Hjälp!

Jag har ägnat ett par dagar åt tämligen informellt galluppande kring att ge och be om hjälp.

Det visar sig, föga oväntat men nu synnerligen empiriskt och vetenskapligt *hum hum* påvisat att de flesta av oss gärna, åtminstone i teorin, ger hjälp. Att ge hjälp får oss att känna oss generösa, kapabla, starka, dugliga, kraftfulla, snälla, omtänksamma och betydelsefulla. Vi känner också, visar det sig, även om vi inte har lust att klämma fram det på en gång utan den grundlige forskningsresanden i det mänskliga psyket tvingades luska listigt, att den vi hjälpt hamnar i en viss skuld till oss. Inte pengamässigt eller ens officiellt, men skulle vi behöva ett par extra händer vid något tillfälle bör den hjälpte genast ställa upp.

Det visar sig också, lika empiriskt och vetenskapligt *hrm* påvisat, att de flesta av oss undviker så långt det är möjligt, och en bra bit till, att be om hjälp. Att be om hjälp får oss att känna oss mindre värda, svaga, hjälplösa, och underlägsna. Vi upplever också att vi hamnar i skuld hos den som hjälpt oss, en skuld vi aldrig kommer att kunna betala tillbaka fullt ut.

Det är alltså inte så konstigt att vi gärna ger men ogärna ber om hjälp.

Men låt oss för resonemangets skull vända på perspektiven en stund. Den som ber om hjälp ger ju något alldeles fantastiskt till den som ger hjälpen! Titta på listan på känslor här ovan, allt detta positiva skänker den hjälpsökande till den hjälpgivande. Är det verkligen rimligt att den som gett så mycket positivt skall känna sig i skuld till den som fått alltsammans?

Vi borde kanske be varandra om hjälp oftare, för att ge varandra en möjlighet att känna sig behövda, betydelsefulla och kapabla?