Webbläsarmatematik

1 bild > 1000 ord

Bokfrågornas ABC

Bokstaven S står på programmet när det är dags för den nittonde delen av Bokfrågornas ABC:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?

Som frågan är formulerad är den, i mina ögon, oerhört svår att svara på. Bästa språket, är det språket som bäst passar till berättelsen, det mest poetiska språket, det mest fantasifyllda språket, det vackraste språket, det mest intressanta språket, det mest musikaliska språket eller är det kanske den författare som skriver så innerligt att man knappt lägger märke till språket?

Jag väljer att tolka det som vackraste språket, och lyfter fram Margaret Atwood. Hon är både poet och författare, och det återspeglas i hennes skönlitterära texter, prosaspråket flyter fram lika lätt som i hennes dikter.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?

The Endless i Neil Gaimans Sandmanserie, en syskonskara äldre än någon annan entitet här i världen.



3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?

Jag minns min barndom mycket vagt, och har inget minne alls av vilken saga som kan ha varit min favoritsaga. Jag hade många böcker, jag var tidig med att lära mig läsa och har ett tydligt minne av att böcker var viktiga för mig, men mer än så kan jag inte säga. En av mina favoritsagor nu, som tämligen vuxen, är Roald Dahls Matilda, en oförvägen liten tös.

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.

Intressant, och svår, uppgift. Jag väljer, efter viss vånda, The Historian igen. Soundtracket har egentligen mindre med historien som sådan att göra och mer med stämningen.

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan - införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.

Kaffe

Det där kaffet var riktigt, grundligt äckligt. Hur länge hade det stått? Hade det bränt fast i botten? Nej, det får bli te om vi ska fika fler gånger på det stället.

Halvhjärna

Glömde telefonen hemma i morse. Hur gick det till? Jag har ingen aning, jag plockade som vanligt ner nycklar och böcker och handskar och busskort och andra oundgängligheter, trodde jag plockade ner telefonen också, sa hejdå till katten och gick.

Utan telefonen.

Det vill säga utan min kalender, utan mina anteckningar, utan mina påminnelser om möten och saker jag ska göra och ta med och lämna av och komma ihåg att inte glömma bort, utan internet i fickan, dvs utan all världens fakta vid mina fingertoppar, utan möjlighet att kommunicera med människor från bussen och utan klocka.

Kort sagt, jag gick till jobbet utan halva hjärnan idag.

Det var inte helt enkelt, kan jag berätta.

Svensk hederskultur

En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.

Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.

Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.

Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.

På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.

Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.

Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.

Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.

Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.

Bokfrågornas ABC

Dags för bokstaven R i Bokfrågornas ABC. Det var lite mindre svettigt att komma på frågor den här veckan, men kanske är de lite svåra?

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?

Kafkas Processen är en absurd historia som av många tolkas som en berättelse om den summariska rättegång som kan drabba oss alla, utan att vi gjort något eller kan göra något åt det. Inledningsorden ger en ledtråd: "Någon måste ha förtalat Josef K"

2. Har du någon romantisk favoritbok?

Jane Eyre utan någon som helst konkurrens. Miljön, karaktärerna, historien, allt är fullkomligt underbart och hur många gånger jag än läser den upptäcker jag ytterligare detaljer. Hur många gånger har jag tagit den om exempel? Jag vet inte, men frågar någon om romantisk favoritbok så måste jag ju nämna den =)

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.

Då gråter änglarna berättar om en ung kvinnas svåra väg ut ur den sekt hon fötts in i.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!

Jag läser sällan roliga böcker, men Nemi-albumen är underbara. Jag tänker inte välja ut ett speciellt album, utan rekommenderar läsare att botanisera.

Dagen idag

Somliga dagar går slag i slag, det ena börjar strax innan det andra slutar och innan man vet ordet av är dagen slut och kvällen sänker sitt svalt avslappnande sammetsmörker över världen.

Idag är en sån dag.



Hur var det med skollagen, har ni hunnit se något om den?

Skrytinlägg

I nio läsår har jag lovat mina grupper i engelska att om de pratar bara engelska under en hel engelsklektion, 80 minuter; inte småpratar med varandra på något annat språk utan förklarar saker och ting på engelska, frågar mig och frågar igen om de inte förstår mina förklaringar på engelska, inte hälsar på varandra på något annat språk utan pratar enbart engelska, oavsett om de använder orden rätt eller fel, uttalar helt galet, blir tvungna att ta omvägar över förklaringar som blir en kvart långa för att de saknar vissa ord - helt enkelt om de lyckas att under en hel dubbellektion prata enbart engelska (åtminstone vad jag hör) så ska jag bjuda dem på tårta.

Under åtta och ett halvt läsår har jag inte behövt bjuda på en enda tårta, men jag har fortsatt med erbjudandet, och kan ni tänka er, idag har jag gjort det!

Idag har jag för första gången hittills bjudit en grupp på English Only Cake!

Jag är så stolt över dem!

En viktig röst

Din enskilda röst gör faktiskt skillnad. Jag vet att det inte alltid känns så, att det ibland känns som att du ropar i ödemarken eller att din röst inte alls hörs. Men den gör faktiskt skillnad.

Så använd den väl.

Minns att för en enda röst måste motståndarsidan ha två. En för att uppväga din röst, och så en till för att väga över. Så du är viktig. Dubbelt så viktig som motståndarna.

Jo, jag vet att jag är lite tjatig om detta, men jag blir så ledsen varje gång jag hör någon säga att just deras röst inte gör någon skillnad, att just de är betydelselösa att jag inte kan hålla tyst.

För du gör skillnad. Du är betydelsefull.

Reinfeldt och klokskapen

I DNs lördagsintervju säger Reinfeldt:

Statsministern poängterade att han visst har ett ”lyssnande ledarskap” men att partipiskan är viktig för att få en stadga i regeringsmakten och att det skulle vara dåligt för Sverige om alla fick rösta som de ville i alla frågor.

– Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering, sade han.

– Jag kommer med det ledarskap jag utövar som statsminister hamna i tillfällen då jag får markera att regeringens linje måste ha stöd och måste vinna omröstningar i riksdagen.

Detta är inte början, som ni vet. FRA-omrösningen var inte heller början. Nej, detta började långt tidigare.

Människorna som du försöker köra över är precis alla du är beroende av. Det är vi som tvättar din tvätt och lagar din mat och dukar fram din middag. Vi bäddar din säng. Vi vaktar ditt hus medan du sover. Vi kör ambulanserna. Vi kopplar dina samtal. Vi är kockar och taxichaufförer och vi vet allt om dig. Vi sköter dina försäkringsärenden och dina kreditskortsskulder. Så ge fan i att jävlas med oss.

Det är valår i år. Vi har fortfarande allmän rösträtt i landet, låt oss använda oss av den.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Huset på Arlozorovgatan

Huset på Arlozorovgatan är Simon Kudrischoffs debutroman, en lättsam bagatell om ett antal människor i ett hus i TelAviv. Parallellt löper historien om mannen efter vilken gatan namngetts.

Trots att handlingen snuddar vid teman som otrohet, självmord, sorg, personlig identitet, sexuell frustration, religion och kulturkrockar griper den aldrig tag i läsaren. Kudrischoff berättar historien omväxlande genom de olika karaktärernas perspektiv, och läsaren ges ibland flera perspektiv på samma händelse, vilket skulle kunna skapa både närhet till karaktärerna och miljön.

Dessvärre bidrar det sirliga språket, kanske avsett att ge en känsla av det hebreiska språkets uttryckssätt, kanske använt främst för att Kurdrischoff trivs med det, skapar det en distans som ytterligare förstärks av det lätta anslaget. Läsaren glider ovanpå, engageras inte i karaktärernas öden, de ibland dråpliga episoderna snuddas bara vid och läsaren lämnar boken med en axelryckning.

En lättsam, motståndslös läsupplevelse.

TV3 och moralfnatten

TV3 har drabbats av moralfnatt, de dimmar och blippar bort allt som överhuvudtaget kan uppfattas som moraliskt tveksamt.

Varför?

(Ja, det är fullt möjligt att detta pågått ett tag, jag är en ouppmärksam TV-tittare, men frågan kvarstår - varför?

Ask och det rimliga priset

Beatrice Ask är för tillfället justitieminister. I en artikel i Aftonbladet beskriver hon skälmskt hur kollegorna ser på henne:

Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern.

Det hon måste stämma av med dem är hur de ser på hennes idé om hur misstänkta sexköpare bör delges denna misstanke:

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask

Ask anser alltså att det räcker gott att vara misstänkt för att hängas ut - rättegångar och domar och sånt är tydligen inte alls nödvändigt, det räcker att personen är misstänkt för att den skall stigmatiseras. För ett stigmata är precis vad Ask är ute efter. Ett socialt stigmata, och det redan innan dom fallit:

vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask till Aftonbladet

Att Ask anser sexköp vara synnerligen omoraliskt är inte att tveka på, och någonstans i detta menar hon kanske väl. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda förutsättningar. I sin iver att... Ja, det är frågan. I sin iver att moralisera, i sin iver att få stopp på sexköpare eller i sin iver att göra något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Men så mycket är klart att i sin iver att uppnå vad hon nu hoppas uppnå anser hon tydligen att om en och annan som misstänks utan att faktiskt vara skyldig drabbas, om en eller annan familj slås sönder utan anledning, en eller annan oskyldig människas karriär slås i spillror på grund av Asks moraliserande är det ett rimligt pris att betala.

Det tycker inte jag.

Det är valår i år.

Lärarnas arbetstid

198 skolchefer (det låter snarlikt inledningen till sången '198 elefanter promenerade på en liten liten spindeltrååd' gör det inte?) vill ha större kontroll över lärares arbetstid för att, som man säger, kunna göra skolan flexiblare. Skolcheferna uttrycker sig lent, de har orden i sin makt och vet att formulera sitt budskap:

Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid.

Omtanke om lärarnas arbetsmiljö. Är det inte fint?

Jag vill passa på tillfället att slå ett slag för att lärares arbetstid baseras på antalet elevtimmar snarare än antalet klocktimmar i framtiden. Det kostar i princip lika mycket planeringstid att ha två grupper om femton elever som att ha en grupp om trettio, så bryr man sig verkligen om lärares arbetsmiljö bör detta tas under övervägande.

Bokfrågornas ABC

Q är veckans bokstav och Bokfrågornas ABC tar hjälp av ord på fler språk för att komma fram till fyra uppgifter för dig att lösa. Ber om ursäkt för de något krystade varianterna som publiceras idag…

1. Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!

Jane Eyre i Charlotte Brontës roman med samma namn är en humoristisk, stark och oförvägen kvinna som växer från första till sista sidan i boken.

2. The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!

Lady MacBeth drivs av höga politiska ambitioner och en aning makthunger, och hon driver sin make till gärningar han nog inte gjort utan henne.

Självklart får hon betala dyrt, men hon är en formidabel drottningdespot så länge det varar.

3. Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.

Den hyllade Milleniumtrilogin förstår jag inte alls charmen med. Jag upplever den som platt och tråkig, hackigt berättad med tunn intrig som knappt håller ihop och karaktärer som i bästa fall är tvådimensionella.

4. Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.

För den som tycker om deckare kanske Sue Graftons Q is for Quarry vara något? Grafton är en driven författare och skriver med lätt handlag, till skillnad från eländet jag skrev om i frågan ovanför är hennes karaktärer tydliga och riktigt trovärdiga, intrigen genomarbetad och böckerna underhållande.

Det är magsjuketider, och tant Morrica har recept på en kur

Ord är viktiga, därför döpte jag raskt om detta hopkok när mina barn var små och vips tog de glatt emot kuren.

Trolldryck.

1 liter vatten
1 tsk socker
1 krm salt
1 näve risgryn

Kokas nio minuter, silas och får svalna. Drick små små klunkar först, inte mer än en matsked sådär inte oftare än var femte minut. Öka mängden sakta, ha inte för bråttom.

Trolldrycken ger lite energi och minskar vätskeförlusten kroppen utsätts för vid magsjuka. Den smakar uppblött tavelkrita, visserligen, men kan ges även till mycket små barn och den har faktiskt effekt.

Överhörd diskussion på väg till tåget

Jo, jag vet, jag var både otydlig och raljerande när jag skrev om debatten igår, jag ber om ursäkt för detta. Att jag var trött och rätt stressad är orsaken, men ingen ursäkt.

Men min förundran över den enorma vikt man fäster vid känsloargumenten kvarstår. Jag lämnade Orkanen mitt i strömmen av studenter och lyssnade till hur diskussionen fortsatte omkring mig. Att man är bekymrad över hur högskolan tycks skjuta ifrån sig problemen är tydligt, de studenter jag hörde bekymrade sig framförallt över hur man som färdigutbildad kommer att stå sig i internationell konkurrens. Där fanns också en tydlig oro över hur högskolans tillåtande och väldigt förstående attityd gentemot studenter med en ambitionsnivå som tycks något under genomsnittet riskerar att drabba dem som faktiskt tar ansvar för sina studier, läser litteraturen, brukar allvar och försöker ta tillvara alla möjligheter. Inte drabba just nu, om jag förstod det hela rätt, i så hög grad som på längre sikt.

Däremot diskuterade man överhuvudtaget inte den formulering som fick fokus i media, om det beror på att den redan avhandlats på längden och tvären inom skolan eller om just dessa studenter helt enkelt inte tagit illa upp vet jag inte. Hade jag frågat hade jag stört diskussionen och vridit fokus mot något annat än det de tyckte var viktigt, så jag höll tyst.

Jag är inte insatt i vad som diskuteras bakom kulisserna på högskolan och missar förmodligen en skrälldus poänger, men att man pratar så mycket om känslor, om hur roligt och härligt och entusiasmerande saker är snarare än om huruvida det är ett konkret problem att man bara har råd att ge fyra lärarledda lektioner per vecka, om jag uppfattade siffrorna rätt, det gör att jag lämnade debatten med intrycket att inte mycket har förbättrats sen jag var student vid skolan ifråga. Det är rätt många år och en högskolereform sedan.

Känslosam fruktsallad

Åhörde en liten debatt anordnad av studentkåren på Malmö Lärarhögskola med anledning av en tidningsartikel där professor Lars Pålsson Syll spetsade till formuleringarna en aning:

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt

Ett lite olyckligt uttalande i synnerhet då allt ljus hamnat på formuleringen snarare än artikelns innehåll. Debatten var ungefär vad man kunde vänta sig, och jag är lika förbryllad som alltid över alla dessa känsloargument - problemet med resursbrist som leder till allt färre lärarledda lektioner bemöts med ord om kreativitet och härliga möten.

Det lämnar mig med en känsla av att man verkligen inte vill se att där finns problem, och därför inte kommer att göra något åt det. Det är en sorgesam känsla.

Ett straight under!

"Det är ett under att det finns straighta kvinnor", utbrast en ung man idag i ett ögonblick av klarsyn, "de luktar så gott och är så mjuka, och ändå lägger de sig frivilligt bredvid någon som luktar som män gör! Vi borde tacka dem!"

Med tanke på hur svårt det ibland tycks att se likheterna mellan könen snarare än skillnaderna så ligger det nog en del i det han sa. Det är strängt taget inte mycket mindre än ett under att vi står ut med varandra, inte bara män och kvinnor utan människor överhuvudtaget.

Vilken tur att vi besitter den intellektuella förmågan att faktiskt sätta oss in i andra människors situation, så att vi härdar ut att leva tillsammans här i världen.

Sviken festival

Bodil Malmsten skriver klokt om devalvering av ordet svek:

Jag tittar inte på Melodifestivalen.
Hade jag TV skulle jag välja att inte titta på Melodifestivalen men jag skulle inte kategorisera mitt val som svek, inget - Bodil Malmsten sviker Melodifestivalen!
Men jag har ingen TV.

Läs mer hos henne.

Reinfeldt och makten

Visste ni att den svenska stadsministern ringde upp sin turkiske kollega och beklagade riksdagens beslut om att erkänna massakern på armenier år 1915 som ett folkmord? Visste ni att han sa, enligt media, att

The government is absolutely against the resolution, which was ratified as a result of domestic policy, and it will have no sanction or exercise power [...] We are ready to do our best to protect the existing relations from such a baseless decision made by only one extra vote

i Expressen elegant översatt till

den svenska regeringen är helt emot riksdagsbeslutet. – Det (beslutet) var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt [...] Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda den nuvarande relationen mot ett sådant ogrundat beslut som skedde med endast en rösts marginal

Det är valår i år.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Vår och betyg

Det är vår. Här nere är det väldigt mycket vår, den snö vi haft rinner bort i små porlande bäckar, solen är skoningslöst bländande vit, snödropparna blommar, krokusen står i knopp.

Betygstider.

Betygens känslokallt byråkratiska funktion är att tala om på vilken kunskapsnivå en elev visat sig vara vid ett givet tillfälle. Varken mer eller mindre. Det ingår inte i betygens funktion att tala om vilken studieförmåga eleven besitter, hur den utvecklats, hur den kan tänkas utvecklas i framtiden. Det ingår inte att tala om huruvida eleven visat sig vara en trevlig prick eller en skitstövel, om eleven besitter förmågan att jobba tillsammans i grupp eller är en sån som hugger de andra i ryggen, åker snålskjuts eller maskar.

Vi som sätter betygen är människor, och vi sätter betyg på människor. Vi är inte så kallsinnigt byråkratiska som betygssättare borde vara, för att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi tar hänsyn till omständigheter, påverkas av känslor och önskningar och rätt som det är har systemet blivit skevt och orättvist, det har gått inflation i det och vi hamnar där vi står nu.

Vi borde tänka om. Inte försöka putsa skärvorna genom att lägga till fler betygsteg, det gör ingen skillnad alls. Absolut inte genom att börja koppla satta betyg till lön eller resurser till skolor, det är att från statligt håll legitimera korruptionen och cementera skevheten.

Nej, vi måste tänka om från början. I vilket syfte sätter vi betyg? Vem sätter dem, på vem och för vem? Vad vill vi kommunicera?

Och sen skapar vi ett betygssystem utifrån det. Vad säger ni, låter det genomförbart?

Vart är vi på väg, egentligen?

Jag har en envist gnagande känsla av brådska när jag tänker på politik. En känsla av att valet i höst gäller så mycket mer än den kommande valperioden, att det är viktigare än det någonsin varit att vi faktiskt går och röstar. Att vi använder oss av rösträtten, inte tar den för given utan faktiskt visar att den är viktig, och spelar roll. Att vi, människor, är viktiga och spelar roll.

Kom ihåg att oavsett om du är fattig eller rik, högutbildad eller saknar gymnasiekompetens, har hög status i samhället eller befinner dig så långt nere att du tillhör dem som håller stegen på plats snarare än dem som klättrar så räknas din röst lika tungt som Reinfeldts. I valet är en röst en röst, oavsett vems den är.

Gå och rösta. Om du aldrig gjort det tidigare så gör det i höst.

Du är viktig.

En allitererad dikt om prestationsprinsessor

Prestationsprinsessan presterar privat,
passande poänger på praktfullt, pinsam pidestal
pang på

Tack till missjsstruggle som helt generöst lät mig publicera dikten. Ännu en av mina begåvade elever, det tycks vara den dagen då jag får tillfälle att skryta lite över en del av dem idag.

Såna dagar gillar jag!

Celebert besök

Vi fick besök från Visskolan i Västervik idag, en och en halv timmes högkvalitativ underhållning bjöds vi på. Fantastiska unga artister som sjöng och spelade för oss. Theo Elfving har jag skrivit om tidigare, här får ni ännu en låt, den här gången tillsammans med Loffe som också går på Visskolan:



Jag tror ni kommer att se mer av båda dessa unga herrar i framtiden.

Mer om prestationsprinsessorna

I bloggen Sökarens Skoltankar kan vi läsa om hur det kan upplevas av den duktiga, ambitiösa eleven när läraren kollektivskäller, gnatar och tjatar på klassen:

Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”

Hur många lärare är medvetna om detta? Hur många slentriansuckar över hög frånvaro i klassen, trots att de som hör suckarna är de som faktiskt ständigt är närvarande. Hur många prestationsprinsessor av alla kön sitter i klassrum med det dåliga samvetet över andras frånvaro gnagande, trots att de själva har en stolt nolla i sin frånvarostatistik? Hur många prestationsprinsessor, fortfarande av alla kön, upplever detta suckande som en outtalad uppmaning om att ta på sig ansvaret även för de frånvarandes närvaro?

Kära kollegor, det här får vi ta och tänka över. Kollektivskällande och slentriansuckande gör skada i dem som inte förtjänar det, och jag är mycket skeptisk till om det har någon effekt på dem vi egentligen är frustrerade över.

God gave rock'n'roll to you

FredrikBloggen talar klokt om hur viktigt det är att ge sig hän, och att ge tonåringar utrymme att verkligen få gå in för det som fångar deras intresse - han skriver om magin i en elgitarr men samma mekanismer gäller hästhoppning, fotografering, rollspel, fotboll och alla andra aktiviteter. Man lär sig enormt mycket av att lära sig, oavsett vad det är man lär sig, och man har glädje och nytta av det man lär sig under resten av livet.

Kanske till och med mer nytta än de skolbetyg man svettas och gråter ihop.

Faktiskt.

Slut på energi

Ibland händer det sig att energin och kraften bara tar slut. Man faller ihop i en trött och ledsen hög, och orkar inte något alls. Det händer oss alla ibland, man är inte misslyckad som människa för det.

Men det är viktigt att man kommer ihåg, även när det händer, att man får lov att be om hjälp. Även när man befinner sig i den trötta ledsna högen. Särskilt när man befinner sig där, faktiskt.

Ville bara få det sagt.

Pojkar och flickor och mönster och sånt

På ett tåg på väg från söder till norr funderar jag och förundras en gnutta över hur diskussionerna kring det här med pojkar och flickor i klassrummen går. Att det finns olika, tämligen könsspecifika, mönster är de flesta rätt överens om men vad det beror på är inte fullt lika enkelt att sätta fingret på.

Somliga håller blicken stadigt i skrevhöjd och förklarar allt med sex och sexuellt spel, andra talar om att lärare inte bara tillåter utan faktiskt också uppmuntrar dessa mönster.

Ytterligare andra talar om behovet av manliga förebilder i skolan, föreslår könsuppdelade skolor där unga män och kvinnor överhuvudtaget inte skulle mötas i klassrummet för att slippa bekymra sig om hur det andra könet betraktar en.

Jag förvånas dock över diskussionens begränsningar - skolan existerar inte i en bubbla, den ingår i den kontext som är det svenska samhället. På stationen i väntan på tåget noterade jag präktiga medelålders män som tydligt markerade sin närvaro med högljudda skratt, yviga gester och en ogenerat hög samtalston där ingen i närheten kunde missa deras samtal, och därigenom informerades om hur viktig deras resa var.

Förbi denna högljudda grupp tassade kvinnor, enskilda och i små försynta grupper. De drog sina effektiva väskor på hjul efter sig, vinkade till varandra, log och hälsade. Samtalen fördes med vänligt diskreta röster, gesterna var ekonomiska och inkluderade bara den talande och möjligen den tilltalade.

Detta var ingen unik situation, tvärtom - alla har vi sett ungefär motsvarande situation gång efter gång, inte sant? Det finns ett etablerat mönster i samhället för hur man uppför sig utifrån vem man är och var man befinner sig. Unga människor ser detta, imiterar och tar efter.

Vill vi ändra på hur pojkar och flickor uppför sig i klassrummet? Är vi alldeles säkra på att det är i själva klassrummet vi kan åstadkomma detta isåfall? Kanske borde vi lyfta blicken och se på hur samhället utanför ser ut, det samhälle barn och ungdomar växer upp i, och fundera på om vi kan och vill ändra det först.

Mats på Tysta Tankar, Christermagister och Ann-Marie Körling är några av de bloggare som tar upp ämnet.

Vilks och sånt

Jag tror hotet mot Vilks är dagens nyhet. Varken hans verk eller han hade blivit så kända utan hoten och all publicitet de inneburit.

Så kan det vara.

Bilder

Somliga besitter förmågan att se och fånga det vackra i världen, det sevärda, det konstnärliga och lyfta fram det på ett sätt så att vi andra, vi som mest bara traskar omkring här i världen och försöker se upp så vi inte går in i saker också kan se det vackra, det speciella, det ögonblickliga.

En ung bildskapare och bildfångare i min omedelbara närhet har startat en blogg där hon ibland presenterar några av sina bilder. Jag rekommenderar ett besök eller flera för att ta del av hennes sätt att skildra världen.

Här en bild av bildfångaren själv:

Bokfrågornas ABC

Bokstaven P mina vänner och fyra frågor (faktiskt) som handlar om just den bokstaven i veckans Bokfrågornas ABC.

1. Pseudonymer används ibland av författare. Vad tycker du om det? Vilken pseudonym skulle du rekommendera oss att läsa?

Robin Hobb är en favorit, men en favorit som borde komma med varningsetikett. Risken att man fastnar i hennes böcker är överhängande, och det kan gå ut över nattsömnen. Hennes lättillgängliga språk och rika berättelser är en kombination som riskerar att bli vanebildande, i än högre grad när man finner att de tillsynes fristående trilogierna intelligent flätas samman på fler nivåer än man först tyckte.

2. Vem är din favoritpappa i litteraturens värld?

Trots att han ofta kritiseras för att vara en vek och undanflyende far måste jag få lyfta fram Mr Bennet från Austens Pride and Prejudice. Jag finner honom genomsympatisk, en världsfrånvänd filosof som vänligt accepterar det faktum att alla människor är olika, och få är lika honom, och så är världen ordnad.

3. Popularitet vs. kvalitet. Vad har du för åsikter om detta dilemma?

Jag ser inget dilemma i detta. All topplistelitteratur är inte högkvalitativ, men en del är. Mycket av det som dansar på popularitetsstegen dansar bara en sommar och inte mer, men ett och annat som letar sig dit hän, och framförallt det som stannar kvar, håller hög kvalitet. Det finns många sorters läsare, och det finns många sorters litteratur, och detta är en del av det som berikar världen, både den litterära och den andra där ute.

4. Pocket eller inbunden?

Pocket.

Fördelarna är så många att jag nöjer mig med att räkna upp de mest i ögonfallande: böckerna är lättare, smidigare att ha med sig, de är bekvämare att hålla i handen, tar mindre plats i bokhyllan och framförallt, de kostar mindre. Priset för en pocketbok är rimligt, priset för samma bok i inbunden upplaga är ofta hutlöst.

Kommentarer

Jag har grubblat länge över detta inlägg, men till slut bestämt mig för att det ärligaste ändå är att skriva det. Jag vill inte styra någon annans sätt att vara, kommunicera, skriva eller kommentera. Jag uppskattar kommentarer, varenda en. Jag kommenterar gärna i andras bloggar också, om det är så att personen skrivit något jag känner att jag har något att säga om, och jag deltar gärna i diskussioner i kommentarsfält i olika bloggar runt om i nätet, förutsatt att jag tycker att jag har något att säga.

Det finns olika kulturer vad gäller detta med att besvara kommentarer man får i sin blogg. Somliga väljer konsekvent att inte besvara kommentarer alls; andra väljer att istället för att besvara dem i kommentarsfältet besvara dem eller kommentera dem i ett nytt blogginlägg. Somliga väljer att svara ibland, på de kommentarer som antingen behöver bemötas, eller tycks erbjuda en öppning till en diskussion. Somliga väljer att alltid svara, antingen i sin egen bloggs kommentarsfält eller genom att gå till kommentatorns blogg och skriva ett svar där.

Och det är om denna sista kultur jag behöver säga några ord. Jag tycker det är intressant, spännande, roligt, givande, kul etc att ta del av andra människors tankar och reflektioner kring det jag precis läst, vilken slags text det än vara månde. Jag tycker det är otroligt roligt när någon gör sig omaket att kommentera på det jag skrivit, det gör mig ofta glad i flera timmar! Ännu intressantare är det att ta del av samtal som ibland utspelar sig i kommentarsfält runt om i bloggosfären, samtal mellan bloggaren och den som kommenterat, samtal mellan flera som kommenterat, samtal mellan bloggaren och flera som kommenterat. För att samtal som dessa ska komma till stånd är det nödvändigt att man kan följa hela kommunikationen på ett enkelt sätt, och att kommentarerna i fråga rör inlägget.

Därför har jag lite svårt att hantera den kultur som går ut på att man, mycket hövligt, går till kommentatorns blogg och skriver, ofta under översta inlägget oavsett vad det handlar om, ett tack för kommentaren eller ett svar på densamma. För mig, som läsare, blir detta rätt svårbegripligt. Det blogginlägg jag just läst har sällan något med kommentaren att göra, och jag tappar intresset.

Tyvärr blir ytterligare en konsekvens av detta att jag blir väldigt restriktiv med att kommentera i de bloggar som hör hemma i denna kultur. Det är inte högfärd, det är inte ohövlighet, det är inte ointresse för vad ni skriver. Det är bara en tants svårigheter att anpassa sig till nya tankesätt.

Jag hoppas innerligt ingen tar illa upp, och att ni kan ha lite överseende med mig i detta.

Stolt

Idag är jag i synnerhet stolt över er, elever, som trots att det var så nervöst och skrämmande att världen höll på att gå i bitar faktiskt genomförde den muntliga redovisning, med bravur! Jag är stolt över er allesammans, alla ni som genomfört era muntliga redovisningar, alla ni som stöttat och supportat när ni suttit som åhörare, idag och andra dagar. Genom att vara aktivt stöttande åhörare bidrar ni till att göra presentationerna lättare för dem som står där framme, ni bidrar till ett trevligt klimat i klassrummet och ni bidrar till både er egen och era kamraters utveckling.

Ni är fantastiska människor!

Jämställdhet och sex

Och svårare än så är det ju faktiskt inte!

Internationella kvinnodagen

Det är internationella kvinnodagen idag. Mest märker jag av det på hur unga män i min omgivning drabbats av ett plötsligt behov av att försöka provocera min eventuella feministiska sida med uttalanden som 'om jag säger att kvinnan hör hemma vid spisen, blir du arg då?'

Det enkla svaret, och det svar de får, är 'nej'.

Hade jag blivit provocerad hade jag förmodligen svarat något i stil med 'inte mer än du blir om jag talar om för dig att jag anser att män hör hemma på fältet och bör hållas utanför möblerade rum'.

Det mer komplexa svaret är ju fortfarande nej, om de som till vardags visar något helt annat plötsligt hojtar ett uttalande bara för att provocera har jag svårt att låta bli att le. När andra, som i handling också förstärker sitt budskap, däremot i mer subtila ordalag säger detsamma, oavsett hur de formulerar det, blir jag motiverad att fortsätta arbeta för ett samhälle där detaljer som kön inte i någon mån avgör vare sig ställning eller hur man ser på personen.

Förtydligar

Det förra inlägget är generellt, det gäller inte någon speciell person. Den som blivit våldtagen har ingen skuld i det som skett, bär ingen skam och behöver inte skämmas. Det gäller alla.

Kära unga våldtagna person

Kom ihåg att skammen inte är din.

Det som hände är ingen fläck på dig, gör dig inte smutsig eller oren eller sämre. Du har ingen som helst anledning att skämmas, ingen anledning att gå med sänkt huvud eller straffa dig själv.

Du har ingen skuld, och inget ansvar för det som hände.

Du behöver inte ändra på dig eller göra något annorlunda.

Du är lika mycket värd som du var tidigare.

Glöm aldrig det.

En sak till.....

Dessutom skriver jag alldeles för långa blogginlägg. Jag glömmer helt enkelt att avsluta dem.

Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.



Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!

Dude-lit?

Det finns massor av relationslitteratur för unga kvinnor, litteratur som behandlar vänskap, kärlek, relationer på arbetsplatser, mellan fd arbetskamrater, harmoniska relationer, konfliktfyllda relationer, dynamiska relationer och statiska relationer, tillväxande och avtagande och fluktuerande relationer, föräldrarelationer, familjerelationer, syskonrelationer, sexuella och platoniska relationer, relationer på längden och relationer på tvären, på höjden och bredden och djupet... Det är så vanligt att det blivit en hel genre - chiclit. Lite styvmoderligt betraktad men viktig och uppskattad för och av många.

Men till unga män är det svårare att hitta livsnära relationslitteratur. Det är synd. Jag undrar om förläggare runt om i landet har någon aning om hur många unga män som frågar efter kärleksromaner, romaner om att vara ung pappa i en familj som fungerar, romaner om familjerelationer - skrivna ur mannens perspektiv.

Dude-lit, helt enkelt.

Det behövs mer kvalitativ dude-lit. Var finns närmaste manlige Marian Keys?

Fri abort

Vi har haft fri abort i så många år i Sverige att man ibland lockas att ta det för givet, men det är något vi måste slå värn om. Abort handlar varken om moral, skam eller lösaktighet, det handlar om något mycket viktigare än så. Martin Ezpeletas krönika i Aftonbladet berättar precis varför.

Blindheten

Det har kommit små vinkar om att kanske vore det trevligt om jag skrev något litet ibland om någon bok jag läst. Jag läser gärna andras ord om böcker de läst, så det är ju inte mer än rätt att jag bjuder tillbaka:

Blindheten av José Saramago är en berättelse om ett samhälle där en epidemisk blindhet slår ner, plötsligt och mycket smittsam sprider den sig som en löpeld genom samhället. Myndigheterna vidtar raskt åtgärder för att försöka få stopp på smittspridningen. Man isolerar de sjuka, en nedlagd psykiatrisk klinik befinns vara en lämplig lokal. För säkerhets skull får även de anhöriga till de blinda flytta in i en annan del av byggnaden, man räknar kallt med att ju även de kommer att drabbas inom kort.

Det går undan när man läser, berättarstilen är flyhänt, Saramago använder sig elegant av tempus för att markera skiften i berättarnivå men gör ingen formell skillnad på vad som är repliker och vad som är handling. Meningarna går i varandra och skiljetecknen är få, vilket stundtals, när det fungerar riktigt bra, ger en känsla av direktkontakt mellan berättaren och läsaren. Berättaren var där, är känslan, upplevde det hela och överlevde för att återberätta det för oss.

Det är ingen behaglig historia vi får oss till livs, de instängda människornas desperation ökar när samhället utanför också börjar visa tydliga tecken på sammanbrott, och de som kämpar för att behålla värdighet och ett civiliserat förhållningssätt tycks kämpa förgäves.

RUT-avdrag

Jag har inte mycket mer att säga om saken än detta: Att städa är ett jobb. Ett ofta tungt och otacksamt, illa betalt och illa ansett jobb, men icke desto mindre ett jobb. Att städa bra kräver att man tar sitt arbete på allvar, och att man har en viss finess och viss erfarenhet. Att städa i en annan människas hem kräver därtill diskretion, mod, tålamod och diplomatisk förmåga.

Oavsett vems hem som städas, vem som står för betalningen och avdrag eller inte avdrag, så är den som utför jobbet en kvalificerad yrkesmänniska. Att tala om jobbet med förakt, att låtsas att det utförs av osynliga andar eller nedlåtande fnysa något om att ta reda på sin egen skit är ohövligt och nedvärderande mot den som utför det.

Låt oss försöka lämna värderingarna och känslorna därhän och föra en konstuktiv diskussion istället. Det är alltid uppfriskande med omväxling.

Chile och jordbävningen

Martin Ezpeleta skildrar sin resa genom jordbävningsdrabbade Chile så rakt på, utan omskrivningar, med bilder och klarsynt ärlighet berättar han om det som sker bortom hoppingivande och lösnummersäljande mirakelrubriker och solskenshistorier.

Concepción är en laglös stad.
Jordbävningen har inte bara raserat byggnader,
utan även moralen [...] På gatorna gick folk som zombies,
fanns inget arbetet att gå till,
inga skyltfönster att roa ögonen med.
Folk verkade i chock. Förundrade.
Bestörta. Lamslagna. Vad hände? Och vad händer nu?
Många gick med kundvagnar, för att fylla
dem med vad de än kunde tänkas hitta

Om ni inte hittat hans blogg ännu följ länken, han är läsvärd, alltid läsvärd.

Bokfrågornas ABC

Bokstaven O den här veckan i Bokfrågornas ABC och snart dyker de riktigt svåra bokstäverna upp. Fasar redan för Q…

1. Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?

Jag vet mycket lite om priset, det här med listor av olika slag är ytterligare en av mina svaga sidor (lovar att ta upp någon av de starka en dag också, när det liksom passar in i sammanhanget), men har läst av en och annan av pristagarna. Jag gillar litterära priser, särskilt de som är lite nischade. Författare utanför pocketlisthyllorna och förlagsgullisarna behöver lyftas fram för att deras läsare ska hitta dem.

2. Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!

*grubbel* otroligt svår fråga! Jag undrar vad, förutom att det vore obligatorisk läsning på en eller annan utbildning, som skulle få mig att välja en sån bok och kommer fram till fängelsevistelse eller sjukhussängsvistelse, och ingendera har drabbat mig på senare tid *ta i trä* Jag tvingas än en gång avstå att svara.

3. Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!

Historian av Elisabeth Kostova var bitvis så spännande att jag inte kunde förmå mig att lägga ner den, eftersom jag helt enkelt inte hade samvete att lämna karaktären i en så utsatt situation utan var tvungen att läsa vidare till de befann sig på åtminstone lite säkrare mark. Eller dog, eller helt enkelt försvann, vilket också hände.

Rekommenderas innerligt!

4. Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?

I Bibeln hoppas det stundtals över skaklarna åt alla möjliga håll, och sällan av kärlek utan oftast för att skaffa sig allianser eller öka sin makt genom att putta ner någon annan ett par pinnhål på anseendestegen. Det är överhuvudtaget en mycket dramatisk bok på liv och död, åtminstone det gamla testamentet som ibland överträffar de böcker som får folk att dra efter andan idag.

Läs den, ju äldre översättning desto mustigare.

Be prepared

Det är valår i år. Även om det inte känns som om din enda lilla röst gör skillnad så gör den faktiskt det.

Kom ihåg att för din enda röst måste de som röstar emot skrapa ihop två röster för att ha en chans - en som väger upp din, och en som väger över. Är ni två som röstar måste de ha tre, är ni tre måste de ha fyra och så vidare. Så varje enskild röst gör skillnad.

Du gör skillnad.

Bokfrågornas ABC

Jag tycks ständigt halka en vecka efter i Bokfrågornas ABC. Jag läser frågorna, bestämmer mig för att det här måste jag fundera lite på och vips har det gått en vecka igen. Den snöiga onsdagen i fråga var alltså förra veckan. Dags för bokstaven N denna extra snöiga onsdag.

1. Det går inte riktigt att undvika Nobelpriset i litteratur den här veckan. Alla tycker någon om priset i fråga. Vad har du för relation till priset och pristagarna?

De allra flesta år innebär priset att jag upptäcker en ny författare eller poet som jag inte känner till sen innan. Ibland blir det en trevlig och långvarig bekantskap, ibland möts vi, skakar hand men går snart åt varsitt håll eftersom vi inte hade så mycket gemensamt.

2. Vem är din nordiska favoritförfattare?

Astrid Lindgren, ingen annan kommer i närheten av henne. Hennes berättelser har ett djup och nyanser som få andra berättare kommer i närheten av, hennes förmåga att rakt på sak prata om det svåra och sätta ord på det som gör ont är oöverträffad.

3. Vem är den senaste nykomling du läst?

Hmmmm, jag har ofta usel koll på om någon är debutant eller inte. Jag vet faktiskt inte. Räknas Brandon Sanderson?

4. Finns det någon författare du inte läst, men är nyfiken på?

Ständigt ständigt, för tillfället är det Carlos Ruiz Zafón som lockar min nyfikenhet.

Kattsurf

Jag lämnade datorn ett ögonblick, katten passade på att låna den. Det tycks som om han planerar en resa.

Mot oändligheten och vidare!

Det pratas mycket om lärare, lärarutbildningar, skolor, läroplaner, skollagar, bedömningar, kriterier och sånt just nu. Det är valår, och det tycks som om Björklund är mycket angelägen om att få igenom sina reformer till nästan varje pris. Somliga vill behålla systemet vi har idag, andra vill tillbaka - tillbaka till sjuttiotalet, till femtiotalet, till antikens Grekland med samtal och filosoferande i pelargångar. Man ser rätt nöjd på sig själv och tänker att om barna får gå i samma sorts skola som man själv fick göra kommer de att bli lika präktiga de.

Det är sorgligt, ty man glömmer bort att hela resten av världen ser annorlunda ut än den gjorde då. Det är fyrtio år sedan sjuttiotalet inleddes, sextio år sedan femtiotalet såg sin första gryning, och det är tusentals år sedan de gamla grekerna traskade omkring i sina pelargångar. Vi kan inte återvända dit, hur gärna vi än önskar det. Frågan är om vi ens någonsin varit där, om det inte är så att tiden vänligt och omtänksamt lagt en förmildrande dimma över minnet och bara låter oss se de soliga sommardagarna, och det är till dessa vi längtar?

Nej, kamrater och mötesdeltagare, vi kan inte gå bakåt. Vi lever här och nu och måste vidare framåt, trots att det enda vi kan vara riktigt säkra på är att imorgon kommer att se annorlunda ut än idag, och att gårdagens svar inte besvarar morgondagens frågor. Därför är det viktigt att den skola vi bygger är hållbar, stabil och flexibel, byggd för att förmedla och utveckla kunskap, inte tjäna som monument över något.



Polishuset i centrala Wellington sägs vara jordbävningssäker, tack vare kombinationen av flexibilitet, stabilitet och hållbarhet.