Morrica flyttar

Jag har flyttat, min nya adress är http://curiousheathen.wordpress.com/ Lite annorlunda miljö men samma Morrica. Jag hoppas ni vill följa med?

Fint besök

Om både statens skolverk och allmänna reklamationsbyrån tittat förbi, på samma dag, då borde man kanske kamma sig innan man bloggar? Vad tror ni?

Att be om hjälp

Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.

Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.

Man riskerar att göra livslång skada.

Moder Natur menar allvar

Bilderna från vulkanutbrottet på Island cirkulerar på nätet och jag gissar att de flesta sett dem, men kan ändå inte låta bli att visa hur fantastiskt otroligt vackert något så farligt kan vara:



Tack Eugene och tack bigpicture

Sexbilder

Jag börjar få förfärligt dåligt samvete gentemot de personer som söker på sexbilder och hamnar här, förlåt att jag misslett er:

Utopiska visioner

Expressens Anna Dahlberg suckar över bristen på politiska visioner, hon frågar sig bland annat varför inte Reinfeldt pratar om det utopia jag beskrivit tidigare:

Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?

Det är lite synd att Dahlberg inte länkade till Wetterberg, jag hittar inte hans förslag men tar hennes ord på att han också förespråkar Sverige som en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Hägglund och patientsäkerheten

Expressen berättar om den nuvarande regeringens förslag till patientssäkerhetslag. Förslaget går väl i linje med deras tidigare genomförda reformer inom t ex sjukförsäkringssystemet. Det pratas inte så mycket längre om hur sjuka utförsäkrades på löpande band, och istället fördes över till arbetsförmedlingar och socialtjänster runt om i landet, men ni minns det, inte sant?

Nu är det patientsäkerheten som är på tapeten. Lagförslaget innebär att legitimerad sjukvårdspersonal, dvs läkare och sjuksköterskor, inte längre skall kunna få vare sig erinran eller varning från HSAN*. Det är istället socialstyrelsen som ska utreda fel i vården, och socialstyrelsens beslut skall inte kunna överklagas.

Det måste vara någon som har sista ordet när saker och ting prövas. Så är det bara, säger Göran Hägglund

Det är valår i år.

*hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

Förändringar

Livet består av förändringar. Allt förändras, ständigt, ibland omärkligt, ibland förfärligt märkbart. Ibland på ett väldigt jobbigt sätt, hur nödvändig förändringen än är.

Askväder

Medan kvällspress och lokalpress oroar sig och oss för vulkankaos, resekaos, flygkriser och ger vänliga råd om hur vi mentalt ska hantera alla dessa kaos. SvD kontrar med en sansad artikel om hur människor tar saker i egna händer och via Facebook och Twitter gör det människor gör via internet - pratar med varandra och hittar vägar att hjälpas åt och lösa situationen

Skjutsgruppen finns på bland annat Facebook och Twitter, och ökar hela tiden antalet medlemmar. Idag är 8 784 med i gruppen på Facebook. Varje gång de konventionella resvägarna drabbas av stora haverier, som till exempel när tågen stod stilla i vintras, ökar folks medvetenhet om samåkning och hur man kan fixa skjuts via sociala medier.

Skoldebatten, jag kan inte släppa den

Ibland får jag en känsla av att debatten kring de kommunala skolorna och friskolorna i någon mån handlar om att viljan att förändra är mycket mindre än tanken om att sakernas läge inte är optimala i dagsläget. Man väljer att fokusera på det goda, på det som fungerar väl. Man väljer att inte låtsas om att barn far oerhört illa i svenska skolor, på grund av huvudmans bristande ansvarstagande.

Det känns bekymmersamt.

Hade jag varit drastisk hade jag dragit hemska paralleller till mönsteranläggningar som visas fram för pressrepresentanter, men det avstår jag ifrån. Det finns kommunala skolor som fungerar väl, det finns kommuner som tar sitt uppdrag på yttersta allvar och gör ett mycket gott jobb.

Men det finns andra kommuner också. Bortser vi från det bortser vi från de barn som växer upp där.

Är det rimligt?

Delad börda

Ibland gör människor saker och ting som retar oss. Ibland säger vi ifrån; ibland frågar vi om de kan vara snälla att göra på ett annat sätt; ibland biter vi ihop och stör oss och ibland försöker vi få människan att göra saker och ting på ett annat sätt genom att påpeka att det de gör är dumt, att det stör oss, att vår relation blir lidande av det, att deras görande orsakar problem inte bara för dem utan för oss också. Vi Skuldbelägger, helt enkelt.

Om människan vi just lagt en stor tung börda skuld på säger att snälla gör inte så! Jag vet att det jag gör stör dig, är fel, orsakar problem och elände. Jag vet, och jag försöker verkligen komma tillrätta med det! Det blir bara så mycket svårare när du skuldbelägger mig och får mig att skämmas ännu mer! hur reagerar vi då?

Jag tror att vi gärna vill tro, de flesta av oss, att vi säger något i stil med Oh kära du, så bra att du berättar det här! Hur kan jag göra istället för att hjälpa dig hantera detta? men jag ser att det är så mycket lättare att genast lägga tillbaka hela bördan på den vi retar oss på, och det är väldigt lätt att samtidigt klappa sig själv på axeln i vetskapen om att vi minsann inte gör detta fel själva.

Det är inte så konstruktivt alla gånger.

Runda bordet

Vad hette de, riddarna kring runda bordet? Tristan, Lancelot, Galahad, Percival.... men där var ju åtta till? Eftersom vi lever i en tid där fakta finns vid våra fingertoppar kunde vi ett par ögonblick senare komplettera listan, och fortsätta vårt samtal om medeltida litteratur. Dagens mobiltelefoner är verkligen oerhört användbara i pedagogiska sammanhang!

Avkepsning

Anne-Marie Körling skriver klokt om det här med killar och kepsar, och de reaktioner och kontrollbehov de väcker när man kombinerar de två:

Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.

Varför blir vi medelålders tanter av alla kön så ohemult provocerade av kepsar? Varför ruskar vi ogillande på huvudet åt byxhäng och gigantiska skor? Vilka knappar i oss trycker denna oskyldiga huvudbonad på?

Jag har, ärligt talat, aldrig någonsin funnit att en keps på huvudet påverkar en elevs attityd, kunnande, inlärningsförmåga, analytiska förmåga, logiska tänkande, nyfikenhet, grad av vakenhet, kommunikationsförmåga, kommunikationsvillighet eller någon annan aspekt som påverkar vare sig klassrumssituationen eller deras egen skolsituation. Däremot har jag noterat hur ett klassrumsklimat kan frysa ihop på ett ögonblick, och förbli djupfryst under lång tid, av en kepskonflikt, även om den bara berör en endaste elev och en enda lärare.

Och det är det inte värt.

Dessutom är de rätt snygga, många av de där kepsarna, har ni tänkt på det?

Det är vår

Det spritter i bena på små människor när det blir vår. De blir ystra som kalvar och springer runt, och de är små. De varken ser eller syns särskilt bra, och de tänker sig inte ett dugg för.

Så ser er för när ni kör bil. Särskilt när ni backar. Kör inte där det är körförbud, även om ni tillhör en myndighet, och var oerhört försiktiga när ni backar ut förbi häckar, staket, blomrabatter eller annat som kan dölja små människor. Ta det lugnt, hur försenade ni än är så är det bättre att komma den där halvtimmen försent än att köra över en liten människa.

Tänk på det.

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Elefanten revisited

Har man sett på maken, elefanten är i tidningen!

Motivation och förståelse är centrala för framgångsrikt lärande. Men den svenska skolans form och arbetssätt motverkar snarare än förstärker elevernas inre motivation, skriver Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och ledare för Linnéprojektet Cognition, Communication and Learning.

Skolans institutionella struktur med läroplaner, scheman och lektioner bygger på tradition och inte på vetenskap. Det finns ingen forskning som säger att denna struktur är den bästa för lärande [...] Ett av de svåraste problemen med dagens skola är att den tar kål på många elevers motivation. Det är bara skickliga lärare som lyckas övervinna det motstånd som skolans struktur innebär och motivera sina elever.

Så bra att den lyfts fram och pratas om. Det är ett stort problem, och vi måste göra något åt saken.

Vi. Skolan. Lärarna.

Faktiskt.

Virkande

Ett litet stavfel skapade ett nytt, mycket användbart, ord idag. Nätvirkande känns hållbarare, konstruktivare och mer process än färdig produkt än nätverkande.

Idag har jag nätvirkat, och det gjorde jag förra tisdagen också. Det var trevligt på många sätt.

Lärarlegitimationer

Införande av lärarlegitimationer är på tapeten, det tas upp i media och på bloggar.

Att yrkeslärare, dvs män i medelåldern som kommer från 'den riktiga världen' och 'kan ta grabbar på ett sätt som inte de där lärarna kan', inte behöver ha legitimation förvånar mig inte, det skulle ju innebära ett erkännande om att 'de där lärarna' kanske har något att komma med de också och solka det romantiska skimret kring 'de riktiga männen från den riktiga världen'. Att hemspråkslärare också undantas förvånar inte heller, de räknas ju ändå inte riktigt som riktiga lärare.

(jag hoppas ni noterar den något sarkastiska tonen?)

I övrigt tycks det vara ett bra förslag, förutom detaljer om att rektorer ska vara inblandade. Det öppnar för ännu mer av det godtycke och den svågerpolitik som redan präglar den kommunala skolan, och riskerar att göra eleverna situation än mer utsatt.

Nej, tänk ett varv till där, regering, och lägg makten hos någon som inte spelar golf med kommunalrådet eller är gift med dennes bror.

Skoldebatten

Jag behöver fundera ett tag över argumenten mot friskolor och för kommunala skolor, för jag hänger inte alls med i debatten.

Jag förstår inte hur man kan hävda att ett system där man tillåter det att regna in i ett klassrum i tiotals år utan att det åtgärdas mer än provisoriskt; där det är acceptabelt att elever, år efter år efter år, tvingas sitta i ett klassrum där temperaturen sänker deras koncentrationsförmåga; där en elev kan mobbas ut total efter att ha blivit kränkt av en annan elev, som i sin tur hyllas, allt medan rektor och övriga pedagogisk personal obekymrat mumlar om att de inte gått utbildning i att använda Internet; där rektorer kan uttala sig raljant och förnedrande om elever med funktionshinder och ändå få behålla både position och anseende; hur man kan hävda att detta system är ett system som stärker jämställdheten och mångfalden i samhället.

Innebär jämställdhet att alla har det lika jävligt?

Jag förstår det faktiskt inte. Därför kommer jag inte att skriva mer om saken förrän jag hunnit fundera lite över det hela, lyssnat mer till argument och frågat hur folk egentligen tänker när de argumenterar. Kanske förstår jag sen.

Gruppen och makten

När man jobbat med grupper, i synnerhet med grupper som inte fungerar helt optimalt, där det finns konflikter, grupperingar, inre motsättningar, frustration, irritation eller rent av kaos, så lär man sig att iaktta.

Ofta, inte varje gång men ofta, finner man att det man först såg egentligen inte alls är vad det verkar vara. Det som vid en första anblick tycktes vara orsaken är oftare ett symptom på något annat, något dolt. För att upptäcka detta behöver man få möjlighet att iaktta gruppen, att glo på den ur många vinklar och prata med så många som möjligt, både i och utanför gruppen.

Det är intressant att ta sig tid för detta. Att våga ifrågasätta sitt första intryck och acceptera att det man först tyckte sig se inte alltid stämmer med vad som egentligen pågår.

En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Begåvade elever

Någon sökte på begåvade elever och kom hit. Jag blev förtjust, överglad och utbrast

Hell Yeah!

(jag tenderar att utbrista sånt när jag blir överglad, och överglad är ett uttryck jag plockat upp från en mycket yngre generation och ja, jag är medveten om att det låter anakronistiskt men nu var det just överglad jag blev och då måste jag uttrycka mig så)

Hur som helst, jag utbrast som ovan för det är ju faktiskt så, att mina kära elever är mycket begåvade, var och en på alldeles sitt eget sätt. Och det gläder mig ohemult att även google snappat upp detta.

Vi har förresten öppet hus på torsdag, mellan klockan 13 och 18 är alla som känner att det där med att läsa in gymnasiekompetensen, det vore kanske inte så dumt men komvux passar inte, nej, något annat, något mänskligare, personligare, individuellare skulle passa mycket bättre. Kom ut till Åkarp och besök oss, det är lätt att hitta. Ta buss 130 (går var tjugonde minut från både Lund och Malmö) och kliv av vid Lindvägen.

Där kommer att bjudas på kakor i somliga klassrum, det har jag från mycket säker källa.

Jag vann en bok

Lilla O lottade ut en bok, och jag blev så nyfiken att jag inte kunde låta bli att delta och kan ni tänka er, jag vann! Nu har boken kommit fram till mig och ligger och väntar på att det ska bli måndag och den ska få åka med till jobbet. Den kommer att bli min nya bussbok, nämligen, och jag lovar återkomma med några ord om den när jag läst ut den.

Tack än en gång, Lilla O!

Elefanten och stökiga ungar

Det finns en aspekt av det här med stökiga ungar i skolan man sällan tar upp. Den är som den där elefanten mitt i rummet, den där, ni vet, som alla ser men ingen låtsas om.

Jag har aldrig varit särskilt politisk korrekt, och ser ingen anledning att bli det nu, så:

Barn och ungdomar i den svenska skolan snackar i klassrummet, de skickar en massa sms till varandra, de skrattar och tramsar och leker istället för att sitta ordentligt och lyssna på läraren. Ett sätt att försöka få bukt med detta är att ta ifrån dem mobiltelefonerna, kontakta föräldrarna, ge kvarsittning, införa katederundervisning, kort sagt, skärpa tonen. Ett annat sätt är att prata om elefanten.

Låt oss göra det.

Det är tråkigt i den svenska skolan. Klassrummen är ofta slitna, akustiken är sällan bra, möblerna är fula och möbleringen, låt oss vara ärliga, är statisk och funktionell, men inte är den särskilt rolig. Att sitta stilla på en obekväm trästol och koncentrera sig på något man är halvintresserad av, i bästa fall, är fruktansvärt tråkigt!

Barn och ungdomar är ofta kreativa människor, och de tycker det är mycket roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Alltså ser de till att pigga upp tillvaron med lite lek, lite smsande, lite småprat, lite skämtande, lite skratt och trams och rätt som det är vad vi vuxna, vi som accepterat att livet minsann inte ska vara så jävla roligt alla gånger, kallar stök.

Barn och ungdomar stökar och stimmar för att de är uttråkade.

Nej, vän av ordning, lyssna färdigt på mig innan du går i taket, jag föreslår inte att vi ska leka hela dagarna i skolan. Det skulle förmodligen bli rätt tråkigt det också innan alldeles jättelång tid hade gått. Jag föreslår däremot att vi ska tänka över arbetssättet. Jag föreslår att vi ska tänka över arbetsmiljön. Jag föreslår att vi ska tänka över möbleringen, och planeringen, och att vi någonstans i bakhuvudet ska ha med oss att barn och ungdomar som vet att då och då blir det en happening av lektionen, de härdar ut med en del tråk utan att börja stöka och böka. Jag föreslår också att vi ska ta och tänka över om det här med läsåret verkligen är optimalt planerat för att kunna erbjuda en skola som inte är fruktansvärt tråkig.

Kanske vore det en god idé att gå över till tre terminer, fler skolveckor, färre utströsslade lov och kortare, intensivare, flexiblare dagar, i synnerhet för dem som är gamla nog att inte behöva skolbarnomsorg längre.

Där står den, elefanten, och den ser ut att stå bekvämt. Jag tror inte den flyttar sig av sig själv, vad tror ni?

Den nya tiden

SvD tar i en artikel upp hur möteskulturen förändrats raskt - från långväga, kostsamma och tidskrävande resor, långa sittningar med genomgångar och presentationer till virtuella möten där alla förväntas ha förberett sig väl.

Det är en ny värld vi befinner oss mitt i plötsligt:

Kostnadsaspekten, som nu i‑lågkonjunktur, är absolut inte den enda anledningen till att mötas virtuellt. Snarare handlar det om att spara en massa tid på transporter i flygplan och taxi. Många medarbetare värdesätter dessutom att kunna vara hemma hos familjen framför att resa bort och bo på hotell för ett möte som kunde ha skett lika bra på annat sätt. [...] För personer födda under 80- och 90-talen är det naturligt att utveckla virtuella relationer genom sociala medier som twitter, facebook, msn och sms. De är vana, när de kommer till sitt första jobb, att arbeta på det här nya sättet som de tycker ger många fördelar.

Sömnförsenad

Ibland önskar jag att jag blev förvånad. Tågen var inte bara försenade på grund av snöfall och illa underhållen räls, det var verkligen så att personal sov på jobbet. Allmänna kommunikationer måste tas på större allvar här i landet.

SKL förhandlar

Förhandlingarna mellan lärarförbunden och SKL rör sig sakta i en långsam cirkel kring detta med arbetstiden. Samtidigt närmar sig en av de mest arbetsintensiva perioderna i en lärares arbetsår - betyg ska sättas, projektarbeten bedömas och Sista Dagars Heliga inträder, dvs elever inkommer i elfte timmen med arbeten de borde lämnat in under läsåret. Det känns ironiskt när SKL skickar ett brev till kommunerna där de

förklarar att de vill att skolledningar i samråd med lärarna på skolor ska kunna avgöra om några eller flera lärare ska jobba 40-timmarsvecka med vanlig semester i stället för som i dag: att all arbetstid koncentreras till terminerna.

"Dagens system med 45-timmarsvecka under terminerna innebär att arbetstiden blir ojämnt fördelad över året", skriver bland andra SKL:s ordförande Anders Knape (M), förste vice ordföranden Carola Gunnarsson (C) och andre vice ordföranden Ilmar Reepalu (S) i brevet.

Arbetstiden är ojämnt fördelad över året därför att arbetsintensiteten är ojämnt fördelad över året. I dagens system, med två terminer åtskilda av ett treveckorslov och läsåren åtskilda av ett tioveckorslov, med ytterligare lov av olika storlek strösslade över terminerna vore det omöjligt att, utan stort övertidsuttag i perioder, utan fullt utrustade arbetsrum för varje enskild lärare, med dator, telefon, skrivare och utrymme för enskilda samtal med elever, föräldrar, bibehålla en ens rimlig arbetssituation för eleverna om lärarna arbetade 40 timmar och sedan gick hem, utan att ta med uppsatser att läsa eller prov att rätta under helgen.

Nej, SKL, inte heller detta verkar ni tänkt igenom ordentligt. Fundera över varför det är så viktigt för er att behålla det gamla, med långt sommarlov, två terminer alltför långa för att kunna genomföras utan ytterligare lovveckor, och därtill tre veckors jullov; samtidigt som det svider så ända in i skinnet på er att lärare tycks ha så mycket ledighet, trots att deras årsarbetstid inte alls är så mycket mindre som er kontorstädares (vet ni förresten vad h*n heter?) skulle vara om h*n hade lika många veckor ledigt. Det handlar helt tydligt inte om pengar, de ombyggnationer ni skulle tvingas beordra för att ge varje lärare ett arbetsrum med egen dator och telefon (för ni har väl inte tänkt er att läraren ska sitta i klassrummet och arbeta med blyertspenna och papper, eller trängas i fikarummet med alla andra lärare på skolan?) och de många timmars övertid ni skulle tvingas betala ut (och vi skulle ta ut det i pengar, inte i tid) för att eleverna inte ska förlora på dealen skulle, utöver de små löneförhöjningar ni nästan utlovat, kosta era kommuninnevånare åtskilligt. Så varför driver ni detta?

Berätta, hur tänker ni?

Min arbetskamrat

Hon brukar hålla mig sällskap när jag sitter hemma och arbetar. Det är väldigt trevligt. Hon gör inte alls mycket väsen av sig, utan lägger sig någonstans i närheten och bara finns, sprider trivsel sådär i förbifarten och spinner lite då och då.


Katter är trevliga arbetskamrater.

Förvirring

Det finns, i de flesta program man använder för att lyssna på musik nuförtiden, en randomfunktion. Den gör så att man spelar upp sin uppvalda musik i slumpvis ordning. Detta kan leda till att man får tämligen olika låtar direkt efter varandra, vilket i sin tur kan leda till att känsloläget blir ytterst förvirrat.

Det är en intressant upplevelse.

Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Våren förtydligad

Det sägs att de små blommorna är svåra att se på bilden, så svåra att det rent av tvivlas på att de är där. Det är de visst det, titta här:

Vårdag i Skåne

Det regnar. Ett ljuvligt svalkande uppfriskande vårregn som ger en känsla av att världen faktiskt blir renare. Himlen är vackert ljust grå, träden har inte fått löv ännu men knopparna är på väg att sprängas när som helst. Javisst gör det ont när knoppar brister, men försöker vi komma undan det, eller inte låtsas om det, orsakar vi ännu mer smärta.



Även om inte gräset är grönt ännu så är mossan det, och tistlarna, de vassa, taggiga, livskraftiga envetna, visar sig. Där finns någon slags små trevliga lila blommor också, jag har ingen som helst aning om vad de kan heta men de brukar titta fram såhär års, och jag gillar dem. De gör liksom inte så mycket väsen av sig som krokusar och påskliljor och sånt, utan de blommar stillsamt och piggar upp tillvaron utan att dra till sig uppmärksamheten.

Lärares arbetstid

SKL är en arbetsgivare och intresseorganisation för svenska kommuner och landsting. De befinner sig just ni i förhandling om nytt avtal för de lärare som arbetar i de skolor de har ansvar för.

Ni har säkert läst om striden kring arbetstiden? Nu hoppar Folkpartiet av förhandlingarna, enligt artikel i DN för att partiet anser att SKLs krav på ökad kontroll fördjupar krisen.

- Jag tror inte att det inträffat någon gång tidigare, säger Lennart Gabrielsson (FP), styrelseledamot och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Lärarnas arbetstid har diskuterats i flera år. Enligt Gabrielsson är frågan så infekterad att förhandlingar under avtalsrörelsen är meningslös.

- Man kan inte ha krig år ut och år in, avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Ska man lösa den här typen av problematik, så bygger det på ett förtroendesamtal mellan parterna. Och det finns inte i dag, säger Gabrielsson till TT

Det är glädjande att någon tycks behålla huvudet på i den här frågan.

Att vara vuxen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i

Ann-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.

Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.



Sen den lite större, med skogen, älven, helvetesgapet och andra saker hon märker så småningom. Vackra, fantastisk saker, men också skrämmande grådvärgar att lära sig hantera, med vuxna som finns i närheten men inte griper in förrän det verkligen behövs:



Och så småningom får hon också lära sig hantera det svåra i världen, rövarpolitiken som inte står kostympolitiken efter i brutalitet och brist på förmåga att se andra människor som just människor och inte handelsvaror, men där hon också får se att det finns ett annat sätt att förhålla sig, oavsett om det är ett ormyngel eller inte man har framför sig:



Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.

Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.

För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.

Ny design - igen

Jag sa ett par veckor, jag stod ut lite mer än ett dygn. Jag är ledsen, men när man börjar dra sig för att skriva inlägg för att man inte längre känner sig hemma i sin egen blogg så måste man ta till drastiska åtgärder.

Vi provar den här varianten istället. Mindre plotter, men fortfarande ljus.

Vad säger ni? Bättre? Sämre? Ok? Acceptabel?

Uppskattning

En mig närstående ung Pressbyråkassör fick idag ett smått formidabelt tecken på uppskattning från en kund - kunden reste till London på semester en vecka och medförde vid hemkomsten en Westham-halsduk som han överräckte till min son.

Wow!

Det är uppskattning.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Ny design

Vad tycker ni?

Ja? Nej? Skeptisk? Kanske, om man får vänja sig?



Bilden tagen av Rob Sheridan.

Webbläsarmatematik

1 bild > 1000 ord

Bokfrågornas ABC

Bokstaven S står på programmet när det är dags för den nittonde delen av Bokfrågornas ABC:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?

Som frågan är formulerad är den, i mina ögon, oerhört svår att svara på. Bästa språket, är det språket som bäst passar till berättelsen, det mest poetiska språket, det mest fantasifyllda språket, det vackraste språket, det mest intressanta språket, det mest musikaliska språket eller är det kanske den författare som skriver så innerligt att man knappt lägger märke till språket?

Jag väljer att tolka det som vackraste språket, och lyfter fram Margaret Atwood. Hon är både poet och författare, och det återspeglas i hennes skönlitterära texter, prosaspråket flyter fram lika lätt som i hennes dikter.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?

The Endless i Neil Gaimans Sandmanserie, en syskonskara äldre än någon annan entitet här i världen.



3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?

Jag minns min barndom mycket vagt, och har inget minne alls av vilken saga som kan ha varit min favoritsaga. Jag hade många böcker, jag var tidig med att lära mig läsa och har ett tydligt minne av att böcker var viktiga för mig, men mer än så kan jag inte säga. En av mina favoritsagor nu, som tämligen vuxen, är Roald Dahls Matilda, en oförvägen liten tös.

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.

Intressant, och svår, uppgift. Jag väljer, efter viss vånda, The Historian igen. Soundtracket har egentligen mindre med historien som sådan att göra och mer med stämningen.

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan - införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.

Kaffe

Det där kaffet var riktigt, grundligt äckligt. Hur länge hade det stått? Hade det bränt fast i botten? Nej, det får bli te om vi ska fika fler gånger på det stället.

Halvhjärna

Glömde telefonen hemma i morse. Hur gick det till? Jag har ingen aning, jag plockade som vanligt ner nycklar och böcker och handskar och busskort och andra oundgängligheter, trodde jag plockade ner telefonen också, sa hejdå till katten och gick.

Utan telefonen.

Det vill säga utan min kalender, utan mina anteckningar, utan mina påminnelser om möten och saker jag ska göra och ta med och lämna av och komma ihåg att inte glömma bort, utan internet i fickan, dvs utan all världens fakta vid mina fingertoppar, utan möjlighet att kommunicera med människor från bussen och utan klocka.

Kort sagt, jag gick till jobbet utan halva hjärnan idag.

Det var inte helt enkelt, kan jag berätta.

Svensk hederskultur

En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.

Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.

Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.

Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.

På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.

Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.

Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.

Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.

Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.

Bokfrågornas ABC

Dags för bokstaven R i Bokfrågornas ABC. Det var lite mindre svettigt att komma på frågor den här veckan, men kanske är de lite svåra?

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?

Kafkas Processen är en absurd historia som av många tolkas som en berättelse om den summariska rättegång som kan drabba oss alla, utan att vi gjort något eller kan göra något åt det. Inledningsorden ger en ledtråd: "Någon måste ha förtalat Josef K"

2. Har du någon romantisk favoritbok?

Jane Eyre utan någon som helst konkurrens. Miljön, karaktärerna, historien, allt är fullkomligt underbart och hur många gånger jag än läser den upptäcker jag ytterligare detaljer. Hur många gånger har jag tagit den om exempel? Jag vet inte, men frågar någon om romantisk favoritbok så måste jag ju nämna den =)

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.

Då gråter änglarna berättar om en ung kvinnas svåra väg ut ur den sekt hon fötts in i.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!

Jag läser sällan roliga böcker, men Nemi-albumen är underbara. Jag tänker inte välja ut ett speciellt album, utan rekommenderar läsare att botanisera.

Dagen idag

Somliga dagar går slag i slag, det ena börjar strax innan det andra slutar och innan man vet ordet av är dagen slut och kvällen sänker sitt svalt avslappnande sammetsmörker över världen.

Idag är en sån dag.



Hur var det med skollagen, har ni hunnit se något om den?

Skrytinlägg

I nio läsår har jag lovat mina grupper i engelska att om de pratar bara engelska under en hel engelsklektion, 80 minuter; inte småpratar med varandra på något annat språk utan förklarar saker och ting på engelska, frågar mig och frågar igen om de inte förstår mina förklaringar på engelska, inte hälsar på varandra på något annat språk utan pratar enbart engelska, oavsett om de använder orden rätt eller fel, uttalar helt galet, blir tvungna att ta omvägar över förklaringar som blir en kvart långa för att de saknar vissa ord - helt enkelt om de lyckas att under en hel dubbellektion prata enbart engelska (åtminstone vad jag hör) så ska jag bjuda dem på tårta.

Under åtta och ett halvt läsår har jag inte behövt bjuda på en enda tårta, men jag har fortsatt med erbjudandet, och kan ni tänka er, idag har jag gjort det!

Idag har jag för första gången hittills bjudit en grupp på English Only Cake!

Jag är så stolt över dem!

En viktig röst

Din enskilda röst gör faktiskt skillnad. Jag vet att det inte alltid känns så, att det ibland känns som att du ropar i ödemarken eller att din röst inte alls hörs. Men den gör faktiskt skillnad.

Så använd den väl.

Minns att för en enda röst måste motståndarsidan ha två. En för att uppväga din röst, och så en till för att väga över. Så du är viktig. Dubbelt så viktig som motståndarna.

Jo, jag vet att jag är lite tjatig om detta, men jag blir så ledsen varje gång jag hör någon säga att just deras röst inte gör någon skillnad, att just de är betydelselösa att jag inte kan hålla tyst.

För du gör skillnad. Du är betydelsefull.

Reinfeldt och klokskapen

I DNs lördagsintervju säger Reinfeldt:

Statsministern poängterade att han visst har ett ”lyssnande ledarskap” men att partipiskan är viktig för att få en stadga i regeringsmakten och att det skulle vara dåligt för Sverige om alla fick rösta som de ville i alla frågor.

– Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering, sade han.

– Jag kommer med det ledarskap jag utövar som statsminister hamna i tillfällen då jag får markera att regeringens linje måste ha stöd och måste vinna omröstningar i riksdagen.

Detta är inte början, som ni vet. FRA-omrösningen var inte heller början. Nej, detta började långt tidigare.

Människorna som du försöker köra över är precis alla du är beroende av. Det är vi som tvättar din tvätt och lagar din mat och dukar fram din middag. Vi bäddar din säng. Vi vaktar ditt hus medan du sover. Vi kör ambulanserna. Vi kopplar dina samtal. Vi är kockar och taxichaufförer och vi vet allt om dig. Vi sköter dina försäkringsärenden och dina kreditskortsskulder. Så ge fan i att jävlas med oss.

Det är valår i år. Vi har fortfarande allmän rösträtt i landet, låt oss använda oss av den.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Huset på Arlozorovgatan

Huset på Arlozorovgatan är Simon Kudrischoffs debutroman, en lättsam bagatell om ett antal människor i ett hus i TelAviv. Parallellt löper historien om mannen efter vilken gatan namngetts.

Trots att handlingen snuddar vid teman som otrohet, självmord, sorg, personlig identitet, sexuell frustration, religion och kulturkrockar griper den aldrig tag i läsaren. Kudrischoff berättar historien omväxlande genom de olika karaktärernas perspektiv, och läsaren ges ibland flera perspektiv på samma händelse, vilket skulle kunna skapa både närhet till karaktärerna och miljön.

Dessvärre bidrar det sirliga språket, kanske avsett att ge en känsla av det hebreiska språkets uttryckssätt, kanske använt främst för att Kurdrischoff trivs med det, skapar det en distans som ytterligare förstärks av det lätta anslaget. Läsaren glider ovanpå, engageras inte i karaktärernas öden, de ibland dråpliga episoderna snuddas bara vid och läsaren lämnar boken med en axelryckning.

En lättsam, motståndslös läsupplevelse.

TV3 och moralfnatten

TV3 har drabbats av moralfnatt, de dimmar och blippar bort allt som överhuvudtaget kan uppfattas som moraliskt tveksamt.

Varför?

(Ja, det är fullt möjligt att detta pågått ett tag, jag är en ouppmärksam TV-tittare, men frågan kvarstår - varför?

Ask och det rimliga priset

Beatrice Ask är för tillfället justitieminister. I en artikel i Aftonbladet beskriver hon skälmskt hur kollegorna ser på henne:

Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern.

Det hon måste stämma av med dem är hur de ser på hennes idé om hur misstänkta sexköpare bör delges denna misstanke:

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask

Ask anser alltså att det räcker gott att vara misstänkt för att hängas ut - rättegångar och domar och sånt är tydligen inte alls nödvändigt, det räcker att personen är misstänkt för att den skall stigmatiseras. För ett stigmata är precis vad Ask är ute efter. Ett socialt stigmata, och det redan innan dom fallit:

vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask till Aftonbladet

Att Ask anser sexköp vara synnerligen omoraliskt är inte att tveka på, och någonstans i detta menar hon kanske väl. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda förutsättningar. I sin iver att... Ja, det är frågan. I sin iver att moralisera, i sin iver att få stopp på sexköpare eller i sin iver att göra något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Men så mycket är klart att i sin iver att uppnå vad hon nu hoppas uppnå anser hon tydligen att om en och annan som misstänks utan att faktiskt vara skyldig drabbas, om en eller annan familj slås sönder utan anledning, en eller annan oskyldig människas karriär slås i spillror på grund av Asks moraliserande är det ett rimligt pris att betala.

Det tycker inte jag.

Det är valår i år.

Lärarnas arbetstid

198 skolchefer (det låter snarlikt inledningen till sången '198 elefanter promenerade på en liten liten spindeltrååd' gör det inte?) vill ha större kontroll över lärares arbetstid för att, som man säger, kunna göra skolan flexiblare. Skolcheferna uttrycker sig lent, de har orden i sin makt och vet att formulera sitt budskap:

Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid.

Omtanke om lärarnas arbetsmiljö. Är det inte fint?

Jag vill passa på tillfället att slå ett slag för att lärares arbetstid baseras på antalet elevtimmar snarare än antalet klocktimmar i framtiden. Det kostar i princip lika mycket planeringstid att ha två grupper om femton elever som att ha en grupp om trettio, så bryr man sig verkligen om lärares arbetsmiljö bör detta tas under övervägande.

Bokfrågornas ABC

Q är veckans bokstav och Bokfrågornas ABC tar hjälp av ord på fler språk för att komma fram till fyra uppgifter för dig att lösa. Ber om ursäkt för de något krystade varianterna som publiceras idag…

1. Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!

Jane Eyre i Charlotte Brontës roman med samma namn är en humoristisk, stark och oförvägen kvinna som växer från första till sista sidan i boken.

2. The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!

Lady MacBeth drivs av höga politiska ambitioner och en aning makthunger, och hon driver sin make till gärningar han nog inte gjort utan henne.

Självklart får hon betala dyrt, men hon är en formidabel drottningdespot så länge det varar.

3. Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.

Den hyllade Milleniumtrilogin förstår jag inte alls charmen med. Jag upplever den som platt och tråkig, hackigt berättad med tunn intrig som knappt håller ihop och karaktärer som i bästa fall är tvådimensionella.

4. Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.

För den som tycker om deckare kanske Sue Graftons Q is for Quarry vara något? Grafton är en driven författare och skriver med lätt handlag, till skillnad från eländet jag skrev om i frågan ovanför är hennes karaktärer tydliga och riktigt trovärdiga, intrigen genomarbetad och böckerna underhållande.

Det är magsjuketider, och tant Morrica har recept på en kur

Ord är viktiga, därför döpte jag raskt om detta hopkok när mina barn var små och vips tog de glatt emot kuren.

Trolldryck.

1 liter vatten
1 tsk socker
1 krm salt
1 näve risgryn

Kokas nio minuter, silas och får svalna. Drick små små klunkar först, inte mer än en matsked sådär inte oftare än var femte minut. Öka mängden sakta, ha inte för bråttom.

Trolldrycken ger lite energi och minskar vätskeförlusten kroppen utsätts för vid magsjuka. Den smakar uppblött tavelkrita, visserligen, men kan ges även till mycket små barn och den har faktiskt effekt.

Överhörd diskussion på väg till tåget

Jo, jag vet, jag var både otydlig och raljerande när jag skrev om debatten igår, jag ber om ursäkt för detta. Att jag var trött och rätt stressad är orsaken, men ingen ursäkt.

Men min förundran över den enorma vikt man fäster vid känsloargumenten kvarstår. Jag lämnade Orkanen mitt i strömmen av studenter och lyssnade till hur diskussionen fortsatte omkring mig. Att man är bekymrad över hur högskolan tycks skjuta ifrån sig problemen är tydligt, de studenter jag hörde bekymrade sig framförallt över hur man som färdigutbildad kommer att stå sig i internationell konkurrens. Där fanns också en tydlig oro över hur högskolans tillåtande och väldigt förstående attityd gentemot studenter med en ambitionsnivå som tycks något under genomsnittet riskerar att drabba dem som faktiskt tar ansvar för sina studier, läser litteraturen, brukar allvar och försöker ta tillvara alla möjligheter. Inte drabba just nu, om jag förstod det hela rätt, i så hög grad som på längre sikt.

Däremot diskuterade man överhuvudtaget inte den formulering som fick fokus i media, om det beror på att den redan avhandlats på längden och tvären inom skolan eller om just dessa studenter helt enkelt inte tagit illa upp vet jag inte. Hade jag frågat hade jag stört diskussionen och vridit fokus mot något annat än det de tyckte var viktigt, så jag höll tyst.

Jag är inte insatt i vad som diskuteras bakom kulisserna på högskolan och missar förmodligen en skrälldus poänger, men att man pratar så mycket om känslor, om hur roligt och härligt och entusiasmerande saker är snarare än om huruvida det är ett konkret problem att man bara har råd att ge fyra lärarledda lektioner per vecka, om jag uppfattade siffrorna rätt, det gör att jag lämnade debatten med intrycket att inte mycket har förbättrats sen jag var student vid skolan ifråga. Det är rätt många år och en högskolereform sedan.

Känslosam fruktsallad

Åhörde en liten debatt anordnad av studentkåren på Malmö Lärarhögskola med anledning av en tidningsartikel där professor Lars Pålsson Syll spetsade till formuleringarna en aning:

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt

Ett lite olyckligt uttalande i synnerhet då allt ljus hamnat på formuleringen snarare än artikelns innehåll. Debatten var ungefär vad man kunde vänta sig, och jag är lika förbryllad som alltid över alla dessa känsloargument - problemet med resursbrist som leder till allt färre lärarledda lektioner bemöts med ord om kreativitet och härliga möten.

Det lämnar mig med en känsla av att man verkligen inte vill se att där finns problem, och därför inte kommer att göra något åt det. Det är en sorgesam känsla.

Ett straight under!

"Det är ett under att det finns straighta kvinnor", utbrast en ung man idag i ett ögonblick av klarsyn, "de luktar så gott och är så mjuka, och ändå lägger de sig frivilligt bredvid någon som luktar som män gör! Vi borde tacka dem!"

Med tanke på hur svårt det ibland tycks att se likheterna mellan könen snarare än skillnaderna så ligger det nog en del i det han sa. Det är strängt taget inte mycket mindre än ett under att vi står ut med varandra, inte bara män och kvinnor utan människor överhuvudtaget.

Vilken tur att vi besitter den intellektuella förmågan att faktiskt sätta oss in i andra människors situation, så att vi härdar ut att leva tillsammans här i världen.

Sviken festival

Bodil Malmsten skriver klokt om devalvering av ordet svek:

Jag tittar inte på Melodifestivalen.
Hade jag TV skulle jag välja att inte titta på Melodifestivalen men jag skulle inte kategorisera mitt val som svek, inget - Bodil Malmsten sviker Melodifestivalen!
Men jag har ingen TV.

Läs mer hos henne.

Reinfeldt och makten

Visste ni att den svenska stadsministern ringde upp sin turkiske kollega och beklagade riksdagens beslut om att erkänna massakern på armenier år 1915 som ett folkmord? Visste ni att han sa, enligt media, att

The government is absolutely against the resolution, which was ratified as a result of domestic policy, and it will have no sanction or exercise power [...] We are ready to do our best to protect the existing relations from such a baseless decision made by only one extra vote

i Expressen elegant översatt till

den svenska regeringen är helt emot riksdagsbeslutet. – Det (beslutet) var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt [...] Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda den nuvarande relationen mot ett sådant ogrundat beslut som skedde med endast en rösts marginal

Det är valår i år.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Vår och betyg

Det är vår. Här nere är det väldigt mycket vår, den snö vi haft rinner bort i små porlande bäckar, solen är skoningslöst bländande vit, snödropparna blommar, krokusen står i knopp.

Betygstider.

Betygens känslokallt byråkratiska funktion är att tala om på vilken kunskapsnivå en elev visat sig vara vid ett givet tillfälle. Varken mer eller mindre. Det ingår inte i betygens funktion att tala om vilken studieförmåga eleven besitter, hur den utvecklats, hur den kan tänkas utvecklas i framtiden. Det ingår inte att tala om huruvida eleven visat sig vara en trevlig prick eller en skitstövel, om eleven besitter förmågan att jobba tillsammans i grupp eller är en sån som hugger de andra i ryggen, åker snålskjuts eller maskar.

Vi som sätter betygen är människor, och vi sätter betyg på människor. Vi är inte så kallsinnigt byråkratiska som betygssättare borde vara, för att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi tar hänsyn till omständigheter, påverkas av känslor och önskningar och rätt som det är har systemet blivit skevt och orättvist, det har gått inflation i det och vi hamnar där vi står nu.

Vi borde tänka om. Inte försöka putsa skärvorna genom att lägga till fler betygsteg, det gör ingen skillnad alls. Absolut inte genom att börja koppla satta betyg till lön eller resurser till skolor, det är att från statligt håll legitimera korruptionen och cementera skevheten.

Nej, vi måste tänka om från början. I vilket syfte sätter vi betyg? Vem sätter dem, på vem och för vem? Vad vill vi kommunicera?

Och sen skapar vi ett betygssystem utifrån det. Vad säger ni, låter det genomförbart?

Vart är vi på väg, egentligen?

Jag har en envist gnagande känsla av brådska när jag tänker på politik. En känsla av att valet i höst gäller så mycket mer än den kommande valperioden, att det är viktigare än det någonsin varit att vi faktiskt går och röstar. Att vi använder oss av rösträtten, inte tar den för given utan faktiskt visar att den är viktig, och spelar roll. Att vi, människor, är viktiga och spelar roll.

Kom ihåg att oavsett om du är fattig eller rik, högutbildad eller saknar gymnasiekompetens, har hög status i samhället eller befinner dig så långt nere att du tillhör dem som håller stegen på plats snarare än dem som klättrar så räknas din röst lika tungt som Reinfeldts. I valet är en röst en röst, oavsett vems den är.

Gå och rösta. Om du aldrig gjort det tidigare så gör det i höst.

Du är viktig.

En allitererad dikt om prestationsprinsessor

Prestationsprinsessan presterar privat,
passande poänger på praktfullt, pinsam pidestal
pang på

Tack till missjsstruggle som helt generöst lät mig publicera dikten. Ännu en av mina begåvade elever, det tycks vara den dagen då jag får tillfälle att skryta lite över en del av dem idag.

Såna dagar gillar jag!

Celebert besök

Vi fick besök från Visskolan i Västervik idag, en och en halv timmes högkvalitativ underhållning bjöds vi på. Fantastiska unga artister som sjöng och spelade för oss. Theo Elfving har jag skrivit om tidigare, här får ni ännu en låt, den här gången tillsammans med Loffe som också går på Visskolan:



Jag tror ni kommer att se mer av båda dessa unga herrar i framtiden.

Mer om prestationsprinsessorna

I bloggen Sökarens Skoltankar kan vi läsa om hur det kan upplevas av den duktiga, ambitiösa eleven när läraren kollektivskäller, gnatar och tjatar på klassen:

Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”

Hur många lärare är medvetna om detta? Hur många slentriansuckar över hög frånvaro i klassen, trots att de som hör suckarna är de som faktiskt ständigt är närvarande. Hur många prestationsprinsessor av alla kön sitter i klassrum med det dåliga samvetet över andras frånvaro gnagande, trots att de själva har en stolt nolla i sin frånvarostatistik? Hur många prestationsprinsessor, fortfarande av alla kön, upplever detta suckande som en outtalad uppmaning om att ta på sig ansvaret även för de frånvarandes närvaro?

Kära kollegor, det här får vi ta och tänka över. Kollektivskällande och slentriansuckande gör skada i dem som inte förtjänar det, och jag är mycket skeptisk till om det har någon effekt på dem vi egentligen är frustrerade över.