Lyssna!

Anders Mildner talar i sin blogg om Göteborgsdemonstrationerna 2001.

När chockade reportrar såg chockade demonstranter som slogs mot chockade poliser blev alla parter krigsskadade och kastade förnuftet åt sidan. Butiker vandaliserades, bilar vältes, demonstrater slogs ned, poliser skadades – och journalisterna ropade på hämnd. Det gick inte att föra ett samtal med någon. Det var förklarligt, men knappast försvarligt.

Jag var inte där, men jag träffade många som var. Jag träffade dem innan de åkte, optimistiska och ivriga, glittrande av ungdomlig övertygelse om att de kunde, att de skulle, göra något som skulle göra skillnad. De var på väg till en manifestation som skulle höras över hela världen!

Och nog hördes den över hela världen, men inte på det sätt de föreställt sig. Jag träffade dem igen när de kom tillbaka, desillusionerade, chockade, ledsna, förvirrade. Vad hände? Hur kunde det bli som det blev? Varför sågs de plötsligt som fienden? Varför hade ingen lyssnat på vad de ville säga? Mildner skriver:

mitt ibland allt detta hat, förändrades verklighetsbilden för alla ungdomar som var med i Göteborg. Det var den riktiga sorgen, det var det som var mest allvarligt. Och nästan ingen klarade av att se det. Eller var ens intresserad att titta.

Jag har ofta tänkt på Göteborg när jag sett de där meningslösa våldssammandrabbningarna som flammar upp på ”gatufester” då och då. Det går inte att försvara, men antagligen att förklara. Började det i Göteborg? Kanske för vissa. Man sår lite vad man skördar och när jag 2003 följde en grupp unga Irak-krigs-demonstranter, lyfte alla upp Göteborg 2001 som den viktigaste händelsen som format deras politiska idévärld. Det var först då polisen och samhället började betraktas som fiender.

Allvarligt talat, upp med en hand alla ni som på allvar tror att alla dessa protesterande agerande reagerande ungdomar är ute för att slåss och jävlas bara för att slåss och jävlas. Så många? Och hur många tror att de slåss och bråkar för att de inte längre vågar tro på att de kan bli hörda på annat sätt? Vilken lättnad, ni fanns ni också.

Kommer ni ihåg skolskjutningen i Columbine 1999? Jag minns den mycket väl, och jag minns sorgen och skräcken efteråt, och jag minns alla desperata, obesvarade VARFÖR? Marilyn Manson betraktades som mer än indirekt delskyldig eftersom hans musik betydde en del för skyttarna. Hans svar på frågan om vad han skulle säga till ungdomarna i Columbine är klokt, och något jag ofta återvänder till:

I wouldn't say a single word to them, I would listen to what they had to say. And that's what noone did.

Oavsett vad ni tycker om Marilyn Manson som artist så lyssna på vad han säger i det här klippet. Det är viktiga ord: