Lärare är väl också människor? Ja, det är just vad de är

Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.

Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.

Det jag tänkte när jag skrev

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet

var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.

Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.

Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.

När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!