Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”Hur många lärare är medvetna om detta? Hur många slentriansuckar över hög frånvaro i klassen, trots att de som hör suckarna är de som faktiskt ständigt är närvarande. Hur många prestationsprinsessor av alla kön sitter i klassrum med det dåliga samvetet över andras frånvaro gnagande, trots att de själva har en stolt nolla i sin frånvarostatistik? Hur många prestationsprinsessor, fortfarande av alla kön, upplever detta suckande som en outtalad uppmaning om att ta på sig ansvaret även för de frånvarandes närvaro?
Kära kollegor, det här får vi ta och tänka över. Kollektivskällande och slentriansuckande gör skada i dem som inte förtjänar det, och jag är mycket skeptisk till om det har någon effekt på dem vi egentligen är frustrerade över.
Viktig poäng!
SvaraRaderaJag har bestämt mig för att aldrig kommentera de frånvarande inför de närvarande - även om det ibland innebär att jag sväljer en massa....
Superviktig!
SvaraRaderaIbland tar jag mig för att markera mot de frekvent frånvarande att det lönar sig att vara närvarande genom att skämma bort de närvarande lite grann. Det brukar uppskattas, och ha viss effekt.
Jag har också bestämt mig, för många år sedan, för att inte ta frånvaro eller sen ankomst personligt. Det drabbar ju faktiskt inte mig om de inte är där, det drabbar dem själva. De missar saker och ting och får det svårare i skolan, det är tråkigt och de har min sympati, men de har själva ansvaret.
Så kan man resonera när man har vuxna elever. När de är under arton är det en annan historia, men lönar sig lika lite att gorma.