Saga

Ibland får jag frågor irl om något jag skrivit på bloggen. Idag, till exempel, frågades vad jag menar med att kalla Marklundskans bok för en saga, när den ju faktiskt är sann, åtminstone lite grann någonstans i botten.

De flesta sagor innehåller korn av sanning. Många sagor har en kärna av sanning som berättaren eller berättarna, för ofta har ju sagor vandrat genom århundrandena fram till nu, bygger vidare på, broderar ut, förstärker och förvränger både för att få fram poängen tydligare och för att dramatisera och göra en bra historia av det hela. Marklundskan är ingen högklassig berättare, tvärtom, men hon broderar ut, vrider och vänder, överdriver och förstärker och får fram sin poäng med önskvärd tydlighet: misshandlade kvinnor har det inte lätt, de får inte tillräckligt med stöd och de som de tror sig kunna lita på kan de när som helst få en kniv i ryggen av.

I sagor är världen svart och vit. Den onda är ond så in i baljan, och bara ond. Renodlat ond, inga försonande drag finns, och ser man sådana är det något elakingen lagt sig till med för att luras. Den goda är så god att änglar skäms över sin ofullkomlighet, ständigt god, vacker, fullkomlig och vinner i slutet. Marklundskan polerade upp kvinnan, sägs det, gav henne höga betyg, en god utbildning och en trevlig medelklassbakgrund, en kvinna att identifiera sig med, att känna igen sig i, att känna sympati för. Sen förstärkte hon mannens ondska, gjorde honom till bödel, krigsförbrytare och utsträckte hans ondska utanför honom själv, gjorde andra män med svarta ögon till ondskans medhjälpare. För i sagan så är den onda ond och den goda god. Och Marklundskan, hon skrev en saga.

Den klassiska sagoinledningen, ni vet Det var en gång, den signalerar också att berättelsen är sann. Eller åtminstone att den skulle kunna vara sann. Om inte precis här och nu, så någongång, någonstans, kanske i en galax långt långt borta.

Så menade jag när jag kallade Marklundskans berättelse en saga.