Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:
Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.
Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.
En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen
Det är valår i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar