6 augusti är augustimånen full. Kräftpremiären torde, av en tillfällighet, infalla samma dag. Kräftpremiären känns som den officiella avslutningen på sommaren, den officiella inledningen på hösten.
Jag läser på SMHIs hemsida att på andra sidan klotet där våren närmar sig är det dags för en annan slags premiär: årets ozonhål.
Ämnen som bryter ner ozon finns det fortfarande i tillräcklig mängd i atmosfären. Temperaturen i ozonskiktsnivå (ca 20 km) över Antarktis är nu efter den långa polarnatten nere i under minus 80 grader.
Vid låga temperaturer, under -78, bildas partiklar av bland annat vattenånga och saltsyra. I tillräcklig mängd bildar partiklarna moln, som kallas PSC (Polar Stratospheric Cloud). På ytan av partiklarna kan solstrålning aktivera en snabb nedbrytning av det gasformiga ozonet. Och det är just detta som snart kommer att inträffa. Alla förutsättningar finns på plats. Det är bara att vänta på att solen skall börja lysa på molnen med tillräcklig styrka. Detta brukar inledas i början av augusti.
SMHI rapporterar detta i en oberörd ton, inga larm, inga varningar, inga fördömanden eller uppmaningar, bara en rapport bland andra om ett förväntat och förutsett skeende.
Ett hål i ozonskiktet är numera rutin. Är det riktigt bra, det?
Jag har tappat räkningen, jag vet inte hur många gånger vi varit igenom det här nu: vi har fri abort i Sverige. Det ska vi fortsätta med.
Motsatsen, aborträtt med restriktioner, är inte alls rolig. Den är desperata bakgatsaborter, hemmaaborter, förstörda kvinnounderliv, förlorade kvinnoliv, föräldrarlösa barn, tragedier och sorger i långa banor. Oavsett vilka restriktioner det gäller så kommer kvinnor att vilja göra abort av precis just den anledningen ändå.
Men Åsa Passanisi, reporter på Aftonbladet Söndag, tycker annorlunda. Hon uttrycker sig så försiktigt om magkänsla och att våga prata om, säger inte någonstans rent ut att det här med att göra abort för att fostret är av ett visst kön, det tycker hon ska vara förbjudet. Ändå är det precis det hon antyder, gång på gång. Aborträtten måste begränsas, ty Åsa har moraliska betänkligheter kring andra människors val. Försiktigt försiktigt nämner hon det hemmatest för att få reda på barnets kön som nu lanseras i USA.
Grönt streck för pojke och orange för flicka. Testet går att köpa över nätet, och flera svenskar har redan beställt, under förevändningar som att ”det kan vara kul att veta.” Jo, visst kan det. Men lägg till vi i Sverige har fri abort till vecka 18. Plötsligt uppenbarar sig en gråzon. En möjlighet. Ett fördärv
Hon vågar sig på att använda det starka uttrycket fördärv. På sitt prudentliga moralistiskt försynta sätt antyder hon att detta test kommer att få kvinnor att välja bort barn av oönskat kön, bara för att barnet är av oönskat kön, och antyder i sitt ordval vad hon anser om dessa kvinnor.
Tänk er fortsättningen. Tänk de kvinnor som ändå vill låta ta bort det foster som är av ett eller annat kön. Kommer de att betraktas som lite mer fördärvade än de kvinnor som väljer abort av andra orsaker? För att de vill göra den där långa resan först, avsluta sin utbildning först, behålla sin ungflicksfigur, hålla sitt snedsprång på konferensen hemligt eller helt enkelt inte vill ha barn?
Åsa fortsätter sitt resonemang kring testet:
Testet gör det möjligt att välja och välja bort. Ingen behöver veta. Och vem har rätt att döma?
Det är en viktig fråga. Har någon rätt att döma? Jag tycker inte det, varken präster eller prudentliga damtidningsreportrar.
Det kan bli svårare än vanligt att hitta boende, vad jag förstår. Jag hör talas om att rektorn på Lunds Universitet erbjuder plats på sin egen soffa för att åtminstone ge en ytterligare student tak över huvudet. Bra, låt oss hoppas att fler följer hans exempel.
Kan ni tänka er att på denna vackra folkhögskola i Skåne, strax utanför Malmö och Lund, finns faktiskt restplatser kvar till höstterminen? Den som inte har avslutat gymnasiet med fullständiga betyg, eller som vill byta inriktning, friska upp kunskaperna eller komplettera har fortfarande möjlighet att söka. Treorna är fyllda, men det finns några platser kvar i ettan på allmän kurs, lämpligt för den som inte avslutat första året på motsvarande gymnasiet eller kanske rent av behöver läsa igen lite från högstadiet. Det finns några platser kvar i tvåan också, både för den som vill läsa samhällsinriktning och för den som vill läsa naturinriktning.
Det går utmärkt att söka universitet och högskola på folkhögskolebehörighet, förresten, låt ingen lura er att tro annat. Varje år ser vi stolta hur Hvilan-elever går vidare till läkarutbildningar, juristutbildningar, tekniska utbildningar, samhällsplanerarutbildningar, sjuksköterskeutbildningar, lärarutbildningar, veterinärutbildningar.... jag kan icke räkna dem alla!
Här finns mer information, och ansökningsblanketter om man vill ansöka direkt. Man kan ringa skolan också, eller komma på besök om man föredrar det.
Sydsvenskan berättar att "Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma". Vi får veta att här "har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa. Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld. – Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal"
Det är här Gulabi Gang kommer in i bilden. Ett gäng kvinnor i illrosa saris som kämpar för fattigas rättigheter, bekämpar korruption, köper symaskiner, startar utbildningscentra, stöttar och hjälper varandra och andra kvinnor och lyckats dessutom med konststycket att få västerländska media att rikta uppmärksamheten mot situationen på landsbygden i Indien.
Jag funderar osökt på var de svenska klämkäcka KvinnorKan-mässorna hamnar i relation till detta gäng?
Nattens bibliotek skriver om yrken som påverkar möjligheten till party, och jag plockar upp tråden.
Läkare
Att gå på fest och tala om att man jobbar som läkare innebär att utsätta sig för risken att förväntas ställa diagnos på ort och ställe. Bordskavaljerens tonsiller kan visas upp och hans svärmors krämpor kan bli beskrivna i detalj med en klart uttalad förväntan på en lista behandlingsalternativ, helst också en tid för svärmor redan på måndag för en undersökning. Men kan plötsligt finna sig stå till svars både för sjukvårdspolitiken, vårdköer och svininfluensevaccinsprioriteringar eller brist därpå.
Det finns goda sidor med att presentera sig som läkare också, givetvis, yrket omges fortfarande med en viss glamour och respekt. Lärare
Att gå på fest och tala om att man jobbar som lärare betyder att man måste vara beredd på att ta emot och på stående fot bemöta och hantera medgästers besvikelser och trauman från skoltiden. Man ställs till svars för hur skolsituationen såg ut för tjugofem år sedan, ty många lever i tron att skolan än idag ser ut exakt som när de själva gick ut nian, och man ställs till svars för den bild av skolan som presenteras i media.
De goda sidorna med att presentera sig som lärare är att man, ibland åtminstone, betraktas som allmänbildad och rent av kunnig då och då.
Det var inte så länge sedan även dessa yrkesgrupper bemöttes med respekt.
Jag försöker, på alla sätt jag någonsin kan, att leva på ett sätt som är så skonsamt för naturen som möjligt. Det är min skyldighet mot mina barn, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn, mot deras barn och alla de generationer som kommer efter mig. Därför undviker jag t ex att flyga så långt det är möjligt, jag väljer i första hand tåg eftersom det, såvitt jag vet, är det minst miljöskadliga resesättet för resor över många mil.
Man kan tycka att det vore i allas intresse att vi är så varsamma vi någonsin kan mot miljön, men konstigt nog verkar det nästan tvärtom. Man kan ju t ex tycka att det vore i allas vårt intresse att så många som möjligt tog tåget istället för buss, bil eller flyg så ofta som möjligt. Ju fler som delar på samma fordon ju mindre påverkan, och tåget, såvitt jag vet, påverkar minst av alla även om man jämför passagerarlösa transportmedel per kilometer, är det inte så?
Så kan någon förklara för mig varför det är så omständligt att boka biljett? Hemsidan är enkel nog att hantera, men fungerar inte fullt ut. Varje gång jag bokat det senaste året, och jag bokar inte bara åt mig själv så det blir en del bokande, har samma problem uppstått. Jag får aldrig bokningsnumret, när betalningen är avklarad och bokningen skall bekräftas lägger sidan ner, jag får besked att sidan ej kan visas och är tvungen att ringa upp SJ, stå i telefonkö en halvtimme och få bokningsnumret av en av deras oföränderligt vänliga telefonister.
(Innan någon frågar: nej, det är inte datorn, det sker oavsett vilken dator jag bokat ifrån)
Det ligger i allas intresse att vi har ett väl fungerande järnvägsnät, så skärpning! Detta är vad ni bör erbjuda, från planeringen av resan till målet:
1: Ett fungerande, smidigt bokningssystem. Biljetter som alla har råd med, inga prishöjningar. Ni kan inte konkurrera med restiden, konkurrera istället med pris och tillgänglighet så kan ni ta många av flygens kunder.
2: Frekventa avgångar på samtliga sträckor (nej, inte bara på de sträckor där många reser idag, samtliga. Samkör godstransport med persontransport. Det gick för hundra år sedan, det går idag) Sträva mot utbyggnad av järnvägsnätet, inte nedläggningar. Samarbeta mellan olika bolag, konkurrera inte sinsemellan, kom ihåg att ett system som är smidigt och attraktivt för kunden tjänar ni alla på.
3: Lägg resurser på stationerna. Tänk praktiskt, inte design. Välskötta toaletter, någonstans att äta med rimliga priser och öppettider korresponderande med tågtiderna oavsett tid på dygnet och veckodag, goda möjligheter att ta sig till och från stationen med allmänna kommunikationer, även på söndagar, och glöm inte att göra perrongerna lättillgängliga även för den som har mycket bagage, barnvagn, rullstol etc. Gör studiebesök på ett par flygplatser och se vad det är ni konkurrerar med.
4: Rimligt bekväma tåg. Ingen onödig lyx, det behövs inte. Bra komfort, plats för långa ben, arbetsmöjligheter, dvs bord, belysning, eluttag och internetaccess vid alla platser, plats för ytterkläder och handbagage i direkt anslutning till sittplatsen samt lätt tillgänglig och tillräcklig plats för övrigt bagage, det räcker.
5: Håll tiderna så långt det är möjligt. Slå er inte till ro förrän förseningar är undantag, inte regel.
Aftontidningarna berättar om hur jättemaneter från Gula Havet följer havsströmmarna ända in till Japanska kusten där de ägnar sig åt att riva sönder nät och förstöra fisket. Så har de gjort sedan 2005. Vore man lite animistiskt lagd skulle kan kunna tolka det som att haven har beslutat slå tillbaka mot utfiskning och miljöförstöring, och visst vore det lite coolt om det vore så?
Ett annat sätt att se på det får mig att anta att det nog faktiskt har med miljöförstöring och utfiskning att göra, livsvillkoren för jättemaneterna har ändrats och därför ändrar de sitt livsmönster.
Jag vet inte vad jättemaneter äter, jag vet inte ens om de äter, men lär mig på Wikipedia dels att de har förmågan att ta upp syre genom skinnet och därför kan leva även i havens allt större döda zoner, samt att de i början av sin livscykel utgör föda för andra havsdjur. När dessa minskar i antal ökar maneterna, så nog tycks utfiskningen såväl som miljöförstöring utgöra viktiga faktorer i skeendet.
Naturen strävar efter ekvilibrium, efter jämnvikt och balans. Människan strävar med civilisationen efter att tippa vågen genom att öka på innehållet i sin egen vågskål. Kanske utgör jättemaneternas kraftigt ökade antal ett steg i denna naturens strävan. Kanske ser vi det i våra begränsade perspektiv som något destruktivt, men kommer i längre perspektiv kunna se det på annat sätt. Det vet vi om några generationer.
Kanske har vi gått cirkeln runt och är tillbaka i tanken att havet slår tillbaka, inte för att havsguden vill hämnas utan helt enkelt för att det är den naturliga utvecklingen?
Jag hör talas om en människa som kommit på den geniala idén att ta vara på rörelseenergin i lekplatsens gungor och göra om den till elenergi. Är det sant? Om det inte är det så borde det vara det, eller bli det inom en snar framtid. Kan man tänka sig en renare energikälla?
En ambulansförare åkte till jobbet och jobbade på, trots att hans dotter låg hemma i svininfluensa, trots att han själv kände sig hänging och under passet fick feber, förtäljer Expressen. Jag känner inte till mer om saken än vad som står att läsa på hemsidan, men jag vet hur Försäkringskassans regler ser ut kring det här med vård av barn. En förälder får stanna hemma med ersättning. Om pappan, som jobbade ett 24-timmarspass, stannat hemma hade familjen sannolikt förlorat mycket pengar jämfört med om mamman, som jag helt sonika gissar inte jobbar 24-timmars pass parallellt med pappans pass, var hemma. Om han sjukanmält sig själv hade han förlorat ännumer pengar på karensdagen.
Alltså valde han att jobba, trots att han var smittbärare.
Han är inte unik, vi har talat om detta tidigare. Människor kommer att gå till jobbet och till skolan trots att de känner sig hängiga, trots att de har svininfluensiga barn eller anhöriga hemma. De kommer att sprida smittan på bussar, tunnelbanetåg, spårvagnar och pendeltåg. De kommer att sprida den på arbetsplatse och i skolor helt enkelt för att de inte har råd att låta bli. De kommer inte heller att vaccinera sig för 300 kronor/familjemedlem, eftersom de inte har råd.
Det kommer att kosta oss, som samhälle, en jämrans massa pengar. Det vore billigare om de fick vara hemma utan karensdag, med 100% sjukpenning och full OB-ersättning. Det vore en god investering för samhället det.
Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:
Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. - Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet
Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.
Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången
Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. - Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).
Av och till dyker dessa listor upp på kultursidor och nöjessidor, och på bloggar också. Vi har haft olika varianter av dem här på Kulturfyran någon gång också. Men nu är det dags igen, med en måstelista.
1. Vilka filmer tycker du att man måste se?
Måsten är för mesar.
Se filmer som ger dig något. Somliga blir lyckliga av att se fantastiska garderober i Sex in the City (eller är det Sex and the City), andra uppfylls ända in i själen av den episka sagan i de tre Star Wars-filmerna. Det finns också filmer man har glädje av att ha sett, även om man tyckte filmen var tråkig, för att man plötsligt ser referenser och små interna skämt.
2. Vilka böcker måste man läsa?
Jag väljer att svara med ett citat från Falstaff Fakir: "Mycket läsning gör dig klok, därför läs varenda bok"
Läs klassikerna om du vill få ut mer av att läsa dagstidningar och andra böcker som du kanske tycker är roligare. I övrigt, se rekommendationerna för filmer.
3. Vilken musik måste man höra?
Musik man tycker om. That's it. Livet är för kort för att förslösas på eländig musik.
4. Vilka Youtube-klipp måste man se?
YouTube är utmärkt för att snabbt kolla upp något eller för att visa någon något värt att se, förströ sig med en stund när den galna världen blir för mycket:
Svininfluensan går inte att stoppa, skriker rubriken på Expressen Hälsa
Till hösten räknar man med att minst 400 000 svenskar kommer att smittas. Nu tvingas Socialstyrelsen byta strategi [...] Förändringen innebär att sjukvården nu riktar provtagning, behandling och förebyggande åtgärder mot personer i riskgrupperna, det vill säga dem som riskerar att bli svårast sjuka eller dö, säger Anders Tegnell, chef för Smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen, i ett uttalande. Bland annat uppmanas sjuvården att i fortsättningen vara mer restriktiv med utskrivningen av influensaläkemedel
Sydsvenskan står vid en annan ände och ropar lika högt för att locka folk att lyssna och dras med:
Barn och unga drabbas extremt hårt av svininfluensan. Nya siffror om smittspridningen i Europa visar att 77 procent av de drabbade är under 30 år [...]Var tredje smittad är 10–19 år. Nästan var fjärde är 0–9 respektive 20–29 år. De över 40 år drabbas sällan, och risken minskar ju äldre man är [...] – Det är i och för sig inte konstigt att yngre drabbas oftast eftersom de har bredare kontaktytor och har föräldrar som skickar dem till vården när de blir dåliga, säger Skånes smittskyddsläkare Hans Bertil Hansson. – Men statistiken tyder ändå på att det är bäst att gå nerifrån och uppåt i åldersgrupperna när vi börjar massvaccinera i höst. Vaccineringarna beräknas starta i slutet av september. Socialstyrelsen räknar med att 20–40 procent av svenskarna skulle smittas av influensan utan vaccinering. Med tidig vaccinationsstart och en mild influensa kan drygt 400 000 drabbas, visar en simulering som hälsomyndigheterna gjort. Senare vaccinationsstart och en aggressiv spridning av viruset kan göra att över 5 miljoner smittas
Så där ja. Är alla vederbörligt panikslagna nu? Inte?
Låt oss då för ett ögonblick reflektera över medias mål med sin rapportering kring svininfluensan. Vi vet hur en influensa smittar, inte sant? Många har stått på en buss med en uppenbart sjuk människa i närheten och inombords suckat över insikten att man blivit smittad. Vi har muttrat över tanten som snörvlar ner i lösgodiset, barnet i barnvagn som nyser över fruktdisken och insett att så länge sjuka människor rör sig ute i samhället så blir vi smittade.
Vaccin i all ära, men det vi måste göra är att skapa möjligheter för sjuka att isolera sig hemma för att minska smittorisken. Det är inte rimligt att någon ska behöva gå till jobbet fullt medveten om att valet står mellan att sprida smittan vidare eller stå utan mat sista veckan innan lön. Karensdagen slår hårt mot den fattige, och åttio procent av lite är ännu mindre. Jag inser att det är svårt för den regeringstjänsteman som både har mycket, förtur till privat sjukvård och dessutom slipper karensdagen tack vare möjlighet till kreativt planerande att sätta sig in i situationen, men tänk ett ögonblick på han, den där du aldrig ens funderat över vad han heter, som går där ute i trapphuset med moppen. Han rör sig genom hela byggnaden, inte sant? Om han tvingas gå till jobbet sjuk, helt enkelt för att han inte har råd att vara hemma, kommer viruset att drabba er alla. Ni kommer att ta med er det hem, till familjer, till hemliga älskare och älskarinnor, till exklusiva klubbmiljöer, hur slutna de än är och till den privata klinik ni besöker. Vore det inte rätt schysst att kunna köpa sig fri från den upplevelsen? Det är möjligt!
Expressen har förresten valt att krydda den panik media jobbar på att piska upp med en trevlig informativ artikel om vaccineringen också:
I höst börjar svenskarna vaccineras mot svininfluensan. Men ännu vet man inte vilka biverkningar det nya vaccinet kan ge. - Sällsynta och svåra biverkningar kommer att kunna upptäckas i och med massvaccineringen, säger Ingrid Uhnoo vid läkemedelsverket [...] Vaccinet, som levereras i september, kommer att ges först och främst till vissa riskgrupper. Enligt socialstyrelsen ska gravida vara en prioriterad grupp. De äldre vaccin som ges mot vanlig influensa används redan på gravida. Men det visar sig nu att det nya vaccinet inte kommer att testas på gravida kvinnor innan de börjar ges [...] När ett nytt läkemedel ges till stora folkmassor är det sannolikt att biverkningar dyker upp som man tidigare inte upptäckt. När det gäller gravida har lyckade djurtester gjorts, men inga undersökningar där personer ingått. – Tänkbara ovanliga biverkningar kan vara neurologiska biverkningar, kramper, överkänslighet och inflammatoriska sjukdomar, men det är svårt att spekulera i, säger Ingrid Uhnoo [...] – Det är ingen tvångsvaccination. Men däremot kommer man att rekommendera vaccination för att samhället inte ska stanna. Man kan se det som en del av samhällsansvaret att vaccinera sig, säger Johan Struwe, överläkare vid smittskyddsinstitutet
Visst är det viktigt att informera om kommande pandemi. Framförallt vore det bra att informera om vilka möjligheter enskilda människor har, både vad gäller smittspridningen och behandling, så att människor har möjlighet att förbereda sig och kan möta krisen med lugn. Men media väljer en annan vinkling. Vem vinner vad på paniken media driver på? Vad är syftet? Vems är syftet?
Medan ni funderar på saken, här kommer Morricas råd inför hösten: Tvätta händerna onödigt ofta, inte bara efter toalettbesök och innan mat utan framförallt efter att du befunnit dig i ett slutet utrymme frekventerat av många, åkt kollektivt, handlat, åkt hiss etc; låt bli att hälsa på varandra med kramar och pussar, uttryck djupet av vänskapen i ord istället; köp inga livsmedel i lösvikt, varken godis eller frukt; betala med kort så långt det går, undvik kontanthantering; om möjligt, håll dig hemma när du känner dig hängig, telefoner och internet är utmärkta kommunikationsverktyg; ät och drick och sov i tillräckligt mängd. Och framförall:
helgon.net, mitt älskade vardagsrum på nätet, har flyttat, de livaktiga, energifyllda forumen där det alltid, oavsett tid på dygnet, fanns någon att prata med en stund, ligger nere och det är oroligt på ägarsidan. Vilka medlemmar som försvinner och vilka som stannar kvar får vi se, men jag har en känsla av att saker och ting inte kommer att förbli som de varit.
Det känns vemodigt, men så är det här i livet, saker och ting förändras, flyttar, försvinner och återuppstår ibland.
Det första dagboksinlägget jag skrev på Helgon.net:
Speciell Daterat: Onsdagen den 29:e januari 2003 kl 14:34
utsidan är en sak, en speciell utsida fyller sin funktion men, har jag funnit, man förlorar inte sin identitet för att man blir mainstream där.
Det är insidan som gör en människa speciell, och det är den man upptäcker när man får kontakt via det här mediet. Jodå, oavsett hur man anstränger sig för att hålla uppe en fasad så skiner verkligheten igenom sprickorna rätt som det är.
edit: såg att min glimrande avslutning inte kom med, men här är den nu:
Detta skrevs med en speciell elev i tankarna, och en kollega som reagerade lite skevt på elevens ganska speciella utseende. Men det kunde lika gärna skrivits om Helgon.net, som det var, en plats där verkligheten sken igenom sprickorna i allehanda fasader, året om, dygnet runt alla veckans dagar.
Under ett par år vågade sig Svenska Staten på ett spännande experiment: man slopade entréavgiften på samtliga statligt ägda muséer. Besökarna strömmade till, människor som annars inte skulle tänkt tanken gjorde utflykter in i muséernas värld, upptäckte världar av konst, arkitektur, historia och mycket annat de tidigare inte ens visste fanns.
2007 var experimentet över, gratisnöjenas tid förbi och samtliga vuxna besökare får återigen avlägga en summa för glädjen att få komma in och titta på de konstverk, artefakter och fynd vi alla äger tillsammans.
SvD berättar om sjunkande besöksstatistik överallt utom hos Armémuséum. Kunskapsbloggen berättar " att Riksantikvarieämbetet börjat lägga ut valda delar av sin fotosamling på Flickr commons. Även Nordiska museet har börjat göra sitt filmarkiv tillgängligt. Trevliga initiativ!" Visst är det ett trevligt initiativ, men jag tycker nog att det vore minst lika trevligt om vi kunde få ta del av muséernas fysiska utställningar utan att behöva betala entréavgift också. Kultur och historia är alltför viktigt för att några skall stängas ute av ekonomiska skäl.
Efter att ha besökt Malmöfestivalens hemsida och konstaterat att deras programpresentation i år är klumpigare än någonsin tappar jag totalt lusten för att överhuvudtaget ens överväga att åka dit. Tidigare år har jag funnit viss glädje i det staketomgärdade området vid Mölleplatsen, och till och med sökt mig till Stortorgets stora scen vid enstaka tillfällen. I år finner jag, tack vare den oinbjudande, plastlila, programsidan inte det minsta som lockar.
Dagens föräldrageneration kallas ofta den ironiska generationen. Ironi är en svårbemästrad konst, och få ens i den ironiska generationen bemästrar den i någon högre grad. Den kräver fingertoppskänsla, elegans, timing och uppbyggnad, och den kräver att den man kommunicerar med är insatt i den värld man ironiserar kring. Fattas någon beståndsdel blir det vanligen plump lyteskomik av det hela, och inte alls vare sig roligt eller minnesvärt.
Den uppväxande generationen, våra barn, borde benämnas den kommunicerande generationen. Det kommuniceras konstant, hela tiden, i oändligt antal riktningar, på olika nivåer, på skämt och på allvar på samma gång med olika personer.
Föräldragenerationen tar ofta illa upp när den kommunicerande generationen skickar sms på mobilen samtidigt som de talar med föräldern. Man känner sig, från den ironiska generationens sida, ringaktad och ouppmärksammad. Man känner sig förbisprungen och gammal, och kan ibland reagera som gamla generationer reagerat på det nya obegripliga i alla tider: med ilska och avståndstagande.
Och det är ju dumt.
Jag noterade idag hur moderna människor kommunicerar med sina hörlurar. När man möter någon bekant skickar man en signal om sin egen tillgänglighetsstatus med dessa. Tar man av sig dem med en tydlig rörelse signalerar man att man är tillgänglig för en stunds samtal. Tar man av sig den ena och låter den hänga ner har man visat att man hinner stanna till, hälsa och utbyta ett par ord men inte mer. Tar man av sig den ena och håller den i handen signalerar man att man hinner sakta ner farten, hälsa, men måste gå vidare. Behåller man hörlurarna på och vinkar signalerar man Upptagen, hinner inte stanna nu, vi pratar en annan gång!
Så praktiskt!
Säkert finns fler lika praktiska kommunikatorer som jag ännu inte upptäckt, berätta gärna om ni noterar något intressant.
Nu är vi mitt i sommarmånaden juli. Många är säkert lediga då. Och hinner läsa och lyssna på musik och annat somrigt. Så, en riktig sommarfyra:
1. Vad läser du just nu?
Just nu läser jag 1984, Tommyland och V for vendetta. En av dessa läser jag för att jämföra författarens olika verk, för mitt eget höga nöjes skulle, en av dessa läser jag för att det är en del av förberedelserna inför hösten, och en av dessa läser jag för att jag länge velat läsa den.
2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Watchmen ligger och väntar, Morven Callar ligger också och väntar, och sen får vi se vad det blir.
3 Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Jag lyssnar sällan på en enstaka låt på repeat, skivor är sammanhang och låtar växer ofta av att avnjutas i sammanhang. För dagen lyssnar jag på Metallicas sista bra skiva, den svarta.
4. Har du sett någon film i sommar?
Ja. Inatt såg jag Corpse Bride och njöt av den vackra färgsättningen, men kanske handlar frågan egentligen om huruvida jag sett någon av de nya filmerna som det görs reklam för i varenda buske? Då är svaret nej.
I bloggen Agenda kan vi läsa att låginkomsttagare oftare än höginkomsttagare nekas sjukpenning . Vad detta beror på har Försäkringskassan nu fått i uppdrag av Riksrevisionsverket att undersöka.
I går skrev jag om det bekymmersamma i situationen att många människor i Sverige inte har råd att sjukskriva sig med allt vad det innebär med karensdagar och förlorad inkomst. Att de därtill riskerar att helt bli utan ersättning öppnar portarna för t ex en epidemi av svininfluensa.
Tylder Durden, han i Fight club av Chuck Palahniuk ni vet, säger:
Människorna som du försöker köra över är precis alla du är beroende av. Det är vi som tvättar din tvätt och lagar din mat och dukar fram din middag. Vi bäddar din säng. Vi vaktar ditt hus medan du sover. Vi kör ambulanserna. Vi kopplar dina samtal. Vi är kockar och taxichaufförer och vi vet allt om dig. Vi sköter dina försäkringsärenden och dina kreditskortsskulder.
Det är dessa människor som inte har råd att ta en karensdag, som riskerar att bli utan ersättning överhuvudtaget vid sjukskrivning. Det är de människor som får samhället att gå runt.
Durden avslutar sitt lilla tal: "Så ge fan i att jävlas med oss" Politiker och tjänstemän, ge fan i att jävlas med låginkomsttagare. Låginkomsstagare är lika mycket människor som ni, de är minst lika ärliga och strävsamma som ni, förmodligen mer, och utan deras insats har vi inte mycket till civilisation.
Ett första steg kan vara att acceptera att låginkomsttagare inte sjukskriver sig för att de är lata eller lömska, utan i de allra flesta fall för att de är sjuka eller slutkörda.
I höst kan en andra våg av svininfluensan slå hårt mot Europa. Då kan smittan ha blivit betydligt farligare, varnade folkhälsominister Maria Larsson vid ett EU-möte i Jönköping [...] När kyligare väder drar in framåt hösten finns farhågor att smittan ska ta ny fart. När skolorna dessutom öppnar riskerar den så kallade svininfluensan att spridas snabbt. Viruset kan då också ha förändrats och blivit värre [...] Bland annat har ministrarna pratat om vikten av förebyggande åtgärder som kan begränsa smittan. – Det handlar om sådana enkla saker som att man tvättar händerna, att man nyser i armbågen och att man stannar hemma om man är sjuk och inte går till jobbet eller skolan och smittar fler. Det där behöver vi kanske hjälpas åt med att samordna på EU-nivå
Jag tror inte det är varken handtvätten eller armbågsnysandet som skall samordnas, även om det vore spännande att se en demonstration av hur man faktiskt bär sig åt för att nysa i armbågen. Armvecket känns mer lättillgängligt men ministrar har nog fått lära sig något speciellt knep.
Nej, det torde vara det där med att stanna hemma när man är sjuk istället för att gå till jobbet och föra smittan vidare som skall samordnas. Jag anar att det är någon slags karantänåtgärd som diskuteras, men hyser ändå en naiv förhoppning om att man från regeringshåll skall vara beredda att lätta på börsen för detta. För det är ju helt enkelt så att medan ett statsråd kan stanna hemma med full betalning, utan att ens behöva sjukskriva sig (jodå, de kan det) så gäller andra regler för vanliga dödliga, och i synnerhet för låginkomsttagaren. Karensdagen gräver ett djupt hål i plånboken, missad OB betyder oerhört mycket och de procent som skiljer mellan lön och sjukpenning slår hårt mot den som lever på marginalen.
Ett tips till ministrarna: investera i en, om ni så önskar tillfällig, höjning av sjukpenningen till 100% för den med lägre inkomst än, säg... 20 000 i månaden. Glöm inte studenterna. Stryk karensdagen tills svininfluensan dragit förbi, och låt den tillfälliga föräldrapenningen följa med sjukpenningen. Jo, jag vet, många pengar blir det, men tro mig, det blir billigare i längden om sjuka har råd att hålla sig hemma än om de tvingas gå till jobbet, hostande och nysande i armbågen, och sprider smittan vidare till tio andra.
Det, kamrater och mötesdeltagare, vore att planera seriöst för det värsta för att kunna hoppas på det bästa.
Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.
Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.
Det jag tänkte när jag skrev
Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet
var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.
Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.
Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.
När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!
Jag kommenterade på ett inlägg i Jag ska bli lärares blogg, men beslöt mig för att fylla på tankegången lite här:
Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet.
Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Hur man agerar privat, oavsett om det är på krogen eller i affären, påverkar hur eleverna bemöter en i skolan. Den lärare som väljer att gå ut och supa i skallen i bitar bör inte bli förvånad när de elever som ser detta bemöter honom eller henne annorlunda i klassrummet i fortsättningen, hennes eller hans agerande har helt enkelt ändrat deras bild av honom eller henne.
Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Det är lätt att falla i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, precis som det får konsekvenser om man glömmer bort att torget är ett offentligt rum och inte ens eget vardagsrum, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte.
Jag har intrycket av att detta är en del av lärarrollen som gås förbi med tystnad eller åtminstone näst intill i lärarutbildningarna, men jag kan ha fel. Jag tror livet skulle bli lättare för många unga lärare om man åtminstone nämnt det, för en och annan kan det annars komma som en obehaglig överraskning rätt som det är.
Det låg lakan och saker i torktumlaren när jag kom ner i tvättstugan. Inga problem, jag ska ju tvätta innan jag torkar, men torktumlaren hade gått klart så jag plockade ut sakerna och la dem i en tvättkorg och ställde utanför torkrummet så jag kunde låsa efter mig. Tvättaren hade inte gjort rent efter sig, varken tvättmaskinerna eller golvet. Golvet gör detsamma, jag gör ändå rent efter mig när jag tvättat och det är dessutom kruttorrt ute. Tvättmaskinerna är lite kinkigare, parfymer ger mig huvudvärk och hon använder parfymerat tvättmedel, vilket innebär att jag är tvungen att städa efter henne. Det är ingen stor sak, tar mig max två minuter per maskin.
När jag så kom ner nästa gång satt en gnällig lapp på dörren från henne, hon påpekade att det minsann står att man har torktid en timme efter att tvättiden är slut och jag ska låta bli hennes kläder i fortsättningen.
Och plötsligt kändes hennes konsekventa nonchalans med städningen som en mycket större sak.
Värmen får, enligt dess förespråkare, oss att sakta ner och stillsamt betrakta saker och ting vi vanligen springer förbi. Kanske var det därför det kändes så symboliskt, detta, som om reklamens budskap inte bara var att som muta för att man ska köpa Aftonbladet idag kan också få köpa filmen Steget Efter. Det kändes också som om tidningen ville ge oss ett tecken på att den plötsligt insett att i dagens värld, där information sprids över nätet i ett tempo som traditionella medier inte är i närheten av, ligger de ett steg efter och bör tänka över vilken funktion de istället har att fylla i dagens samhälle.
Det är beklagligt att både Ohly och Sahlin tycks tillhöra gruppen som anser att en människa är och förblir det hon en gång var, det lämnar lite utrymme för upprättelse och förändring för individer som råkat ta fel väg i livet. Både anser att det är pinsamt att Piratpartiet skickar Alexandersson, han som en gång i tiden avslöjade Serungs agerande, till parlamentet.
Rimligen innebär detta att vi fortfarande bör vara beredda på att t ex Sahlin då och då handlar på regeringens kort och betraktar det som förskottsuttag på lönen, och fortfarande anser att hon har rätt att parkera varsomhelst hursomhelst?
Jag hade vägarna förbi ett av ålderdomshemmen i den kommun som stolserar med att ha nästan lägst kommunalskatt i Sverige. Där utanför pågick en politisk aktion, en demonstration för att visa på situationen för dem som bor där inne.
En äldre herre berättade om hur han väcks tidigt på morgonen, serveras en kopp svart kaffe med två sockerbitar och sedan inget mer förrän middag (middag på skånska = lunch) Han visade förbipasserande en annonsbild av en tallrik med smörgåsmat och talade om att så borde en frukost se ut, men det var inte att tänka på där inne. Han berättade också hur det sparas in på städningen och övrig service och frågade förbipasserande om detta var rimligt? Han betalar trots allt en hel del varje månad för sitt serviceboende, borde det då inte ingå service?
Man tycker ju det, men kommunen i fråga, där man också bestämt sig för att spara på vägunderhåll, gatubelysning och eventuellt stryka julsmyckningen av centrum ur budgeten och stolt förklarar sig leda kommunen på ett ansvarsfullt och klokt sätt, anser inte att kommunalskatten behöver höjas. Man stoltserar på hemsidan med att ha
fokus på att ha "Sveriges bästa livskvalitet för äldre"
Jag undrar om den demonstrerande herren tycker att man lyckas?
Victoria Park i Malmö, en exklusiv gated community (exklusiviteten märks t ex redan när man går in på hemsidan och hör den stämningsfulla hissmusiken), tycks enligt vad Sydsvenskan har att berätta vara på väg att sakta förfalla till att bli ett rätt vanligt bostadsområde, visserligen fortfarande rätt dyrt och med exklusiva märken i maskinparken i kök och tvättstugor men ändå inte riktigt det avskilda, privata område för burgna fyrtiotalister byggherren drömde om. Och detta redan under uppbyggnadsstadiet.
Av de 133 lägenheter som hittills lagts ut för försäljning står var fjärde fortfarande utan köpare, mindre än två månader innan de första boene flyttar in. – Jag kan inte förneka att försäljningen gått lite trögare än förväntat, säger Victoria parks vd Peter Strand till Sydsvenskan.
Delar av lägenhetsbeståndet blir istället för bostadsrätter till hyresrätter, vilket ju lockar ett något annat klientel än de man först tänkt sig. Och det är inte den enda förändringen:
En annan förändring är att Victoria park numera försöker locka köpare i alla åldrar – den yngste som hittills köpt en lägenhet är född 1987. Projektet lanserades med inriktning på 40-talister, men alla sådana planer är skrotade sedan en tid tillbaka, även om vd:n Peter Strand förnekar att de någonsin existerat [...] Något annat som påverkas av den tröga försäljningen är de gemensamma faciliteterna, exempelvis biografen, spaanläggningen och restaurangen. De är alla dimensionerade för ett fullsatt Victoria park, och ett 20-tal personer håller i skrivande stund på att anställas för att driva anläggningarna. Med färre sålda bostäder än förväntat får Victoria park förlita sig alltmer på att besökare utifrån beger sig till anläggningen vid Kalkbrottet för att äta och få massage. – Vi kommer att sälja dagskort och liknande. Ambitionen är absolut att få dit många externa besökare.
Exklusiviteten och den privata avskildheten tycks redan naggas en aning i kanten, det hela börjar snarare likna ett turistmål. Det är nästan lite Skansen över det hela, är det inte, en fast utställning över livet i ett annat slags samhälle än det som finns idag.
Allsång på Victoria Park, blir det TV3 som lanserar den konkurrenten till Skansen och Lisebergsvarianterna?
Expressen viftar med moralens flagga. Under den andlösa rubriken Filmade porr - får toppjobb i EU läser vi
Den nyliberale bloggaren Henrik Alexandersson kommer att anställas av Piratpartiet. Han blir EU-parlamentarikern Christian Engströms högra hand i Bryssel. Expressen kan i dag avslöja att han har jobbat som kameraman åt den ökände porrkungen Carl Serung [...] Henrik Alexandersson har en bakgrund som få människor känner till. I mitten av 90-talet samarbetade han med den ökände porrkungen Carl Serung, som använde unga tjejer i sina porrfilmsinspelningar. Och det var inga vanliga porrfilmer. Carl Serung förnedrade kvinnorna i porrfilmerna. Bakom kameran stod Henrik Alexandersson. Han fick jobb på en tidning som Carl Serung drev, och började snart även jobba inom hans filmverksamhet
Trots försök att balansera sin rapportering med att också nämna att Alexandersson var den som smugglade ut den film som blev Serungs fall i Sverige är det tydligt redan i rubrik och underrubrik hur läsaren förväntas reagera: En porrfilmare i parlamentet! Visserligen en porrfilmare med samvete, som inte tycker det är rimligt att "någon lurar eller tvingar folk att göra saker de inte skulle göra annars", som såg till att en av dessa filmer publicerades och Serung fick fly landet, trots att han samtidigt drog på sig dödshot. Men en porrfilmare är och förblir en porrfilmare, har han väl gått över den gränsen en gång så har han. Han kommer att dra in osedlighet och lusta i parlamentet!
Piratpartiet, som är det parti i vilket Alexandersson verkar, tar det hela med ro:
Att spela in porr är en bransch som alla andra. Det var en laglig verksamhet, och när han upptäckte att den var dålig avslöjade han den. Om de lurades är det förstås förkastligt, säger Christian Engström.
Jaha, och varför drar jag överhuvudtaget upp detta? Inte bara för att ge er ett tillfälle att småle åt moralpaniken, utan också för att understryka det som borde vara, men tydligen inte är i riktigt alla ögon, självklart: porrfilmare, porrskådespelare, strippor och andra som arbetar med sex och erotik är också människor, rätt lika dig och mig. De är inga främmande varelser av en annan art än t ex kristdemokrater.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
