Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg
Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnosi en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.
Och det är beklagligt.
Bra att du lyfte fram att lättnaden är lika stor vid fysiska diagnoser som vid psykiska! Plötsligt har man ett namn för det som pågår. En manual att följa för att må bra. Plötsligt vet man vad man ska fråga efter när man letar efter information.
SvaraRaderaMin slutknorr var precis som du också skriver vikten av att skilja på personlighet och diagnos.
Det är två helt skilda saker, absolut. Och vem skulle få för sig att dra slutsatsen att alla reumatiker tycker, tänker och reagerar lika i alla situationer? Det är ju lika absurt som att tänka sig att alla dyslektiker gör det.
SvaraRaderaEn manual att följa för att må bra, vilket underbart uttryck! Precis så, och plötsligt vet man att den finns, den där manualen. Man kan slappna av i vetskapen om att andra gått den kämpiga väg man själv strider med, och faktiskt tagit sig levande ända i mål.
Såg du vad Mrs S skrev i sin kommentar?
SvaraRadera"Stigmatiseringen i och med känslan av att inte passa in är förstås en konstruktion av normer som är för snäva. För att vidga synsättet och acceptansen är det möjligt att ett ivrigt diagnosticerande kan bidra till en nyfikenhet och en kännedom om olika begränsningar och läggningar. Men kunskapen om HUR man bäst utvecklas trots sina begränsningar är ett ganska gediget kunskapsgods bortanför den allmänna attityden ‘vi är lite snälla mot Kalle Kula’. Därför är det nog trots allt viktigt med definition, och med medicin, mediciner är avgörande för hur nervsystem som är i olag plötsligt kan fungera mer anpassat. Jag ville bara flagga för att det inte finns någon motsättning mellan att öka acceptansen för olikhet och att samtidigt öka den specifika kunskap kring detta gällande funktionalitet i hjärnan."
Hon är inne på samma spår, eller hur?
Definitivt! Det är viktiga aspekter hon tar upp, detta att man behöver båda delarna och detta att det inte handlar om att 'vara snäll mot'
SvaraRaderasv:
SvaraRaderaTack ska du ha, man gör sitt bästa som det så fint heter.
Nyss uppdaterat bloggen och då kanske du får mer kött på benen ;)
Jag skulle svara på den där kommentaren som McDanne hade att det inte alls stämmer. Ökad tolerans skulle absolut underlätta, men inte göra diagnosen onödig. Svårigheter finns och känns, även när andra tycker att man duger fint som man är. Det som behövs är framför allt att diagnoser tas på allvar och som sagt inte bortförklaras med att vissa personlighetstyper är ju lite latare, lite virrigare, sådär spattiga och har nervösa ticks för sig, mindre socialt begåvade osv.
SvaraRadera*nickar instämmande* väl och klokt formulerat, eja!
SvaraRadera