Dygnsrytm och morgonrävarna

Jag har talat om detta med kvällsmänniskor kontra morgonmänniskor och dygnsrytm tidigare, men ämnet är ständigt lika aktuellt.

Idag är det SvD och Expressen som tar upp hur svårt det är att ta igen förlorad sömn.

Efter en lång period av vakenhet eller många nätter med för lite sömn kan det krävas mycket vila för att man ska återhämta sig helt. Det visar en ny amerikansk studie som presenteras i tidskriften Science Translational Medicine.

–Tidigare har man trott att om man hoppar över sömnen en natt så kan man ta igen det. Men det här visar att man inte tar igen sömn på samma sätt som man tidigare trodde, säger Torbjörn Åkerstedt, professor på Karolinska institutets sömnforskningsinstitut.

Detta är givetvis inget nytt, vi har alla haft perioder i livet då vi av en eller annan anledning sovit alldeles för lite (åren som småbarnsföräldrar, tonåren, stressperioder etc) och känt hur vi hamnat allt mer på efterkälken, efter oss själva och efter andra människor. Vi tänker långsammare, reagerar långsammare, vi fryser och blir lättirriterade och presterar sämre på alla fronter när vi sovit för lite.

Ändå har vi ett samhälle ordnat på ett sådant sätt att möjligheten att sova tillräckligt mycket är en lyx förunnad den som har resurser. Den som inte behöver förlita sig på kollektivtrafik, den som själv kan styra sina arbetstider, den som har möjlighet att ta långlunch, den som har råd att få hjälp att sköta hushållsysslorna. Kort sagt, den som har råd.

Nej, den som är arbetslös har inte möjlighet att sova, den förväntas glädjas åt att skutta runt på aktiviteter för att 'hålla en normal rutin'. Skolelever lider ofta av konstant sömnbrist, både på grund av schematider, restider och läxbelastning.

Åkerstedt igen:

Sover man mindre än sju timmar per natt bygger man upp en sömnbrist. De flesta människor korrigerar ju det här på helgen, men till exempel utbrända gör inte det. De har en mer permanent sömnbrist som byggs upp

Kvällsmänniskor, upplever jag, lider oftare än morgonmänniskor av permanent sömnbrist. Det är svårt att få morgonmänniskor, som utan större besvär sluter sina ljusblå redan vid tiotiden på kvällen och skuttar upp vid sex, pigga och utsövda, att inse hur tungt det är för den som faktiskt kan lägga sig vid halv elva men ändå inte somna förrän framåt två. Inte av stress, inte av tankar som snurrar, inte av störande grannar eller trafik, utan helt enkelt av dygnsrytmiska skäl.

Det finns ett stråk av moral i detta med dygnsrytm som jag har svårt att acceptera. Huruvida man är morgonmänniska eller kvällsmänniska har inget att göra med hur man är som människa i övrigt, och det finns ingen anledning att lägga värderingar i det.

Det finns, däremot, anledning att anpassa samhället efter människor, och inte tvärtom.