Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.