Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Vår och betyg

Det är vår. Här nere är det väldigt mycket vår, den snö vi haft rinner bort i små porlande bäckar, solen är skoningslöst bländande vit, snödropparna blommar, krokusen står i knopp.

Betygstider.

Betygens känslokallt byråkratiska funktion är att tala om på vilken kunskapsnivå en elev visat sig vara vid ett givet tillfälle. Varken mer eller mindre. Det ingår inte i betygens funktion att tala om vilken studieförmåga eleven besitter, hur den utvecklats, hur den kan tänkas utvecklas i framtiden. Det ingår inte att tala om huruvida eleven visat sig vara en trevlig prick eller en skitstövel, om eleven besitter förmågan att jobba tillsammans i grupp eller är en sån som hugger de andra i ryggen, åker snålskjuts eller maskar.

Vi som sätter betygen är människor, och vi sätter betyg på människor. Vi är inte så kallsinnigt byråkratiska som betygssättare borde vara, för att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi tar hänsyn till omständigheter, påverkas av känslor och önskningar och rätt som det är har systemet blivit skevt och orättvist, det har gått inflation i det och vi hamnar där vi står nu.

Vi borde tänka om. Inte försöka putsa skärvorna genom att lägga till fler betygsteg, det gör ingen skillnad alls. Absolut inte genom att börja koppla satta betyg till lön eller resurser till skolor, det är att från statligt håll legitimera korruptionen och cementera skevheten.

Nej, vi måste tänka om från början. I vilket syfte sätter vi betyg? Vem sätter dem, på vem och för vem? Vad vill vi kommunicera?

Och sen skapar vi ett betygssystem utifrån det. Vad säger ni, låter det genomförbart?

Betyg?

I SvD läser jag hur Ljusdals kommun sålt betyg. För 150 kronor styck, även om eleverna fått betala lite mer:

Företaget Miroi erbjuder för 4 375 kronor gymnasiekursen svenska A. Läsningen sker på distans och efter genomförd kurs kommer ett betyg underskrivet av rektorn i Ljusdal, klart för ansökning till högskolan. För det har Miroi betalat 150 kronor till kommunen.
- Vi har ett samarbete med Ljusdals kommun. Där sitter rektorn och skriver under alla våra betyg. Det spelar ingen roll vilken ort du bor i, vi skickar alla betyg till Ljusdal, säger en kontaktperson på företaget till Dagens Nyheter.

En rektor intygar med sin namnteckning att någon har uppnått behörighet i t ex Svenska A utan att rektorn träffat vare sig lärare eller elev.

För bara ett par dagar sedan kunde vi i Expressen läsa om hur "Man ska vara självdestruktiv som en Kamikazebombare för att sätta rättvisa betyg i vårt skolsystem". Gymnasieläraren Helena von Schantz skriver om en lärarverklighet som tycks långt ifrån Björklunds prat om att det ska löna sig att plugga. Von Schantz berättar:

För läraren är det idel vinster med att sätta för höga betyg. Lättköpt popularitet hos eleverna, som flockas till dina kurser och talar varmt om dig i efterhand. Föräldrarna ler och småpratar när ni möts på gatan. Skolledningen inser vilken förträfflig pedagog du är och lägger litet extra i lönekuvertet, och sist men inte minst - inget extraarbete

För ett IG innebär extrajobb för läraren, inte bara för eleven:

Du bär nämligen din elev som en ryggsäck ända tills ett godkänt betyg har nåtts. Du skriver betygsvarningar och åtgärdsprogram. Föräldrar ringer och vill bli informerade om vad du har gjort för att deras telning skall bli godkänd alla möjliga tider på dygnet. Ingen säger det rent ut, men alla inblandade undrar varför du skall vara så förbaskat besvärlig och varför du inte har gjort ditt jobb och sett till att eleven har fått sitt G.
[...] Nu kanske vän av ordning undrar varför det då finns så många elever med underkända betyg. Mitt svar är integritet, yrkesstolthet, heder och moral - men för att en lärare ska sätta rättvisa betyg måste allt detta väga högre än självbevarelsedrift och egenintresse.
Det märkliga är inte att betygen är orättvisa, det märkliga är att de är så förvånande rättvisa i ett så sjukt system.

Betyg är oerhört viktiga, de utgör inträdesbiljetten till högre utbildningar, i Sverige och internationellt. När vi som lärare sätter ett betyg intygar vi att när eleverna gick över tröskeln från vårt klassrum ut i världen hade de visat för oss att de besatt kunskaper i ämnet minst motsvarande vad som står i betygskriterierna. Eleverna förtjänar att vi tar vår uppgift på allvar, och vi förtjänar att veta att kollegor runt om i landet gör detsamma.