Då och då stöter man, här på nätet såväl som i den konkreta världen, på någon man hamnar i diskussion med om det ena eller det andra. I de allra flesta fall är det mycket givande, man upptäcker nya perspektiv på saker och ting, man lär sig saker, får ett och annat bekräftat och en och annan förutfattad mening kraschad. Berikande och roligt, och många gånger förefaller även övriga diskussionsdeltagare uppfatta det på ungefär samma sätt.
I de flesta fall är det så.
Men inte i alla. Ibland råkar man ut för en av dessa som bara måste ha rätt, som bara måste veta bäst, och som inte riktigt kan hantera att bli ifrågasatta eller ställda till svars. De är ofta män, ofta medelålders och har ofta särskilt svårt att hantera mothugg från en kvinna. Inte alltid, men ofta.
Deras första taktik i det läget brukar vara tappra försök att förminska motståndaren. Ty i en sådan här diskussion är man inte längre diskussionsdeltagare utan motståndare. Denna förminskning går till på olika sätt, det finns olika stilar även här, men ett vanligt sätt är att försöka förringa motståndarens diskussioninlägg genom att medvetet missförstå dem och konsekvent bemöta sin egen förmenta misstolkning snarare än det som sades. Genom att formulera om motståndarens inlägg i sitt eget svar, utifrån den önskade misstolkningen, erövrar man det och misstolkningen blir budskapet. Diskussionsmotståndaren tappar mark och förminskas i betydelse, både inför sig själv och inför publiken, tänkt eller verklig.
Eller så är det tänkt, åtminstone.
Taktiken är lätt att bemöta, men kräver ihärdighet och viss teknik. Man upprepar helt enkelt sitt budskap, med en liten beklagande kommentar om hur förargligt det var att det blev ett missförstånd. Var noga med att framhålla detta, varje gång. Det blev ett missförstånd, diskussionsmotståndaren misstolkade, ah så tråkigt att diskussionmotsåndaren missuppfattade, och förklara sedan med allt enklare ord för varje gång förminskningsförsöket upprepas.
En varning: håll hela tiden språket på en mycket vuxen nivå. Faller du för frestelsen att börja förenkla till barnspråksnivå förminskar du dig själv.
Träna nu på detta så tar vi en lektion till nästa vecka.
Lycka till!
Scream for me!
14 år sedan
Tack för lektionen!
SvaraRaderajag tycker det här är svårt. Det finns ju en polarisernade kraft i språket som lätt springer iväg med oss. Lusten att pröva en tes är stark och det är spännande att se om orden bär.
Samtidigt finns det ofta en tävlingsmentalitet som gör hela föreställninen om meningsutbyte riskabel - jag känner igen tjuvknep från seminarierum och du har antagligen mer än en poäng när det gäller kön och ålder.
Jag är inte säker på att jag följer med dig i tanken på att tydlighet eller förklaring måste vara en förminskingsstrategi - eller - jo, det är det nog. Men en ganska försåtlig sådan som gränsar till förlöjligandet.
Det krävs mod för att stanna upp och fråga: Vad menar du egentligen. Det är lätt att springa efter bollar som redan är utanför linjen och utveckla underhållande missförstånd.
Det är mycket svårt, det är en försåtlig strategi som är svår att upptäcka och lätt att överse med, alla missförstår vi ju ibland.
SvaraRaderaKnepet, tror jag, är att lära sig genomskåda när det blir ett mönster, när någon gång efter gång 'missförstår' på samma sätt.
Det krävs mycket mod för att våga stå kvar och ifrågasätta men i det långa loppet är det väl värt det, även om man får leva med att bli betraktad som besvärlig.
Finns det en besvärande dimension i att lärare egentligen vill "förmedla det rätta" och att det då handlar om att lägga fram saker på ett pedagogiserat sätt som döljer den manipulativa sidan?
SvaraRaderaJag tror nog att vi borde träna på den där förvirringen som är så svåruthärdlig för oss själva och ibland även barnen/studenterna.
- Du borde väl veta som ändå är l-ä-r-a-r-e!
Det finns helt klart en besvärande dimension i att lärare vill förmedla det rätta, och i att en lärare har makt att avgöra vad som är det rätta och vad som inte är det. Vi ser det väldigt tydligt i t ex religionsundervisningen, där kristendomen är normen och övriga världsreligioner i de allra flesta fall presenteras i relation till kristendomen, som avvikelser från normen snarare än som alternativa livsåskådningar, lika normgivande i respektive kultur som kristendomen.
SvaraRaderaDet blir en konstig situation när man som lärare känner sig misslyckad när man inte kan och vet allt här i världen. Man är trots allt bara människa! Vi borde absolut träna på att härda ut med förvirringen, hur gör man det på bästa sätt, tro?