Skulle man använda samma retorik från ledningen som i skolan på t ex volvo eller en liten mekanisk verkstad skulle arbetarna häpna och facket ställa till ett h-vete. Omöjligt helt enkelt…
I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar, vilket är fullständigt rimligt?
Man ska både städa och laga saker dessutom – vad gör vaktmästaren? Finns det en sån?
Frågeställningen är viktig ur många aspekter. Förväntas lärarna lägga arbetstid på att hålla lokalerna i skick blir det mindre tid över till undervisning och elever, lärarnas fokus blir splittrat och arbetsuppgifterna otydliga. Förväntas lärarna göra detta utanför arbetstid undrar jag, ärligt talat, varför facket inte exploderar i protester. Christermagister skriver i sitt inlägg om att utnyttja lärarkompetensen om hur mycket tid han la på annat än lärarjobbet, åtminstone när han var yngre:
Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!Visst kan man argumentera om hur viktigt det är med föräldrarengagemang, sannolikt gjorde måleriprojektet sitt till för att föräldrarna skulle lära känna varandra och Christer, åtminstone de som deltog, men jag funderar krasst över vem som betalade färgen? Och hur rimligt är det att en lärare förväntas acceptera ett klassrum som är i så usel skick att det måste akutmålas och möblerna renoveras innan eleverna kan använda det? Vad är det för slags arbetsmiljö, egentligen?
Janne framhåller att detta inte är en alldeles självklar fråga, där finns en hel del förväntningar från andra håll än skolledningens också:
Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.
Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.
Mitt svar är att det är just detta som är nyckeln till problemet - om vi istället för att 'ställa upp för laget' genom att rensa avloppet, renovera möbler eller byta lysrör 'ställer upp för laget' tillsammans, genom att påpeka att detta inte ingår i vårt jobb men att det måste fixas för att vi ska kunna göra ett gott jobb och stöttar varandra till att inte falla till föga och fixa det 'bara den här gången' kan vi ändra på detta.
Det är inte så enkelt som det låter, det kräver organisation, mod och ihärdighet, och det kräver att vi härdar våra hjärtan och inte fixar lite 'för elevernas skull'. Det är ju för elevernas skull vi behöver få bukt med detta bortvittrande av vår arbetstid, inte sant? Det är inte vi som brister i vårt uppdrag när färgen faller från väggarna och möblerna är trasiga, det är vår arbetsgivare. Det är vår arbetsgivares plikt att reda ut saken, inte vår.
Skulle det kännas för jobbigt, och klassrummet helt orimligt för eleverna finns det andra lokaler på skolan man kan använda så länge - bibliotek, matsal, uppehållsrum, kanske. Konferensrum, rektorsexpedition osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar