Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst iAnn-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.
Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.
Sen den lite större, med skogen, älven, helvetesgapet och andra saker hon märker så småningom. Vackra, fantastisk saker, men också skrämmande grådvärgar att lära sig hantera, med vuxna som finns i närheten men inte griper in förrän det verkligen behövs:
Och så småningom får hon också lära sig hantera det svåra i världen, rövarpolitiken som inte står kostympolitiken efter i brutalitet och brist på förmåga att se andra människor som just människor och inte handelsvaror, men där hon också får se att det finns ett annat sätt att förhålla sig, oavsett om det är ett ormyngel eller inte man har framför sig:
Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.
Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.
För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.
Jag önskar också att detta budskapet kommer att spridas i påskens predikningar - men det brukar vara något annat som hör påsken till. Ett budskap som snarare handlar om att befria oss från ansvar-
SvaraRaderaSå predika det själv då, skriv om det, prata om det, sprid det. Låt oss ta vårt vuxna ansvar och gå i förväg och visa vägen, stötta den som inte riktigt vågar och förmår och vara en del av det samhälle där barn växer upp och lär sig, steg för steg, att hantera världen.
SvaraRaderaDet är en hård och kall värld de ska hantera, och hårdare och kallare blir den för den som inte är rustad.
Oh, så bra skrivet. Jag känner igen mig mycket i Ronja. Jag hade också en skog och där fanns faror i form av grävlingar och getingar. Men jag lärde mig vad de fanns och hur jag skulle göra för att inte råka illa ut-och världen blev mindre farlig-utan att farorna mörkats.
SvaraRaderaJa, barn behöver få lära sig hantera sin omvärld. De behöver få öva och pröva, annars riskerar de hamna i en livsfarlig situation där de varken kan hantera farorna eller har respekt för dem.
SvaraRaderaFör det flesta barn idag är det inte skogen som behöver hanteras, men det gör ingen större skillnad - de måste fortfarande få lära sig, få öva och pröva, och de behöver ha en vuxenvärld omkring sig som tar de ansvar som är för stora och tunga för ett barn.
Ronja är en sådan berättelse. Jag har länge använt Ronja som en modell för växandet. Jag tycker du gör det lysande. Jag har talat om det viktiga helvetesgapet - ungar letar upp sådan saker och det kan vara nog så viktigt att veta - Astrid Lindgren vet exakt hur det är att vara ett barn som växer upp och som utmanar sig i att just växa.Helevetesgapet kan var ett mycket svårt matematiktal, att lära sig cykla.. att kasta sig ut på djupt vatten och ta sig tillbaka till kanten av bassängen. Man måste helt enkelt göra något helvetes märkligt för att träda in i den här världen där utmaningar ständigt sätter press och drar med sig människan i sin tillväxt. Tusen tack för ett vackert och angeläget blogginlägg. Jag länkar från min blogg till detta. A-M
SvaraRaderaAstrid Lindgren tog barn på allvar - deras förmåga, deras rädslor, deras växande, och deras behov av stöd. Det finns mycket att lära sig av hennes berättelser.
SvaraRaderaOch som Lovis säger-hon måste lära sig att tas med det som är farligt. Det gäller alla barn-h*n måste inse att det finns farligheter men de flesta går att besegra
SvaraRaderaBesegra, bemästra, eller hantera, beroende på om det är grådvärgar, helvetesgap eller bråkande rövare - eller något annat - man har att göra med. Visst är det så, och berövar vi barn den möjligheten berövar vi dem möjligheten att växa upp till kloka, starka och fria vuxna.
SvaraRadera