Jättemaneter slår till mot fiskare

Aftontidningarna berättar om hur jättemaneter från Gula Havet följer havsströmmarna ända in till Japanska kusten där de ägnar sig åt att riva sönder nät och förstöra fisket. Så har de gjort sedan 2005. Vore man lite animistiskt lagd skulle kan kunna tolka det som att haven har beslutat slå tillbaka mot utfiskning och miljöförstöring, och visst vore det lite coolt om det vore så?

Ett annat sätt att se på det får mig att anta att det nog faktiskt har med miljöförstöring och utfiskning att göra, livsvillkoren för jättemaneterna har ändrats och därför ändrar de sitt livsmönster.

Jag vet inte vad jättemaneter äter, jag vet inte ens om de äter, men lär mig på Wikipedia dels att de har förmågan att ta upp syre genom skinnet och därför kan leva även i havens allt större döda zoner, samt att de i början av sin livscykel utgör föda för andra havsdjur. När dessa minskar i antal ökar maneterna, så nog tycks utfiskningen såväl som miljöförstöring utgöra viktiga faktorer i skeendet.

Naturen strävar efter ekvilibrium, efter jämnvikt och balans. Människan strävar med civilisationen efter att tippa vågen genom att öka på innehållet i sin egen vågskål. Kanske utgör jättemaneternas kraftigt ökade antal ett steg i denna naturens strävan. Kanske ser vi det i våra begränsade perspektiv som något destruktivt, men kommer i längre perspektiv kunna se det på annat sätt. Det vet vi om några generationer.

Kanske har vi gått cirkeln runt och är tillbaka i tanken att havet slår tillbaka, inte för att havsguden vill hämnas utan helt enkelt för att det är den naturliga utvecklingen?