Det är väldigt mycket statussnack i diskussioner kring ett återförstatligande av skolan, har ni tänkt på det? Förr eller senare kommer, i varje diskussion, frågan om status upp, ofta i form av 'och skulle lärare få mer status vid ett återförstatligande?' eller lite mer provocerande 'och varför tror du att lärare skulle få mer status vid ett återförstatligande?' och det alldeles oavsett om någon nämnt status eller inte.
Det verkar finnas många som tänker mycket på status. Framförallt på hur det ska gå till att höja lärarnas status.
Och jag bekymrar mig lite över att det verkar finnas en uppfattning om att denna statushöjning kommer att ges av någon annan. Som en gåva, som en följd av höjda löner, som en följd av ändrad skolpolitik eller någon annan skiftning i en eller annan kulör.
Men är det verkligen så?
Vad är status?
Fundera på saken lite. Vilka människor har hög status? Vilka yrkesgrupper har hög status? Varför har de denna status? Vad innebär det?
Jo, att människor ser upp till dem, imponeras av dem, av deras prestationer, av deras utstrålning, av deras närvaro. Människor med hög status har helt enkelt hög wow-faktor.
Vi lärare behöver höja vår wow-faktor om vi vill höja vår status.
Simple as that.
Scream for me!
14 år sedan
Visst är det en spännande fråga!
SvaraRaderaGår det att bryta ner till en väldigt personlig nivå (Vem skulle jag vilja vara som) och en mer allmänn samhällelig nivå som är kopplad till makt och anseende?
Egentligen skulle jag vilja att vi hade olika ord för de här två relationerna. Det är möjligt att på ett personligt plan beundra någon och låta sig inspireras. "I mina ögon är du en hjälte" - men det känns nästan smutsigt att koppla samman detta med ordet status.
Att enstaka person beundrar en annan enstaka person ger kanske en slags status just i deras personliga relation, men det är väl inte riktigt det man menar när man pratar om läraryrkets status, eller är det det, menar du, i överförd betydelse?
SvaraRaderaJag uttryckte mig nog illa, ser jag när jag läser igenom mitt inlägg. Jag funderar över vad som fått läraryrkets status att sjunka, och på vad det innebär att statusen sjunkit.
T ex över det faktum att det kollektiva självförtroendet hos lärarkåren verkar ha fallit en bra bit ner mot nollpunkten. Hur blev det så?
Jag tror att det kollektiva självförtroendet sjönk under centralstyrningens tid. Det var skönt att kunna skylla på SÖ och staten och samtidigt ta äran åt sig när det gick bra - men innerst inne visste alla att detta sätt att se på skolan var galet.
SvaraRaderaÄkta auktoritet byggs i mötet lärare - elev och då gäller det att ha redskap att förvalta det!
När decentraliseringen sedan kom och det visade sig att alla lärare inte hade kapacitet att skapa fungerande arbetsformer av egen (eller arbetslagets) kraft sjönk statusen.
Aha.
SvaraRaderaDet låter ju inget vidare. Det låter som om lärarna under centralstyrningens tid hade högre status än de förtjänade på grund av ett eller annat, sed och ohejdad vana kanske, och att statusen raskt sjönk därför att man fann att de inte alls kunde leva upp till denna status när det blev 'skarpt läge' under decentraliseringen?
Ungefär så tänker jag - i en tid då status kopplas till uniformer och makt från Gud är ju inte innehållet centralt.
SvaraRaderaIdag är barn inte beredda att underkasta sig den här formen av makt och jag.
Mats Trondman har skrivit en del om "sköra auktoriteter"
Så statusproblemet ser inte riktigt ut som man kan tro när man lyssnar på debatten, alltså? Det är inte så att lärarna har lägre status än de förtjänar, utan snarare är problemet att lärarna har den status de förtjänar, men att eleverna förtjänar något bättre?
SvaraRaderaTolkar jag dig rätt?
Om så blir ju den naturliga följdfrågan - vilka mått och steg bör vidtas för att förse eleverna med de lärare de förtjänar?
Det första steget kanske är att rekrytera lärare som inte väljer yrket av status- eller arbetstidsskäl?
SvaraRaderaSamtidigt riskerar vi att få en kår av skenheliga idealister....Som ä-ä-ä-ä-ä-l-s-k-a-r barn
Vilka ska man rekrytera då?
SvaraRaderaNu tar jag risken att med många ord säga absolut ingenting, men... Jag tror att läraryrket skulle få högre status om skolan som helhet fungerade bättre, dvs gjorde att alla som gått in i den och tillbringat 9, 12, 15 år i den utan tvekan kunde säga att de åren berikat dem och gett dem kunskaper för livet. Om skolan hade tillräckliga resurser och som mål att ta tillvara alla de outvecklade resurser sexåringar har och utveckla dem med kunskap, självkänsla och intresse.
SvaraRaderaNär skolan för det stora flertalet har varit något man är glad att man har tagit sig igenom är det inte så konstigt att många söker sig tillbaka till den världen bara som en sista utväg. Läraryrket är ett av de få yrken man som nybliven student har en tydlig bild av, man vet ganska väl hur yrkeslivet som lärare skulle kunna se ut. Varför välja det om skolan inte fungerar? Om man har en passion för ett ämne har man med stor sannolikhet sett hur litet utrymme passionen skulle få i högarna av orättade prov eller för den delen de få timmarna med gitarren varje elev haft.
Om skolan sedan ska vara statlig eller inte lägger jag mig inte i, det tror jag att lärare och rektorer vet bättre.
Eja, tack för ditt inlägg, med många ord säger du en hel del viktigt. Har du någon idé om hur man skulle kunna göra skolan mindre dysfunktionell? Hur skulle man kunna få den att, som helhet, fungera bättre för fler?
SvaraRaderaJag skulle behöva flera år och hela världen till hjälp för att besvara den frågar, men en sak som jag spontant kommer att tänka på är hela inställningen till undervisning. Att höra politiker uttala sig är ofta väldigt plågsamt. Det ska vara diciplin, piska och morot, guldstjärnor och mätbara resultat (prov och betyg), kvarsittning och beslagtagna mobiltelefoner.
SvaraRaderaDet jag undrar är, varför tror man från första början att barn måste motiveras eller tvingas till att lära sig? En sexåring som inte kan läsa vill ofta inget hellre än att lära sig det, inte för att det är viktigt att kunna inför nationella provet i trean, utan för att det står spännande saker som man annars måste ha måttligt intresserade vuxna till hjälp för att förstå. Den viktigaste drivkraften är inte allt beröm man kan få för att man läser fint, det är allt man kan göra med sin nya förmåga.
Rättstavningsprov i andra klass, vem kom på det? Låt barnen skriva ifred, låt dem berätta saker, laborera med bokstäverna för att få fram rätt ljud. Visst ska man lära ut stavning, det är en del av språk i text, men jag tror inte att man lär sig stava av att banka in den exakta stavningen av 10 ord i veckan.
När ett barn säger "Bara en sida till! Snälla" och samma barn sju år senare vägrar öppna en bok har någon gjort fel på vägen. Och jag är helt säker på att det inte är barnet.
Det viktigaste tror jag är att man utgår från att barn vill lära sig, pedagogens uppgift är att skapa en miljö där man lätt lär sig och där man använder sig av det man lär sig hela tiden.
Jag är inte lärare, så det är svårt att vara mer specifik.
Eja, jag har ingen brådska och dina ord och tankar är intressanta, tack för att du delar med dig.
SvaraRaderaEntusiasm och intresse är oerhört viktiga för att elever skall vara motiverade, frihet att studera det som lockar, åtminstone ibland, tror jag är lika viktig. Tänk t ex på alla de skoltrötta eleverna i nian som blommar upp när de kommer till gymnasiet och får välja sin inriktning efter intresse istället för att finna sig i att tvingas in i en mall.
Jag tror på bildningsskolan mer än utbildningsskolan - dvs skolan som ett kunskapstempel dit eleverna är välkomna för att ta del av all den kunskap som finns! Allt är tillåtet, inget är förbjudet, och lärarna finns som handledare, guider, vägvisare och utmanare.
Vad gäller mobiltelefoner kan jag bara upprepa vad jag sagt tidigare: http://curiousheathen.blogspot.com/2009/11/mobiltelefoner-i-klassrummet-vad-ska-vi.html