Tant Flum talar om: Vikten av att tillåtas vara den man är

Låt mig presentera er för vår lilla katta. Två och ett halvt kilo luddig päls och kärlek, en mycket liten, lättskrämd, förvirrad, nyfiken, leklysten, ständigt hungrig katta som mentalt aldrig kommer att komma ur kattungestadiet. Hon kan konster, hon kan t ex peka ut sin lillmattes näsa, öga och mun. Hon kan leka tittut. Hon kan klättra upp på fönsterbrädan. Hon kan hoppa ner från köksbordet alldeles själv, utan att ropa på hjälp (det lärde hon sig i julas). Hon kan bli platt som en mask och gömma sig längst in under soffan om det går förbi en hund och säger något hotfullt. Vi tycker alla väldigt mycket om henne, precis som hon är.

Skulle någon få för sig att försöka göra en tuff och smått aggressiv schäfer (därmed inte sagt att alla schäfrar är sådana) av henne skulle hon sannolikt dö på kuppen, och skulle hon överleva vore hon förändrad för evigt. Men vem skulle få för sig något så dumt?

Men människor omkring oss försöker vi ändra på. Vi pikar, påpekar, påtalar och antyder. Vi tittar snett, fnyser, skvallrar bakom ryggar, skriver moraliska lappar, fryser ute, och säger ibland rent ut att människan framför oss inte alls duger som h*n är, utan behöver ändra på sitt utseende, sin attityd, sin tankevärld, sitt sätt, sin hållning, you name it, we pick on it.

Varför tror någon att det går för sig att försöka förvandla en kattunge till en schäfer, bara för att det råkar vara en människa vi har att göra med? Vore det inte trevligare om vi slutade upp med att bekymra oss så mycket om vad andra gör, och ägnade den tiden åt vad vi själva gör mot andra istället?