Kommunikation en generationsfråga?

Sitter man ensam på en fullsatt buss händer ibland att det kommer någon och slår sig ned på det lediga sätet vid sidan av. Vanligen hamnar man då innerst. Förr eller senare ska man av, och måste på ett eller annat sätt förmedla detta till den som sitter på yttersätet.

Här uppstår något intressant. Om människan på innersätet är lätt medelålders eller uppåt, eller som det heter på nyspråk '30+' eller uppåt börjar människan pyssla med sina saker, sätter på sig handskar, tar ett stadigt grepp om handväskan, rättar till jackan och skruvar smått på sig. Det är inte ovanligt att människan i fråga vänder sig lätt mot gången, markerar med hela kroppen att h*n vill komma av.

Men icke ett ord yttras. Inte ett 'ursäkta mig', inte något 'här ska jag av' eller 'detta är min hållplats' eller ens en stillsam harkling. Inte något utöver det uppfordrande kroppsspråket.

Först när den på yttersätet blir obstinat och låtsas att h*n inte alls förstår de kroppsliga vinkarna används rösten.

Om människan på innersätet är yngre än den ovan går det till på ett helt annat sätt. I samma svep som ihopsamlandet av lösa persedlar börjar används rösten, vanligen i ett vänligt tonfall, för att påkalla stolsgrannens uppmärksamhet 'jag ska av här' eller rent av 'ursäkta mig'.

Jag undrar om andra gjort samma observation, ungdomar är hövligare än äldre.