Avvikare och rakknivar

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag

Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra.
Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.

Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor

De avvikande som får ta plats måste prestera.
Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen

För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:

I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.

Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.

Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?

I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att

Friheten kan inte vara absolut

Har han rätt?

Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.

Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.

Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.