onsdag 8 april 2009

Jesse James

Mats på Tysta Tankar skriver om Manlig Mystik. Idag funderar han kring maskerade hjältar och hemliga riddare. "Kanske behöver vi en mask för att dölja vår rädsla" funderar Mats. Kanske ligger det en del i det, men jag skulle vilja se på fenomenet från en annan vinkel.

Låt oss vända på myntet 'maskerad hjälte' och titta på skuggsidan:

Jesse James, inte han som är gift med Sandra Bullock utan den legendariske westernboven ni vet. Han dog, sägs det, skjuten i bakhuvudet av en man i sitt eget gäng. Andra säger att han iscensatte sin egen död och fortsatte leva under en annan identitet. Vilket som är sant har jag ingen aning om, jag önskar att det vore det andra alternativet men det första är sannolikare.

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Spindelmannen kan slappna av när han är Peter Parker. Stålmannen vilar upp sig i sin Clark Kent-karaktär. Batman blir inte utmanad när han är Bruce Wayne.

Om Jesse James kunnat kliva ur Jesse James och levt som obemärkte, smått mesige John Smith istället så hade historien kunnat sluta annorlunda. Om dagens Vandrande Manlighetsprov kunde få börja om som Vanlige Svensson skulle deras historier också kunna sluta annorlunda.

Men så ser inte världen ut. Här finns inga maskerade hjältar, och inga möjligheter att börja om.

Fast ärligt talat, nog hade det varit rätt skönt om det gjorde det?


6 kommentarer:

  1. Jag försöker fånga myten om JJ men får inget grepp om den! Kanske beror det på min beskedliga medelklassbakgrund att jag aldrig har tjusats av att ställa mig utanför lag och rätt - eller så är jag fångad i den här bilden av att hjältar ska göra det rätta. Det går ju en rak linje från Bamse till Stålmannen. Den som är mycket stark måste också vara väldigt snäll.

    Hur var det med JJ - hade hans gäng sådana där fånig scarfsar? Hu - i min värld ska hjältar ha riktiga masker!

    Hjälp mig - finns det något lockande i JJ-myten som jag har missat?

    SvaraRadera
  2. Ack, jag var för otydlig i min text, så blir det när man försöker klämma in för mycket på för liten yta!

    Det är klart det finns något lockande romantiskt i Jesse James-myten, lika väl som det finns något lockande i Robin Hood, men det var inte den sidan jag ville framhålla.

    Tvärtom.

    Det finns något väldigt sorgligt i myten också. Jesse James sitter för evigt fast i rollen, han kan inte ta av sig hatten och rocken och bli en vanlig man, han måste ständigt leva sitt liv med överblick över lokalen, en bakväg att fly igenom. Det han gjorde femton år tidigare kan när som helst komma tillbaka och hugga honom i ryggen.

    Livet utanför lag och rätt är inte tjusigt. Poängen jag försökte framhålla är att den som en gång levt där målas blå med outplånlig färg, och kommer därför alltid att vara märkt oavsett hur innerligt personen än försöker hamna rätt.

    Och att hjältar utan mask nog skulle behöva leva på helspänn de också.

    SvaraRadera
  3. Det denna blogg handlar om är inte en myt om hjältar eller machofigurer som är spännande och häftiga. Det handlar om baksidan, om han som är så hård att ingen vågar stå upp mot honom, han som gör de ingen annan vågar göra, han som är galnast. I dagens samhälle växer inte barn upp med stora hjältar som sina rollfigurer, kanske tills de är runt 9-10 när de börjar märka hur de äldre är runt dem. Jag såg de äldre, de som aldrig fegade ur ett slagsmål, som alltid var med på att göra allt, det kvittar hur farligt eller galet det var. Dessa formade min uppväxt, jag ville bli som dem, jag ville vara dom, jag ville ha samma respekt från andra, jag ville att folk skulle veta vem jag var och vara rädda för att bråka med mig. Det jag inte tänkte på för en sekund ens var hur detta skulle påverka mitt vuxna liv, idag när jag försöker lägga allt sånt bakom mig kommer det ändå tillbaka och slår mig i bakhuvudet. Folk vet vem jag är, även om jag inte vill slåss eller vill gå runt och vara hård skiter folk i det för att dom vet vem jag är och dom vet vad jag har gjort och därför är det en status/macho symbol att ha utmanat mig, även om dom hamnar på sjukhus med bruten arm och knäckt näsben kan dom ändå säga "Jag vågade, jag gick fram till han och käftade."
    Det är det denna blogg handlar om. Och tro inte nu att jag är någon 30årig Svensson som har fru o barn, nä jag fyller snart 20 och har redan fått nog, det jag är orolig för är att detta aldrig kommer försvinna från mig. Detta är en stämpel jag alltid får bära nu, jag är han som aldrig sa nä, han som ingen kunde slå ner, han som ingen någonsin vågade käfta mot utan att få näsbenet knäckt...

    SvaraRadera
  4. Käre Anonym, du är med andra ord den Jesse James jag ville skriva om. Inte myten, den spännande, utan mannen, den verklige, levande, med en framtid i gungning.

    Tack så mycket för att du delade med dig!

    SvaraRadera
  5. Underligt att jag klamrar mig fast vid tanken på att myter ska ha en positiv energigivande funktion.

    Egentligen handlar det ju bara om att hitta ett spår, och sedan följa det.

    Anonym beskriver faran med den formen av spårläggning - den ger inte så mycket utrymme för individen att välja. Även om jag försöker leva som om det allltid finns ett val, men jag ser problemet med de här myterna som å ena sidan är väldigt belönande.

    SvaraRadera
  6. Mats, ja, var och en har vi ju vår bild av världen, skapad utifrån våra erfarenheter och liv och det är inte alls lätt att kliva utanför dessa.

    SvaraRadera