Jo, jag vet, jag var både otydlig och raljerande när jag skrev om debatten igår, jag ber om ursäkt för detta. Att jag var trött och rätt stressad är orsaken, men ingen ursäkt.
Men min förundran över den enorma vikt man fäster vid känsloargumenten kvarstår. Jag lämnade Orkanen mitt i strömmen av studenter och lyssnade till hur diskussionen fortsatte omkring mig. Att man är bekymrad över hur högskolan tycks skjuta ifrån sig problemen är tydligt, de studenter jag hörde bekymrade sig framförallt över hur man som färdigutbildad kommer att stå sig i internationell konkurrens. Där fanns också en tydlig oro över hur högskolans tillåtande och väldigt förstående attityd gentemot studenter med en ambitionsnivå som tycks något under genomsnittet riskerar att drabba dem som faktiskt tar ansvar för sina studier, läser litteraturen, brukar allvar och försöker ta tillvara alla möjligheter. Inte drabba just nu, om jag förstod det hela rätt, i så hög grad som på längre sikt.
Däremot diskuterade man överhuvudtaget inte den formulering som fick fokus i media, om det beror på att den redan avhandlats på längden och tvären inom skolan eller om just dessa studenter helt enkelt inte tagit illa upp vet jag inte. Hade jag frågat hade jag stört diskussionen och vridit fokus mot något annat än det de tyckte var viktigt, så jag höll tyst.
Jag är inte insatt i vad som diskuteras bakom kulisserna på högskolan och missar förmodligen en skrälldus poänger, men att man pratar så mycket om känslor, om hur roligt och härligt och entusiasmerande saker är snarare än om huruvida det är ett konkret problem att man bara har råd att ge fyra lärarledda lektioner per vecka, om jag uppfattade siffrorna rätt, det gör att jag lämnade debatten med intrycket att inte mycket har förbättrats sen jag var student vid skolan ifråga. Det är rätt många år och en högskolereform sedan.
Scream for me!
14 år sedan
Det fanns nog en plan att inte sätt LPS i centrum utan att försöka använda tillfället till att lyfta väsentligare frågor.
SvaraRaderaProblemet är väl alla de patentlösningar som poppar upp. Alla gillar krav men vad är detför krav egentligen? Nu är t.o.m. HSV och regeringen osams...
Jag håller med om att det var mycket känsloinlägg både från publiken och panelen. Jag saknade mycket i debatten, bland annat en diskussion om hur man tar hand och kan ta bättre hand om de studieovana studenterna. Nu var det mest snack om att inte låta dem komma in ens.
SvaraRaderaJag som student blev illa berörd av Lars ordval och jag tyckte det var tråkigt att han inte bad om ursäkt. Han sa något om att man kunde valt andra ord, slätade över det hela som att "det var väl inget". Men jag tror att det hade varit svårt att få honom att inse hur andra tolkat och känt om hans text (med tanke på diskussionerna hos Mats) så det hade nog inte varit så intressant att fortsätta prata om det, snarare deprimerande.
Jag tycker att de två kvinnorna i panelen sa mycket intressanta saker och jag kände efter debatten en stor längtan efter att få träffa mina lärare mer. Kanske hade panelen gett upp hoppet om att nånsin få mer pengar till utbildningen?
En sak till - vad menar du med känsloargument?
SvaraRaderaTänker du i förhållande till mer logisk analytisk filosofi eller handlar det om innehållet (att betona känslor och relationer)
Mats: Med känsloargument menar jag tillintetförpliktigande argument i stil med 'härliga möten' och 'ett kreativt klimat', dvs argument som egentligen inte säger något alls, inte utfäster något och, framförallt, inte alls bemöter frågan som ställts överhuvudtaget utan istället glider undan med ett leende.
SvaraRaderasökaren: det är tråkigt att ett enda klumpigt formulerat uttryck får så mycket uppmärksamhet, när det egentligen rör sig om en väldigt viktig diskussion. Man skulle kunnat tolka alla undanglidningar som att högskolan faktiskt kommit till en punkt där man inser, men inte vill erkänna, att med nuvarande resurstilldelning kan man inte ta hand om studieovana och studiesvaga studenter, utan de får glida med så länge de inte stör.
OK - så det är inte själva känslan som är problemet utan bristen på rationalitet?
SvaraRaderaJag tror att vi ska vara försiktiga med en sådan uppdelning och har svårt att tänka mig en skola (eller högskola ) utan känslor.
Det går säkert att se som ett resursproblem och jag tror att det är många som "ömmar för de svaga och vill hjälpa". Tyvärr ger det inte många poäng i jakten på excellens och de av oss som går den vägen riskerar att brännas ut snabbt.
Man kan också se det som en kulturkrock där akademien inte självklart kan definiera vad som är utbildningens syfte. Om det är en yrkesutbildning kanske vi måste förhandla om andra sätt att mätakvalitet än de självständiga arbetena - som alla vet gynnar studenter från studievana hem. Men detta säger Anders Flodström bättre.
Nej, inte det heller. Konkret, inte rationell.
SvaraRaderaDet är sättet att använda känsloargument, att tala om hur saker och ting känns för att slippa besvara konkreta frågor, jag reagerar på.
Ta dina egna ord här t ex. Att ömma för de svaga och vilja hjälpa, vad innebär det? Rent konkret och handgripligt? Hjälpa hur? Med vad? I vilket syfte?
Definiera utbildningens syfte. Om ingen annan gör det åt er så gör det själva. Konkret. Förhandla om sätt att möta kvalitet och tilldelning av resurser utifrån hardcore definition och fakta. Vad vill ni uppnå? Vad behöver ni? Till vad?
Jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till visionsdokument, verksamhetsplaner, utbildningsplaner och examensordningar.
SvaraRaderaVi som jobbar här kan enkelt reducera oss till tjänstemän i utbildningsfabriken, men samtidigt är det personliga engagemanget en förutsättning för att det hela ska fungera. Några av oss brinner för examensarbeten, andra betonar estetiska processer, några väljer att se det personliga mötet som en avgörande aspekt i det vi kallar utbildning.
Dina frågor är för stora och för allmänna. De flesta av oss är trötta på att klaga över bristande resurser - nu försöker vi göra det bästa möjliga av det vi har. Politikerna avgör ekonomi (det är sant) och inriktning (det kan diskuteras)
Jag har ett annat perspektiv än du, så det är klart vi ser saker olika. Jag ser Malmö Högskola utifrån, och utgick i detta inlägg från vad som diskuterades omkring mig på väg från debatten till tåget.
SvaraRaderaJag svarade nog inte riktigt på din fråga och var nog en aning ironiskt distanserad när jag använder ord som att "hjälpa de svaga".
SvaraRaderaAlla de här mötena är moraliskt ansträngande och det går alltid att göra lite till för att stötta bekräfta individen. Samtidigt har omsorgskulturen en beroendeskapande sida som vi gärna vill distansera oss från inom högskolan. Det går liksom inte ihop med vår ideala bild av den självständiga ansvarstagande studenten - som liksom alla är beroende av uppmuntran och bekräftelse.
I rent självförsvar tror jag det är nödvändigt att göra sig en smula blind för detta.
Den har två beroende skapande sidor - den som stöttar blir lätt beroende av den självbekräftelse det ger att vara den starka, stöttande, omhändertagande och riskerar att förminska den stöttade för att inte bli av med sin 'fix'; den stöttade vänjer sig vid lägre krav på självständighet och ständig bekräftelse och saktar in i sin utveckling.
SvaraRaderaIbland är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och se på vilka konsekvenser saker och ting egentligen får, på lång sikt. Att betrakta sin egen självbild utifrån. Det är inte så lätt alla gånger, men det är nödvändigt.
Nu har vi lämnat den politiska övergripande nivån och det här handlar om svåra övervägande som är ganska likartade antingen det gäller doktorandens möte med professorn eller den nyantagne studentens möte med grundkursexaminatorn.
SvaraRaderaVi kan inte lösa de här frågorna på något programmatiskt sätt - snarare famlar vi efter någon form av förhoppning om utveckling. Men att exakt beskriva hur den utvecklas vore väldigt pretentiöst.
Ibland händer det, men sällan precis så som vi har planerat.
Nej, lösa dem programmatiskt kan vi inte, eftersom det handlar om individers möte med individer blir varje möte individuellt. Vilket gör det ännu viktigare att reflektera över sin egen hållning som handledare och examinator.
SvaraRaderaMen vi kan sätta upp riktlinjer för oss själva, både som enskild handledare och som institution, skola eller universitet. Och vi kan be andra titta på hur vi jobbar. Och, som jag sa, vi kan reflektera över vårt arbetsätt. Ibland kommer vi att upptäcka att vi behöver ändra på vårt förhållningssätt och våra metoder, och det är inte roligt, men ibland, och förmodligen oftare, kommer vi att finna att vi redan gör det bästa vi kan med vad vi har.
Men det är värt den tid det tar att reflektera.
Här kunde vi inte vara mer överens.
SvaraRaderaJust nu är trenden "höj kraven för att öka statusen" - kosta vad det kosta vill i form av utslagning. HSV:s granskningar bidrar till det här fokuset på examensarbeten som en avgörande kvalitetsfaktor.
Om några år kanske det kommer en ny rörelse som säger att sjuksköterskor måste kunna ta blodprov och förskollärare fånga barnens intresse. I andra länder är den redan verklighet.
Varför måste det vara det ena eller det andra? Förskollärare behöver kunna fånga, och behålla, barns intresse, men det är inte allt de behöver kunna. De behöver ha ett bagage med lärandeteori, de behöver veta vart barnen är på väg, vad de behöver kunna när de börjar i nästa instans och de behöver kunna lära dem detta. De behöver kunna hantera föräldrar, både enskilda och allianser för att bara sätta namn på några av de fält förskollärare behöver behärska. Ert jobb är ju, som du påpekade ovan, att förse dem med detta. Studenternas jobb är att ta emot och förvalta det ni förser dem med. Om det är så att en del studenter har för klena förkunskaper för att klara av detta är det inte ni som felat, utan instansen före er. Om ni däremot skulle låta dem glida igenom (NB jag säger inte att ni gör det, utan för ett rent teoretiskt resonemang här) med otillräckliga kunskaper vore det ni som felade.
SvaraRaderaKanske vore ett teorietiskt intagningsprov inte så dumt, ett sätt att försäkra er om att blivande studenter faktiskt har tillräckligt med sig i bagaget för att vara redo att börja? Och kanske vore det en god idé att ta upp tanken om lärarförberedande kurs på folkhögskolor igen också, en rätt teoretisk kurs inriktad i mångt och mycket på att förse blivande studenter just med dessa förkunskaper?
Trender hit och trender dit, fäster man för mycket vikt vid dessa kommer man alltid att springa, och alltid att befinna sig ett steg efter.
Jo det går att förhålla sig skeptisk avvaktande till de här trenderna och försöka se allt ur ett mycket större perspektiv och kanske till och med tro på någon form av syntes.
SvaraRaderaI den stora dialektiska rörelsen ställs människan ibland inför den här typen av problem - ska jag hänga på pendeln, eller gäller det mer att ducka när den swischar förbi?
jag är intresserad av förkunskapsfrågan och tänker att det finns utrymme för någon form av basår - liknande det som finns inför ingenjörsutbildningar. Med den nya utbildningskonstruktionen skruvas antagningskraven upp på ett dramatiskt sätt och risken är stor att vi får...hmmmmm.... väldigt få sökande eftersom....hmmm.... väldigt få är behöriga!
Så jag jag skulle gärna se de här kurserna tillsammans med antagningsprov - men tror inte det är politiskt möjligt idag.
Politiskt möjligt? Käre Mats, allting går att sälja bara priset är det rätta och man förpackar det på ett lockande sätt. Behovet finns, inte sant?
SvaraRaderaDet finns ett tredje alternativ när det gäller pendeln - man kan gå åt sidan och vänligt överseende betrakta både de duckande och de hängande. Förr eller senare stannar den i jämviktläget och har man då befunnit sig där hela tiden behöver man inte stressa sig fördärvad och anpassa sig än en gång.
Jag tror inte på det där jämviktsläget - min filosofi lite närmare Peps Perssons (Om man har en klocka som står still är den i alla fall rätt två gånger per dygn)
SvaraRaderaJag har nog glidit ifrån att vara väldigt ansvarskännande och engagerat delaktig till en mer avvaktande hållning. Nu väntar vi på riksdagsbehandlingen av motionen den 23/3 sen får vi se. Eller som skåningen säger:
- Vi har denne daun till ditta!
Nån annan får hålla på med förpackning och försäljning av varor - jag har inga sådana gener. Men jag har förstått att det är en uppskattad egenskap i dag.
Frågan är om det är en uppskattad egenskap alla gånger - jag tror det är en ren överlevnadsstrategi i många fall.
SvaraRaderaJag vill absolut inte verka snobbig, men gärna förstå vad du säger, skulle man ödmjukt kunna få be om en översättning av den skånska frasen?
Vi har denna dagen till detta!
SvaraRaderaUngefär "Var sak har sin tid".
Jag har stor förståelse för överlevnadsstrategier - men är orolig för att de lätt övergår i någon form av naturligt tillstånd.
På så vis. Ja, var sak har sin tid, men jag hoppas det ändå är av värde för er lärarutbildare att höra vad era studenter talar om, och vilken oro de ger uttryck för.
SvaraRaderaAbsolut!
SvaraRaderaJag önskar att statsmakterna också hyst intresse för deras åsikter.
Var det inte ungefär det han försökte åstadkomma med sin artikel? Att lyfta frågan från en intern diskussion inom skolan upp till en nivå där människor utanför skolan, även politiker, blev åtminstone uppmärksammade på situationen?
SvaraRadera