dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.
Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.
Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.
Vad tror du?
Tack - det var nog så jag tänkte!
SvaraRaderaDen värsta elakheten är ju den som döljs bakom vänlighetens mask - och Karl-Gerhard säger det bäst.
Frågan om beroendet som finns i en lärarcentrerad undervisningsform också skapar en del av de här konflikterna? Om läraren går in i en moderlik lärarroll återskapas familjens syskonriovaliteter i ett stort okontrollerbart psykodrama - som jag tror få lärare är medvetna om.
De vill hellre se sig som lösningen än del av problemet. Och det vill vi väl alla...
Det är klart vi vill det - och denna önskan om att vara lösningen, eller åtminstone en viktig del av lösningen, och veta att vi är av dem med vita hattar står sannolikt inte alltför sällan i vägen för vår möjlighet att se vad vi faktiskt gör.
SvaraRaderaJag hoppas jag inte hoppar i galen tunna när jag hoppas att ni lägger tid på att diskutera detta med studenterna? Det är ju trots allt lättare att upptäcka mönster som dessa om man gjorts uppmärksam på att de faktiskt existerar.
En bok av Åsa Bartholdsson "Den vänliga maktutövningen" tycker jag beskriver de här processerna väl, men det är svåra och känsliga saker som ligger nära diskussionerna om "den dolda läroplanen".
SvaraRaderaProblemet är att både vara en del av en kultur - och samtidigt analysera den utifrån.
Det är svårt att sätta upp examinerbara kursmål i det här området.
Det är oerhört svårt att analysera sig själv och sin egen verklighet. Men som lärarutbildare befinner du dig ju utanför skolsystemet, inte sant? Och en del av din roll torde väl bestå just i ett belysande av det man inte ser vid första ögonkastet, dolda strukturer och underförstådda kontexter som studenterna behöver vara uppmärksamma på?
SvaraRaderaJag ska vara helt ärligt mot dig och tala om att just det, modet att lyfta även de känsliga och svåra diskussionerna, är vad jag saknade mest hos lärarna när jag läste vid den högskolan där du är verksam, och vad jag saknar i den utbildningen jag läser nu också.
Jag befinner mig i en underlig mellanposition. Lärarutbildningen beskylls ofta för att vara utopisk och i alltför hög inriktad på kritisk reflektion på bekostnad av ämneskunskaper och hantverksskicklighet.
SvaraRaderaDet här modet att ställa sig utanför är svårt att omsätta i en politiskt styrd verksamhet där intressegrupper trängs i korridorerna med åsikter om vad som ska tas upp. Just nu är det ämne, språk, matematik, mobbning och bedömning som är opportunt - äsch, du vet!
Studenternas position är om möjligt mer utsatt och de är ofta i förfärande hög grad utelämnade till sina handledare, även om det är högskolementorn som sätter betyget. Jag försöker uppmuntra dem att se på sina praktikplatser och handledare med en viss distans, men de ska å andra sidan tillbringa 25 veckor där och socialiseras in i kulturen på gott och ont.
Ett vanligt men obehagligt förhållningssätt tror jag är inkapsling. Man läser av och levererar det efterfrågade, men skyddar sin själ från yttre påverkan.
Å andra sidan vill jag ju inte att studenterna ska vara kritiska för min skull...
Jag är inte alldeles säker på att den nuvarande formen av praktik är den absolut bästa. Berättelser om mindre lyckade handledare, utsatthet i klassrummet utan utrymme för att prata av sig, sexuella anspeglingar från elever mot lärarstudenter som viftas bort av handledarna, bristande stöd från både praktikskolan och högskolan, och avhopp på grund av en praktiksituation som är outhärdlig men nej från lärarhögskolan när studenten bett att få byta når mig då och då. För ofta för att vara tillfälligheter, faktiskt, och det gör mig bekymrad. Det är som du säger, eleverna är väldigt utlämnade till sina handledare.
SvaraRaderaMen nog finns det plats att prata om förhållningssätt och sådant på skolan? Eleverna måste ju ha tid att reflektera tillsammans med varandra och lärare över vad de upplever på sina praktikplatser?
Att de har tid att prata med varandra tar jag för givet (undersökningar visar att få studenter verkligen gör 40 timmar/vecka.
SvaraRaderaMentorns roll som vän/bedömmare gör de här förtroliga samtalen problematiska och många studenter väljer nog att hålla sin oro för sig själv. Till sist riskerar de att bli förda bakom ryggen om handledaren och mentorn väljer att se det som en brist hos studenten.
Men vi jobbar för att , som Olle Holmberg sa, "Kvalificera in studenternas erfarenheter" till den högskoleförlagda tiden. En aning pompöst men inte desto mindre viktigt.
Det här med byten är en historia för sig. Ideologin är "Här löser vi konflikter" men konsekvenserna kan vara tuffa för de som fastnar i en svår situation. Det är också en facklig fråga. I avtalet står att studenterna ska vara på samma plats under sin utbildning - poängen är att de ska tillföra nytta i den senare delen av sin utbildning. Då är kontinuitet kanske en förutsättning.
jag vet inte.
Nej, jag vet inte heller. Men jag bekymrar mig. Att studenterna så småningom ska göra nytta rättfärdigar knappast en situation där de mår dåligt och inte får mer stöd eller handledning än ett uppgivet 'ja, den klassen är så'.
SvaraRaderaVad, mer i detalj sådär, menar ni med att 'kvalificera in studenternas erfarenheter?'
Utbildningen bygger på en f-u-s-i-o-n av pedagogik, ämneskunskaper och erfarenheter. Tanken på att få de här tre storheterna att samverka eller utmana varandra är grundläggande för hela konstruktionen. Den största svårigheten är att de två första delarna är möjliga att styra och formalisera medan erfarenheterna (både de mer privata och de skolanknutna) är oändligt spretiga.
SvaraRaderaDessutom vill nog en del studenter inte självklart delta i en sådan process som kräver en hel del av individen och är svår att distansera sig ifrån.
Kvalificera betyder nog att "lyfta genom teoretisk genomlysning" i min privata holmbergexegetik... Det är alltså ingen tävling!
Ingen tävling känns som en strålande början, det borde genomsyra hela skolväsendet, och det gäller uppnådda resultat, betyg (ty sådana har vi ju att förhålla oss till oavsett om vi tycker om dem eller inte), föräldrars inkomst, matsäck på utflykter och så vidare. Där tror jag vi är överens, är vi inte?
SvaraRaderaUpplever du och dina kollegor att tanken funkar i praktiken?
Jag arbeter med ett huvudämne som inte har en stark ämnestradition och upplever ingen konflikt - en del kolleger tycker nog att det där med fusion och integration är väl äventyrligt.
SvaraRaderaDet är enklare att dela upp och beta av moduler.
Det är det förvisso. Jag tolkar dig som att kollegor som jobbar med studenter som riktar in sig på andra åldersgrupper med starkare ämnestradition ser annorlunda på saken än du gör, missuppfattar jag dig då? Har ni hunnit med att utvärdera systemet såpass att ni har någon uppfattning om utfallet? Är studenterna 'bättre' lärare nu än de var i tidigare system, om du förstår hur jag menar?
SvaraRaderaJag är fortfarande inte näsvis, bara nyfiken.
Vi hann inte utvärdera systemet innan HSV och Franke gjorde det åt oss. (eller det gjorde vi faktiskt i ett antal skrifter där även externa bedömare anlitades) En titel var "att vända en atlantångare" som antydde svårigheterna att förändra institutionen lärarutbildning.
SvaraRaderaJag är fläckvis stolt över den utbildning jag arbetar inom, men vi lever på lånad tid och väntar på den nya propositionen. Allt normalt utvecklingsarbete fryses i väntan på nya direktiv.
I synnerhet i en sån tid vore det väl intressant att utvärdera, tycker man.... vad väntar ni er när det gäller just den här biten med praktik och handledareskap och sådant?
SvaraRaderaFörslaget vill damma av systemet med individuellt arvoderat handledarskap - me don´t like!
SvaraRaderaMen jag är ju förskollärare och tycker allt utom fungerande arbetslag är katastrof...
Utvärdera känns inte så meningsfullt när HSV hittar på egna kriterier som att 50% ska vara lektorer. Jaha - vi som är intresserade av de nyexaminerade läranas anställningsbarhet är gravt marginaliserade - nu gäller det kampen för högskolans excellens.
Är anställningsbarhet automatiskt synonymt med att de är goda lärare?
SvaraRaderaNB goda i betydelsen bra, duktiga, kvalificerade, kunniga och lämpliga snarare än goda i betydelsen icke-onda eller välsmakande
Begreppet anställningsbara tror jag måste förstås ur brukarperspektivet. Om rektorn tror att Tödde löser skolans problem och Tödde har formella meriter - ja då är Tödde anställningsbar.
SvaraRaderaEn form av brukarmakt bortom de abstrakta kriterier som vi ibland använder för att mäta studenterna ur ett generellt perspektiv.
Räcker det med att Tödde är anställningsbar? Borde inte högskolan sträva efter att de elever som tar sin examen så långt det är möjligt når excellens i sin blivande profession?
SvaraRaderaHögskolan ska stäva efter att studenterna uppnår examensordningen.
SvaraRaderaDet räcker långt - även om det vore roligt om en del blev forskare och fick nobelpris också!
Jo, den ska väl det.
SvaraRaderaÄndå tycks det finnas utrymme för förbättringar av dagens system: http://curiousheathen.blogspot.com/2010/01/hmmmm.html
Wikipedia:
SvaraRaderaExcellens är en titel. I Sverige bars den tidigare av statsministern, utrikesministern och riksmarskalken. Sedan 1975 innehas den endast av riksmarskalken. Den förkortas till exempel i brev: H. Exc., i tilltal används Ers Excellens
I Romersk-katolska kyrkan tillkommer titeln ärkebiskopar och biskopar.
Mats:
jag tycker det är en aning pompösa krav att ställa på nybakade lärare...
Eller:
Det är ett skitord som vi borde avstå från att använda...
Läs mer:
http://www.vr.se/huvudmeny/tvarsnittnr22006/reflektionexcellensetthinderforkvinnligaledandeforskare.4.5c76975410f1090a6f180001788.html
Mats, det var inte mot de nyutexaminerade lärarna, eller mot lärarstudenterna, jag riktade tanken om excellens. Det var mot lärarhögskolan.
SvaraRaderaExcellens, från engelskans excellence, är på väg in i språket men ligger kanske inte helt bekvämt i munnen ännu. Om vi väljer ett annat uttryck för samma sak, blir det lika illa då, tycker du? Skicklighet, hög standard, säkerhet i sin roll, trygghet med sin yrkesutövning, vilket uttryck vore bättre, tycker du?
Just nu är jag indränkt av läraryrkets socio-emotinella aspekter och kanske skulle vilja se ett fokus på det som Juul kallar relationskompetens.
SvaraRaderaMen det kommer nog att vara annorlunda i morgon. Jag är ett viljelöst kontextoffer.
Jag tycker nog att högskolans längtan efter "excellens" är patetisk när den kopplas till antal publicerade artiklar i stället för den diskussion vi just för
Mats, är det inte relationskompetens vi pratar om just nu, i den här tråden?
SvaraRaderaHögskolans längtan efter excellens ser jag inte som patetisk, jag ser den som en längtan efter en fyr i en stormig natt av politiskt kaos kring skolan. En strävan att hålla rätt kurs trots att vindarna vräker havet i ständigt olika riktningar.
Kanske den där fyren bara är ett gäckande ljusfenomen vid randen? Något den akademiska världen har kommit överens om för att bevara de rådande strukturerna.
SvaraRaderaI Malmö ifrågasätts idén om "akademiska professionsämnen" eftersom det var svårt att få gehör för tanken vid internationella kontakter.
Det är mycket tryggare att mäta kvalitet genom antalet tidskriftspubliceringar och citatstillfällen.
Den här längtan efter fyrar och trygghet är i grunden nostalgisk.
"Ensam i bräcklig farkost..."
eller
"Bryt upp, bryt upp..."
Högskolans längtan efter bekräftelse är inte relationskompetens - hur menar du?
Kanske. Kanske är den en eld illasinnande tänt på klipporna för att locka skeppet i kvav också, vad vet man?
SvaraRaderaJag menar att det vi pratar om, åtminstone vad jag uppfattar att vi pratar om, dvs lärarstudenternas grad av lärarskicklighet när de tar sin examen och i hur hög grad denna grad påverkats av mentors och lärarutbildares förhållningssätt under studentens VFU och lärarutbildares förhållningssätt under HFU, i mångt och mycket handlar just om relationskompetens. Dels om lärarutbildarens och mentorns grad av relationskompetens, dels om vilken relationskompetens lärarstudenten lyckats uppnå.
Så tänkte jag. Tänker jag fel, tycker du?
Vi är helt överens!
SvaraRaderaSom mentor har jag möjlighetatt bygga en relation till studenten över längre tid än det vanliga 10-veckorslunket där lärare byts ut efter specialitet.
Jag har alltså möjlighet att försöka se studentens utveckling i ett längre perspektiv och anpassa kraven efter personlighet och lokala förutsättningar. Detta är egentligen inte högskolemässigt där vi ska vara opersonligt utbytbara och fullständigt kriteriestyrda.
Relationerna hotar ordningen - samtidigt som en ordning utan relationer bara är ett fängelse.
P.S. Jag skrev något som försvann..
Jag ser inte alls hur relationer hotar ordningen? Förklara, är du snäll.
SvaraRaderaps försvann? Så spännande! Jag undrar om det dyker upp någon helt annanstans rätt som det är
Högskolan är den yttersta bilden av meritokrati och ren kunskap - läraryrket är å andra sidan fullständigt kaotiskt (eller smutsigt) som Olle Holmberg brukade säga)
SvaraRaderaAlla våra kunskaper hjälper oss inte en sekund om vi inte lyckas ta kontroll i klassrummet och det här relationsbygget är till sin natur ganska oförutsägbart. En del har det i sig, andra litar på en påse knep - några lär sig aldrig. Kanske är det en kombination av hantverk och faktisk närvaro. En förutsättning för att vilja ingå i en relation är långsiktighet,
Jag tror att den perfekta högskolan skulle vilja minimera risken att irrationella faktorer påverkar utbildningen. Om vi minimerar kontakterna till att skicka ut litteraturlistan och rättning av examinationer minskar sannolikheten att ovidkommande faktorer ska störa den rena processen.
När jag börjar lära känna studenterna och förstå vad de brottas med i sina studieansträngningar är det inte lika enkelt att tillämpa millimeterrättvisa ("vi sa ju tio referenser!").
Men det kan jag som lider av empatiskt överskott och vill verkligen leva upp till bilden av den anonyme och korrekte tjänstemannen.
Många högskolor anonymiserar rättning av examinationer. Det är komplicerat på VFU.
Det har ju sina fördelar det här med anonymiserad rättning, och sin alldeles egen historia.
SvaraRaderaVi upplever den akademiska sfären så olika du och jag så det ibland är svårt att förstå att det är samma arena vi pratar om! De irrationella momenten som skulle behövas rensas bort för att de står i vägen är, i min upplevelse, varken studenter eller relationer. Tvärtom, utan människorna, relationerna, samarbetet, konkurrensen, utmaningarna, ifrågasättandet, stödet, bollplankandet, erbjudandet om ett par extra ögon som alltid finns där skulle ingen kunskap varken växa eller utvecklas. En akademisk institution är varken byggnaderna eller böckerna, ryktet, datorerna, formalian, ceremonierna eller avhandlingarna som produceras. En akademisk institution är inget alls utan människorna som befolkar den, andas liv i den, och relationerna mellan dem. Den anonyme och korrekte tjänstemannen är bara anonym och korrekt tills man lär känna honom. Sen blir han mänsklig och speciell och inte alls lika läskig som man trodde.
Relationerna hotar inte ordningen. Relationerna är ordningen.
Men du ser den från ett annat håll.
Jag är kanske den där runda legobiten som försöker passa in i ett fyrkantigt system. Det kan vara ett massutbildningsfenomen där allt måste vara fyrkantigt för att kunna "kvalitetssäkras".
SvaraRaderaLåter jag bitter?
Din vackra bild av engagerade kolleger som hjälper varandra i ett ständigt samtal känner jag också igen - men jag ser andra mönster som representerar helt andra ideal.
Frågan är för stor och alltför bunden till våra erfarenheter. Om den anonyme tjänstemannen ska våga släppa masken krävs det ganska mycket trygghet och generositet från omgivningen.
Det känns inte som något man kan avkräva varandra
Lite bitter, jo faktiskt.
SvaraRaderaKanske är jag en fyrkantig bit som inte vet att den är fyrkantig, och eftersom mitt perspektiv då blir fyrkantigt ser jag inte fyrkantigheten utan tror att jag ser runt, och trekantigt, och tjugokantigt och för all del fyrkantigt också som ändå passar ihop, där t ex den gråe tjänstemannens bit är lika viktigt för hela konstruktionen som någon annan, och skulle lämna ett hål och en bräckligare konstruktion baskom sig om den försvann. När jag egentligen ser fyrkantigt.
Om det går alls att förstå hur jag tänker.
Berätta mer om de mönster du ser som jag i mitt tankspridda kringlullande tydligen missar, snälla. Jag vill gärna se hur du ser.
Egentligen är det väl vanlig tråkig managementteori. En organisation behöver pådrivare, bromsklotsar, vildhjärnor och byråkrater. Ibland hamnar man i ett sammanhang där reglerna är viktigare än människan och då sätts lojaliteten på prov.
SvaraRaderaOrganisationen har svajat länge och det går åt mycket energi till att vänta på en proposition som skulle ha kommit i höstas.
Mitt naturliga läge är nog att vilja vara en del av helheten och ta ansvar för den. Ofta känns det som att inkapsling är en bättre strategi.
Samtidigt går det inte att möta studenter i någon form av uppgivet halvfartsläge. Just nu känns de frågorna viktigare än ideologi. Antagligen är det en aning korkat att lägga ner alltför mycket engagemang i en politiskt styrd organisation. Kursändringarna blir väl plågsamma då.
Samtidigt svävar vetenskapen som en neutral kyrka ovanför politiken - tror den.
Grundutbildningen är en mächen für alles. Perfekt syndabock och vidöppen för kritik från alla håll. Kanske är jag trött på att inte ha kontroll.
Eller bara trött.
Att lägga lika mycket själ och hjärta i ett arbete där man upplever att man kan jobba långsiktig som i ett där allt kan ställas på huvudet imorgon är svårt.
SvaraRaderaKanske är det så att du blir trött av att vara trött på att inte ha kontroll. Det är en oerhört tärande position
Kontroll är egentligen överskattat och längtan efter bekräftelse en farlig drivkraft.
SvaraRaderaJag försöker bestämma mig för var lojaliteten egentligen ligger och sedan jobba utifrån det. Den där längtan efter att vara alla till lags är ju en smula infantil.
Men lite kontroll nån gång vore kul... som omväxling!
Längtan efter bekräftelse är oerhört farlig, men ack så mänsklig. Den är ju ett tecken på att vi accepteras, att vi är en del av gruppen, och vi människor har ett enormt behov av att höra till. Som individer är vi utsatta och svaga och ofta villiga att göra mycket för just denna bekräftelse.
SvaraRaderaÄr inte den där längtan att vara alla till lags du skriver om ett utslag av samma sak? Jag tror det.
Jo det är nog samma sak.
SvaraRaderaAlternativet är någon form av högre uppdrag - att hålla kyrkan ren från kättare, eller högskolan fri från obildade.
Ja, precis så! Håll högskolan fri från obildade men inte genom att stänga dörrarna och bara släppa in dem som lyckas lösa sfinxens gåta, utan genom att öppna dörrarna och bilda de obildade.
SvaraRaderaProblemet är att ta reda på vilka som är bildbara.
SvaraRaderaMin förra chef fick mycket kritik för att hon i en debatt antydde att det tar tid att göra lärare av de nyantagna studenterna. Det tolkades som om "alla ska bli godkända till varje pris" av borgerlig press.
Här gällde det att hålla tungan i rätt mun...
Alla är bildbara i någon utsträckning. Därmed inte sagt att alla kan bli allting. Alla kan bli någonting men ska vi nå dit måste vi börja väga säga till folk när de valt fel, och visa dem alternativa vägar. Vi måste våga göra människor besvikna när de upptäcker att deras drömslott var återspeglingar i såpbubblor och försvann när man sträckte fingret efter dem.
SvaraRadera