betyg är ju en reduktion av det som du så vackert beskriver.
Den bästa kurs jag gått var en högskolepedagogisk fortbildning. Kursledaren var otroligt välstrukturerad, men vågade också öppna dören mot det holistiska intuitiva sidorna.
Nej, hela tänket med mål, prov, bedömningar och betyg är inte grunden för all utbildning. Det är ett mönster skolsystemet har hamnat i för att det finns en önskan om en gemensam kunskapsbas för alla människor, en tanke om att för att utvecklingen, framförallt den tekniskt mekaniska utvecklingen som det gamla, nu döende, industrisamhället byggde på, ständigt skall gå framåt och röra sig vidare måste samhällsmedborgarna vara redo att kliva in i den och hjälpa till att driva den när de kom ut ur skolan.
SvaraRaderaHolistiskt tänkande är inte detsamma som intuition.
Går det att undvika en ny form av överrationalisering?
SvaraRaderaJag tänker att holistiskt (i betydelsen helhet = all) skulle vara ett försök att ned tanken innefatta alla aspekter av tillvaron med hjärnan? Är inte det lite väl storslaget?
Den här reduktionen till mål och betyg är ett försök att göra samhällets ambitioner kommunicerbara (men korkade...)
Den intuitiva nivån ligger kanske i gränslandet mellan känsla och tanke. Jag tänker att det är här skolan blir intressant.
Det är fasligt storslaget, rätt pretentiöst och väldigt opraktiskt. Om du istället tonar ner det hela till 'vara ständigt medveten om att det finns fler aspekter av tillvaron som påverkar och påverkas av det du gör, utan att hela tiden aktivt betänka dem' blir det mer hanterligt.
SvaraRaderaDen intuitiva nivån är lite farlig, om den ges för mycket utrymme slår den lätt över i hänsynslöshet när större vikt läggs vid den egna känslan än omtanken om medmänniskorna. Inte alltid, inte överallt men risken finns.
Kanske att de här två fälten överlappar varandra? I vissa fall kanske det går att se en motsättning mellan dem - men jag tror att både du och jag gillar det där storslagna.
SvaraRaderaÄven om vi vet att det finns utrymme för tolkningssvårigheter och maktmissbruk om vi överbetonar den känslomässiga nivån.
De flesta fält här i världen överlappar varandra i olika grad, så det är klart de gör.
SvaraRaderaDet finns dock en reell risk, om man med självklarhet sätter samman holistiskt tänkande med intuition, att man rätt som det är börjar betraktas mer som New Age-förespråkare än skoltänkare, och vips slutar många ta en på allvar. Och det vore synd.