Skånes djurpark, varghägnet och på slutet några elever

Känner ni till vad som hände i Skånes Djurpark i helgen? Vargarna tog sig ut ur hägnet och flocken avlivades. Vargar är rätt smarta djur, och när en av hannarna väl fått kläm på att det gick att tugga av vajrarna som skulle hålla staketet på plats var det bara en fråga om tid innan de kunde ta sig ut.

I hägnet intill gick därtill mumsiga kronhjortar och bara väntade på att bli söndagslunch för en flock vargar. Djurparkspersonalen såg sig ingen annan råd än att avliva flocken, med skarpa skott. Man såg enligt vissa uppgifter till att få ut alla besökare innan man började skjuta, enligt andra gick det lite annorlunda till. Jag var inte där, så jag vet inte.

Det har ju varit en del skriverier om vargar och vargjakt den senaste tiden, dock inte på det här sättet, men det är inte ämnet för dagen. Istället skulle jag vilja ta avstamp i Kvällspostens artikel om att man tror att vargflocken sannolikt inte var helt harmonisk. Det antyds i t ex SvD att de två hannarna som först tog sig ut "kan ha utmanat den rådande hierarkin" eller helt enkelt velat ta sig ifrån flocken för att det inte fanns plats för dem längre. Kvällsposten igen:

Alfaparet Vera och Viljar och deras flock etablerades i Skånes djurpark under Staffan Åkebys tid som djurparkschef.
Under de senaste åren har vargparet blivit föräldrar till flera ungar.
- Vera har varit mycket produktiv och fått åtta valpar varje år. De flesta av ungarna har vi skickat till andra djurparker, men några har behållits från var årskull för att få en bra struktur i flocken, säger Staffan Åkeby.

Jag håller det för tänkbart att det en djurparkschef ser som en bra struktur i en vargflock inte med automatik överensstämmer med vad vargarna själva tycker.

Men jag kan inte låta bli att känna att vargarnas migration ut ur hägnet var rätt sund. Visserligen är det så att de är så domesticerade att de sannolikt aldrig skulle överleva ute i naturen utan gå på husdjur och kanske rent av människor för att få tag i mat. De är inte vilda, men de är heller inte tama. De är inga husdjur. De befinner sig i ett ingenmansland någonstans däremellan. Trots detta tog de sig därifrån. De föll inte ihop i letargi utan tog sig ut ur hägnet, och även om friheten inte varade länge så hade de den en kort stund.

Någonstans i detta ser jag en parallell till skolungdomar, ihopfösta i klasser där de inte känner att de passar in, där de inte har någon annan plats än möjligen längst ner, kanske rent av under hackkycklingarna, eller svävande som ensamma satelliter utanför alla gemenskaper. Det är inte så konstigt att de också gör som vargarna, gnager av en vajer och tar sig ut. Även om deras gnagande ser annorlunda ut, och består i t ex dagdrömmande, trots eller hysterisk arbetsnarkomani så strävar de också mot friheten.

Det borde vi göra något åt.