Morrica flyttar

Jag har flyttat, min nya adress är http://curiousheathen.wordpress.com/ Lite annorlunda miljö men samma Morrica. Jag hoppas ni vill följa med?

Jag vann en bok

Lilla O lottade ut en bok, och jag blev så nyfiken att jag inte kunde låta bli att delta och kan ni tänka er, jag vann! Nu har boken kommit fram till mig och ligger och väntar på att det ska bli måndag och den ska få åka med till jobbet. Den kommer att bli min nya bussbok, nämligen, och jag lovar återkomma med några ord om den när jag läst ut den.

Tack än en gång, Lilla O!

Min arbetskamrat

Hon brukar hålla mig sällskap när jag sitter hemma och arbetar. Det är väldigt trevligt. Hon gör inte alls mycket väsen av sig, utan lägger sig någonstans i närheten och bara finns, sprider trivsel sådär i förbifarten och spinner lite då och då.


Katter är trevliga arbetskamrater.

Förvirring

Det finns, i de flesta program man använder för att lyssna på musik nuförtiden, en randomfunktion. Den gör så att man spelar upp sin uppvalda musik i slumpvis ordning. Detta kan leda till att man får tämligen olika låtar direkt efter varandra, vilket i sin tur kan leda till att känsloläget blir ytterst förvirrat.

Det är en intressant upplevelse.

Ny design

Vad tycker ni?

Ja? Nej? Skeptisk? Kanske, om man får vänja sig?



Bilden tagen av Rob Sheridan.

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.

Kaffe

Det där kaffet var riktigt, grundligt äckligt. Hur länge hade det stått? Hade det bränt fast i botten? Nej, det får bli te om vi ska fika fler gånger på det stället.

Halvhjärna

Glömde telefonen hemma i morse. Hur gick det till? Jag har ingen aning, jag plockade som vanligt ner nycklar och böcker och handskar och busskort och andra oundgängligheter, trodde jag plockade ner telefonen också, sa hejdå till katten och gick.

Utan telefonen.

Det vill säga utan min kalender, utan mina anteckningar, utan mina påminnelser om möten och saker jag ska göra och ta med och lämna av och komma ihåg att inte glömma bort, utan internet i fickan, dvs utan all världens fakta vid mina fingertoppar, utan möjlighet att kommunicera med människor från bussen och utan klocka.

Kort sagt, jag gick till jobbet utan halva hjärnan idag.

Det var inte helt enkelt, kan jag berätta.

Dagen idag

Somliga dagar går slag i slag, det ena börjar strax innan det andra slutar och innan man vet ordet av är dagen slut och kvällen sänker sitt svalt avslappnande sammetsmörker över världen.

Idag är en sån dag.



Hur var det med skollagen, har ni hunnit se något om den?

Skrytinlägg

I nio läsår har jag lovat mina grupper i engelska att om de pratar bara engelska under en hel engelsklektion, 80 minuter; inte småpratar med varandra på något annat språk utan förklarar saker och ting på engelska, frågar mig och frågar igen om de inte förstår mina förklaringar på engelska, inte hälsar på varandra på något annat språk utan pratar enbart engelska, oavsett om de använder orden rätt eller fel, uttalar helt galet, blir tvungna att ta omvägar över förklaringar som blir en kvart långa för att de saknar vissa ord - helt enkelt om de lyckas att under en hel dubbellektion prata enbart engelska (åtminstone vad jag hör) så ska jag bjuda dem på tårta.

Under åtta och ett halvt läsår har jag inte behövt bjuda på en enda tårta, men jag har fortsatt med erbjudandet, och kan ni tänka er, idag har jag gjort det!

Idag har jag för första gången hittills bjudit en grupp på English Only Cake!

Jag är så stolt över dem!

Huset på Arlozorovgatan

Huset på Arlozorovgatan är Simon Kudrischoffs debutroman, en lättsam bagatell om ett antal människor i ett hus i TelAviv. Parallellt löper historien om mannen efter vilken gatan namngetts.

Trots att handlingen snuddar vid teman som otrohet, självmord, sorg, personlig identitet, sexuell frustration, religion och kulturkrockar griper den aldrig tag i läsaren. Kudrischoff berättar historien omväxlande genom de olika karaktärernas perspektiv, och läsaren ges ibland flera perspektiv på samma händelse, vilket skulle kunna skapa både närhet till karaktärerna och miljön.

Dessvärre bidrar det sirliga språket, kanske avsett att ge en känsla av det hebreiska språkets uttryckssätt, kanske använt främst för att Kurdrischoff trivs med det, skapar det en distans som ytterligare förstärks av det lätta anslaget. Läsaren glider ovanpå, engageras inte i karaktärernas öden, de ibland dråpliga episoderna snuddas bara vid och läsaren lämnar boken med en axelryckning.

En lättsam, motståndslös läsupplevelse.

Det är magsjuketider, och tant Morrica har recept på en kur

Ord är viktiga, därför döpte jag raskt om detta hopkok när mina barn var små och vips tog de glatt emot kuren.

Trolldryck.

1 liter vatten
1 tsk socker
1 krm salt
1 näve risgryn

Kokas nio minuter, silas och får svalna. Drick små små klunkar först, inte mer än en matsked sådär inte oftare än var femte minut. Öka mängden sakta, ha inte för bråttom.

Trolldrycken ger lite energi och minskar vätskeförlusten kroppen utsätts för vid magsjuka. Den smakar uppblött tavelkrita, visserligen, men kan ges även till mycket små barn och den har faktiskt effekt.

Kommentarer

Jag har grubblat länge över detta inlägg, men till slut bestämt mig för att det ärligaste ändå är att skriva det. Jag vill inte styra någon annans sätt att vara, kommunicera, skriva eller kommentera. Jag uppskattar kommentarer, varenda en. Jag kommenterar gärna i andras bloggar också, om det är så att personen skrivit något jag känner att jag har något att säga om, och jag deltar gärna i diskussioner i kommentarsfält i olika bloggar runt om i nätet, förutsatt att jag tycker att jag har något att säga.

Det finns olika kulturer vad gäller detta med att besvara kommentarer man får i sin blogg. Somliga väljer konsekvent att inte besvara kommentarer alls; andra väljer att istället för att besvara dem i kommentarsfältet besvara dem eller kommentera dem i ett nytt blogginlägg. Somliga väljer att svara ibland, på de kommentarer som antingen behöver bemötas, eller tycks erbjuda en öppning till en diskussion. Somliga väljer att alltid svara, antingen i sin egen bloggs kommentarsfält eller genom att gå till kommentatorns blogg och skriva ett svar där.

Och det är om denna sista kultur jag behöver säga några ord. Jag tycker det är intressant, spännande, roligt, givande, kul etc att ta del av andra människors tankar och reflektioner kring det jag precis läst, vilken slags text det än vara månde. Jag tycker det är otroligt roligt när någon gör sig omaket att kommentera på det jag skrivit, det gör mig ofta glad i flera timmar! Ännu intressantare är det att ta del av samtal som ibland utspelar sig i kommentarsfält runt om i bloggosfären, samtal mellan bloggaren och den som kommenterat, samtal mellan flera som kommenterat, samtal mellan bloggaren och flera som kommenterat. För att samtal som dessa ska komma till stånd är det nödvändigt att man kan följa hela kommunikationen på ett enkelt sätt, och att kommentarerna i fråga rör inlägget.

Därför har jag lite svårt att hantera den kultur som går ut på att man, mycket hövligt, går till kommentatorns blogg och skriver, ofta under översta inlägget oavsett vad det handlar om, ett tack för kommentaren eller ett svar på densamma. För mig, som läsare, blir detta rätt svårbegripligt. Det blogginlägg jag just läst har sällan något med kommentaren att göra, och jag tappar intresset.

Tyvärr blir ytterligare en konsekvens av detta att jag blir väldigt restriktiv med att kommentera i de bloggar som hör hemma i denna kultur. Det är inte högfärd, det är inte ohövlighet, det är inte ointresse för vad ni skriver. Det är bara en tants svårigheter att anpassa sig till nya tankesätt.

Jag hoppas innerligt ingen tar illa upp, och att ni kan ha lite överseende med mig i detta.

En sak till.....

Dessutom skriver jag alldeles för långa blogginlägg. Jag glömmer helt enkelt att avsluta dem.

Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.



Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!

Blindheten

Det har kommit små vinkar om att kanske vore det trevligt om jag skrev något litet ibland om någon bok jag läst. Jag läser gärna andras ord om böcker de läst, så det är ju inte mer än rätt att jag bjuder tillbaka:

Blindheten av José Saramago är en berättelse om ett samhälle där en epidemisk blindhet slår ner, plötsligt och mycket smittsam sprider den sig som en löpeld genom samhället. Myndigheterna vidtar raskt åtgärder för att försöka få stopp på smittspridningen. Man isolerar de sjuka, en nedlagd psykiatrisk klinik befinns vara en lämplig lokal. För säkerhets skull får även de anhöriga till de blinda flytta in i en annan del av byggnaden, man räknar kallt med att ju även de kommer att drabbas inom kort.

Det går undan när man läser, berättarstilen är flyhänt, Saramago använder sig elegant av tempus för att markera skiften i berättarnivå men gör ingen formell skillnad på vad som är repliker och vad som är handling. Meningarna går i varandra och skiljetecknen är få, vilket stundtals, när det fungerar riktigt bra, ger en känsla av direktkontakt mellan berättaren och läsaren. Berättaren var där, är känslan, upplevde det hela och överlevde för att återberätta det för oss.

Det är ingen behaglig historia vi får oss till livs, de instängda människornas desperation ökar när samhället utanför också börjar visa tydliga tecken på sammanbrott, och de som kämpar för att behålla värdighet och ett civiliserat förhållningssätt tycks kämpa förgäves.

Listigt

Man ska göra listor, hör jag sägas. Jag har hört det hela mitt liv - gör listor över vad du ska ha med dig, över vad du ska göra, över vad du ska ha gjort, över vad du ska hämta, vad du ska läsa, vad du har läst, vad du har tänkt, vad du ska tänka, säga tycka... Gradera, sortera, ranka och rätta in. Ditt liv kommer att bli så mycket bättre, enklare, rationellare.

Jag är kass på det här med listor. Jag bryr mig inte om ranking och tävlar inte. Jag påbörjar halvhjärtat listor över ditt eller datt men lägger ner det lika raskt.

Ändå fascinerar fenomenet mig. Vad är det man försöker fånga och hålla kvar i alla dessa listor? Missar jag det eller har jag det redan, eller har jag sett det och valt bort det? Jag vet inte, men fortsätter iaktta och beundra alla dessa organiserade listare.

Sminktips

Inte den allra vanligaste rubriken här i bloggen, men någon gång ska vara den första.

Februari.

Snö.

Sol.

Ljuset är skoningslöst. Sminkar man sig i mjuk inomhusbelysning riskerar man att se lite översminkad ut, särskilt om man försöker dölja t ex rynkor eller så med smink. Lite grann, bara, men tillräckligt för att det ska se lustigt ut. Tipset är att ta med en spegel och sminka sig vid fönstret, i så klart ljus som möjligt.

Tänkte bara nämna det, även om damen på busshållsplatsen antagligen inte läser den här bloggen.

Kattmänniskor

Det sägs att kattmänniskor är självständiga individualister, lite högdragna men vänliga och mycket civiliserade.

Det är inte sant.

Kattmänniskor är slavar till egensinniga högfärdiga nyckfulla härskare som bestraffar och belönar och styr med sammetstass lika obönhörligt som vilken järnhand som helst. Beslutar katten sig för att ta en kunglig lur på en så blir man sittande, eftersom alternativet ofta innebär smärta.

Jag får sluta skriva nu, tangentbordet knattrar för högt för kattens gillande.

Mannen med tamburinen

Han kom förbi i går afton, mr Tambourine Man, och fyllde på mitt sinande lager. Han är så välkommen att dela det med mig närhelst han önskar!