Jag funderar på det här med klasser. Ja, klasser som i skolan, alltså.
Det finns en önskan, tycker jag mig uppfatta, inom vissa grupper att alla barn ska vara mer eller mindre lika. De ska befinna sig på mer eller mindre samma nivå, ungefär samtidigt, i samtliga ämnen, prydligt uppdelade efter ålder.
Så är det givetvis inte. Somliga ungar är smällbegåvade inom ett eller annat område, andra över hela linjen. Och somliga tycks behöva kämpa sig till varenda smula kunskap.
Det finns någonstans en tanke i svenskt skolväsende att det är en jämställdhetsfråga och en demokratifråga att alla dessa olika barn ändå går i samma skola, och i samma klass. De starka eleverna ska dra fram de svagare, och de svagare ska inspireras till stordåd av sina starkare klasskamrater.
Det finns ett motstånd mot tanken att de elever som är extra begåvade inom ett område skulle få lov att gå fortare fram än andra inom detta område. Dels skulle det vara orättvist mot de andra eleverna, de som blir kvar. Andrahandssortering är ett uttryck som luftas ibland. Dels skulle det vara plågsamt och elakt mot de elever som då skulle tillåtas öka takten. Elitklasser, fnyses föraktfullt fram.
Men vore inte det jämlikt och demokratiskt, om var och en tilläts utvecklas till sin fulla potential, i sin egen takt, oavsett om det rör sig om en rasande snabb eller mer eftertänksam takt? Om vi låter bli att värdera det ena högre än det andra, och istället för elitklasser och andrahandssortering pratar om profilklasser och basklasser, är det fortfarande hotfullt då?
Scream for me!
14 år sedan
Hur skulle vi kunna låta bli att värdera dessa egenskaper?
SvaraRaderaTänker du skolan som en bedömningsfri zon bortom gott och ont, bra och dåligt, duktigt och svagt, nyttigt och tramsigt o.s.v.?
I min värld är det just de här värderingarna som bär upp skolan och om vi lämnar den här diskursen rasar hela byggnaden.
Sen kanske vi kan träffas och bygga ett annat hus där kunskapen värderas utifrån individen och barnen hjälper varandra?
Vilka värderingar menar du bygger upp skolan?
SvaraRaderaHade grundskolan varit uppdelad i klasser på det viset du pratar om tror jag det hade blivit mindre rörigt. Elever som inte förstår eller tycker det är för svårt ger ofta upp och börjar störa i klassrummet medan de som förstår och kan försöker jobba vidare.
SvaraRaderaUtan att skryta (eftersom det är sant) låg jag hela tiden steget före i grundskolan. Ingenting var riktigt svårt och det var så tråkigt att bli klar med dagens uppgifter halvvägs genom lektionen och sen sitta och vänta på att det ska ta slut. Jag hade aldrig läxor i mellan- och högstadiet eftersom jag hann göra dem under lektionstid. Däremot när jag kom till gymnasiet hade jag med avsikt valt en svårare linje och det hade ju givetvis alla andra i min gymnasieklass också. Miljön blev plötsligt en helt annan. Och visst var vi högljudda och visst blev det bråkigt ibland, men det var endast på engelskalektionerna eftersom linjen var bilingual och alla var mycket bra på engelska så var de lektionerna alltid hopplöst tråkiga. Men resten var svårt, resten var en utmaning och det gjorde allting så himla mycket roligare. Man blev mycket mer motiverad att jaga det där MVGet som plötsligt verkade mycket mer avlägset och svåruppnått än i högstadiet.
I gymnasiet är det uppdelat precis så som du säger. Visst finns det de som är mer eller mindre begåvade även bland de tuffare linjerna men där är alla åtminstone på samma bana. Där spelar alla i samma liga.
Elin, tusen tack för att du generöst delar med dig av din erfarenhet!
SvaraRaderaFaktum är, har jag funnit, att även begåvade elever kan stöka och böka rätt rejält i klassrummet, av samma anledning som du beskriver - de har helt enkelt jättetråkigt, och roar sig med att stoja runt. Alla elever, utan undantag, blir lidande av en sådan situation.