fredag 16 januari 2009

Marklundskan

Liza Marklund. Hon dominerar media just nu, upprördheten kring en bok hon totade ihop för omkring 20 år sedan skakar både tidningar och tv och det bloggas flitigt om saken.

Boken i fråga har varit ständigt aktuell för mig de senaste åtta, kanske tio, åren. Varje år har minst en elev, vanligen fler, valt att läsa och skriva om just den, och varje år har historien i boken berört, upprört, skakat och gett hopp. Trots att den är uselt skriven och illa berättad, platt och hafsig så berör den, läsarnas empatiska förmåga och inlevelse har fyllt ut, färgsatt, berikat och gjort de endimensionella streckgubbar Marklund lyckats teckna till riktiga, levande människor vars historia berör. Mannen med de svarta ögonen har väckt rädslor både för män i allmänhet och invandrare i synnerhet, många och långa samtal har vi haft om att det är en bok, en saga, de läst. De kan inte döma alla män med svarta ögon efter denna grovt tillyxade karikatyr, och de bör ha klart för sig dels att författare skruvar sina historier för att väcka känslor, dels att en så kass skribent som Marklund ofta tar i mer än genomsnittliga författare för att nå fram.

I den upprördhet som ekar genom cyberia nu hör jag samma reaktioner som hos mina elever. Många har trott på Marklund när hon hävdar, om och om igen, att hon berättar sanningen, inget annat än sanningen, många vänliga omtänksamma kärleksfulla människor som berörts av det öde som drabbat kvinnan i boken har lagt till, fyllt ut, fyllt i och i sina sinnen och hjärtan sett henne som en väninna, en kvinna att värna och skydda. Det är inte alltid roligt att se att man svalt en historia med hull och hår när man borde både flått och rensat den, om bilden ursäktas.

2 kommentarer: