Avkepsning

Anne-Marie Körling skriver klokt om det här med killar och kepsar, och de reaktioner och kontrollbehov de väcker när man kombinerar de två:

Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.

Varför blir vi medelålders tanter av alla kön så ohemult provocerade av kepsar? Varför ruskar vi ogillande på huvudet åt byxhäng och gigantiska skor? Vilka knappar i oss trycker denna oskyldiga huvudbonad på?

Jag har, ärligt talat, aldrig någonsin funnit att en keps på huvudet påverkar en elevs attityd, kunnande, inlärningsförmåga, analytiska förmåga, logiska tänkande, nyfikenhet, grad av vakenhet, kommunikationsförmåga, kommunikationsvillighet eller någon annan aspekt som påverkar vare sig klassrumssituationen eller deras egen skolsituation. Däremot har jag noterat hur ett klassrumsklimat kan frysa ihop på ett ögonblick, och förbli djupfryst under lång tid, av en kepskonflikt, även om den bara berör en endaste elev och en enda lärare.

Och det är det inte värt.

Dessutom är de rätt snygga, många av de där kepsarna, har ni tänkt på det?

Den nya tiden

SvD tar i en artikel upp hur möteskulturen förändrats raskt - från långväga, kostsamma och tidskrävande resor, långa sittningar med genomgångar och presentationer till virtuella möten där alla förväntas ha förberett sig väl.

Det är en ny värld vi befinner oss mitt i plötsligt:

Kostnadsaspekten, som nu i‑lågkonjunktur, är absolut inte den enda anledningen till att mötas virtuellt. Snarare handlar det om att spara en massa tid på transporter i flygplan och taxi. Många medarbetare värdesätter dessutom att kunna vara hemma hos familjen framför att resa bort och bo på hotell för ett möte som kunde ha skett lika bra på annat sätt. [...] För personer födda under 80- och 90-talen är det naturligt att utveckla virtuella relationer genom sociala medier som twitter, facebook, msn och sms. De är vana, när de kommer till sitt första jobb, att arbeta på det här nya sättet som de tycker ger många fördelar.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Kommentarer

Jag har grubblat länge över detta inlägg, men till slut bestämt mig för att det ärligaste ändå är att skriva det. Jag vill inte styra någon annans sätt att vara, kommunicera, skriva eller kommentera. Jag uppskattar kommentarer, varenda en. Jag kommenterar gärna i andras bloggar också, om det är så att personen skrivit något jag känner att jag har något att säga om, och jag deltar gärna i diskussioner i kommentarsfält i olika bloggar runt om i nätet, förutsatt att jag tycker att jag har något att säga.

Det finns olika kulturer vad gäller detta med att besvara kommentarer man får i sin blogg. Somliga väljer konsekvent att inte besvara kommentarer alls; andra väljer att istället för att besvara dem i kommentarsfältet besvara dem eller kommentera dem i ett nytt blogginlägg. Somliga väljer att svara ibland, på de kommentarer som antingen behöver bemötas, eller tycks erbjuda en öppning till en diskussion. Somliga väljer att alltid svara, antingen i sin egen bloggs kommentarsfält eller genom att gå till kommentatorns blogg och skriva ett svar där.

Och det är om denna sista kultur jag behöver säga några ord. Jag tycker det är intressant, spännande, roligt, givande, kul etc att ta del av andra människors tankar och reflektioner kring det jag precis läst, vilken slags text det än vara månde. Jag tycker det är otroligt roligt när någon gör sig omaket att kommentera på det jag skrivit, det gör mig ofta glad i flera timmar! Ännu intressantare är det att ta del av samtal som ibland utspelar sig i kommentarsfält runt om i bloggosfären, samtal mellan bloggaren och den som kommenterat, samtal mellan flera som kommenterat, samtal mellan bloggaren och flera som kommenterat. För att samtal som dessa ska komma till stånd är det nödvändigt att man kan följa hela kommunikationen på ett enkelt sätt, och att kommentarerna i fråga rör inlägget.

Därför har jag lite svårt att hantera den kultur som går ut på att man, mycket hövligt, går till kommentatorns blogg och skriver, ofta under översta inlägget oavsett vad det handlar om, ett tack för kommentaren eller ett svar på densamma. För mig, som läsare, blir detta rätt svårbegripligt. Det blogginlägg jag just läst har sällan något med kommentaren att göra, och jag tappar intresset.

Tyvärr blir ytterligare en konsekvens av detta att jag blir väldigt restriktiv med att kommentera i de bloggar som hör hemma i denna kultur. Det är inte högfärd, det är inte ohövlighet, det är inte ointresse för vad ni skriver. Det är bara en tants svårigheter att anpassa sig till nya tankesätt.

Jag hoppas innerligt ingen tar illa upp, och att ni kan ha lite överseende med mig i detta.

Ungdomar, Internet och vi andra

Det tycks finnas en kollektiv oro för vad konstellationen ungdomar och Internet kan ställa till med, ffa konstellationen ungdomar och sociala medier.

Dels har vi den frekvent förekommande oron från föräldragenerationens håll att någon av alla de Hiskeliga Faror som lurkar på nätet skall slå sina långa, gulande klor i den unga människan. Dessa Hiskeliga Faror finns, visst gör de det, men för den som inte själv är helt hemma i Cyberia tycks de större, farligare, lömskare, listigare och framför allt vanligare än de är.

Denna oro är densamma som föräldrar känt i alla tider, och kommer att fortsätta känna i framtiden. Barnen rör sig i miljöer man inte känner till, miljöer där man inte kan skydda dem eller ens hindra dem från att riskera både liv och lem.

Dels har vi den politiska oron, att sociala medier och de nya, utökade kontaktnät det leder till också leder till politiska konsekvenser av enorma mått. I SvDs artikel Har de sociala medierna öppnat Pandoras ask? talas bland annat om hur opinionsbildning och aktiviteter på nätet får regeringar och politiska organisationer att införa och plädera för restriktioner och övervakning.

Det är en intressant artikel om konsekvenser, inte bara för ungdomar, och hur världen som vi känner det kan tänkas ta sig ut i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en tydlig rädsla, upplever jag, att John Markoff har rätt:

Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.

Den som lever får se. Vi är alla människor, på gott och ont, och uppför oss ungefär likadant på nätet som överallt annars.

Quidquid latine dictum sit, altum videtur

Lämplig klädsel för lärare

Någon antydde att lämplig klädsel för lärare vore trevligt rutig skjorta och jeans. Jag undrar hur man bör förhålla sig till keps?

Experiment

Jag gjorde ett socialt experiment för inte så länge sedan. Jag presenterade mig omväxlande som arbetslös, städerska och långtidssjukskriven. Det var nyttigt. Fler borde prova. Det är en markant skillnad i hur man blir bemött gentemot hur man blir bemött om man traskar in som den akademiker och lärare man är till vardags.

Vi lever i ett väldigt kallt samhälle, och då pratar jag inte i första hand om snöstormen.

Kids need teachers to learn

Det är viktigt att vi rustar eleverna för den framtid de ska leva i, inte den forntid vi själva känner oss trygga i.

Grelsson om hotell och slott

Kloka Elin Grelsson skriver om hur det egentligen inte är just någon skillnad på Paradise Hotel och Stjärnorna på Slottet, ändå räknas det ena som finkultur och det andra som riktig fulkultur. Grelsson skriver:

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Skam till sägandes har jag inte sett något av programmet, jag är usel på att se på TV utan lutar mig helt mot min generalla uppfattning utifrån tidningsrubriker och bloggar när jag nickar instämmande. Finkultur eller fulkultur ligger helt i betraktarens öga, oavsett om det är samma sak som pågår i slott och hotell.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Kanske är det så att vilket vi väljer att se handlar mindre om vem vi är än om vem vi vill vara?

Skämt eller allvar?

Supergruppen går till anfall, skriver Expressen och jag läser och förundras. Är detta på allvar? Det känns som om någon skämtar med någon, men jag är inte säker på vem riktigt:

Det har tisslats och tasslats om dem i två år. Nu är det dags - för Casablanca att ta rockvärlden med storm.

Jahapp. Jag undrar vilken målgrupp denna 'supergrupp' vänder sig till med sin "classic rock med urspung i 70-talshårdrock", och jag undrar vad det är som får mig att känna att någon driver med mig? Kanske är det raden om basisten:

Enligt Ryan Roxie som kontaktade Mats via Facebook är han sinnebilden av hur en rockstjärna ska se ut

som ger mig en känsla av att här handlar det mer om image än om musik.

Nå, vi får se. Den nittonde kan ni höra dem på P3Guldgalan, om ni vill, och eftersom jag är generös har jag gett dem ett helt blogginlägg uppmärksamhet.

Aftonens genusfundering

Jag vet att ni börjar bli lite trötta på ämnet, men jag kan inte sluta att fundera - varför är det så svårt att acceptera att generella män och generella kvinnor skiljer sig åt i vissa aspekter men ändå är absolut likvärdiga, och att det gäller även män och kvinnor som skiljer sig i olika grad från normen? Jag tror jag hoppas att om jag glor tillräckligt ingående på frågan från tillräckligt många håll skall svaret dansa fram, kanske i form av en klok kommentar, kanske i form av en insikt, kanske i form av något jag inte riktigt vet vad det är just nu.

Genus i skolan

Senast i Göteborg talade vi en del om genus. Om könsmaktsordning i samhället, om det faktum att män i genomsnitt får högre lön än kvinnor i motsvarande position, om jämlikhet och vilka områden i samhället som är mest jämlika. Någon sa, med en självklarhet där det knappt fanns utrymme för ifrågasättande, att skolan är ju mer jämlik än andra ställen.

Stämmer det? Är normen i skolan mer könsjämlik än normen i resten av samhället? Det knappt ifrågasättningsbara måste ju ifrågasättas, och diskussionen som följde var intressant. I skolan jobbar fler kvinnor än män, det finns fler kvinnliga lärare men färre kvinnliga rektorer. Det har sagts, vid flera tillfällen, att detta är en stor del av orsaken till den låga statusen och den låga lönen i branschen. Av detta kan man, om man vill, dra slutsatsen att normen är lika manlig som i resten av samhället.

Undersökningar visar att pojkar pratar mer i klassrummet än flickor, att de får mer lärartid, att de får mer uppmärksamhet och större del av resurserna än flickorna får. Visar inte detta med all önskvärd tydlighet att normen är manlig även i klassrummet?

Någon påtalade att pojkar ofta upplever att de känner en underförstådd, ibland rent av uttalad, press från både lärare och annan personal i skolan på att uppföra sig mer som flickorna. De förväntas tala tystare, lyssna in andras känslor, ta mindre plats, uttrycka sig mjukare och mer indirekt, och upplever ofta att de inte bara gör fel utan rent av är fel. Svaret kom blixtsnabbt: "Det är klart det är jobbigt för dem att behöva ändra på sig, de är ju vana vid att få ta mest plats!"

Undersökningar visar också att flickor får högre betyg och bättre resultat. Hur går det ihop med att pojkar får mest tid och uppmärksamhet? Det är lätt att mäta hur många minuter pojkar talar och hur många minuter flickor pratar, men vems ord fäster vi vikt vid? Finns det någon risk att pendeln inom skolan slagit över, så att en kvinnlig norm skapats i skolan och en annan könsmaktsordning än den vedertagna etablerats?

Kanske är det så, kanske inte, men jag tycker nog att vi bör reflektera över att möjligheten att det ligger något i detta. Vad tycker ni?

Norrut

I morgon ger jag mig iväg norrut igen, för att diskutera och fundera kring genus och mångfald. Det är problematiskt med genus, jämlikhet ser olika ut beroende på från vilket håll man ser det.

Den svenska skolan är kvinnodominerad, normen är kvinnlig. Män må sitta på rektorspositioner och styra över penningapungen, men kvinnorna styr relationsnormer och sociala umgängesmönster. Det blir konflikter ibland.

Jag, en obildad barbar

Någon sa att jag absolut måste se 10 things I hate about you för min allmänbildnings skull. Jag har försökt, jag har ärligt försökt men ack, jag tappar hela tiden intresset och börjar tänka på annat och rätt som det är upptäcker jag att gått någon annanstans och gör något helt annat. Det bestående intrycket blev för mig ett nystan trassliga trådändar utan minsta sammanhang.

Jag är ledsen, jag får förbli obildad.

Gubbslem

Jag har återigen anledning att skämmas över hur mina generationskamrater uppför sig i samband med allmänna festligheter. På en musikfest anordnad för att samla in lite pengar till bröstcancerfonden uppförde sig än en gång den uppväxande generationen som man bör uppföra sig på en allmän festlighet, de dansade till musiken, umgicks, pratade, skrattade och var allmänt trevliga. En glädje att se.

Mina generationskamrater söp. Framförallt männen söp och raglade bokstavligt talat omkring, högljutt hojtande *skämtsamheter* och skrattande åt sina egna skämt. Inte mycket till förebilder, men om det stannat därvid.

Men du, slem, som valde att stöta på en femtonåring, hur tänkte du? Tänkte du överhuvudtaget på att hon var yngre än din egen dotter, som generad fick gå och be om ursäkt å dina vägnar? Trodde du verkligen att en femtonåring skulle vilja mysa med dig, som du föreslog? Trodde du hon skulle tycka att du var go när du tryckte dig mot henne?

Ett råd till dig, gubbslem: drick aldrig mer. Din stackars dotter förklarade att du inte alls är sån när du är nykter, så håll dig nykter i fortsättningen. Du klarar inte att hantera alkohol.

Mobilvett

Expressens IT-bilaga låter idag etikettguru Magdalena Ribbing uttala sig kring mobiltelefonvett. En undersökning visar att drygt två tredjedelar, 69%, av de tillfrågade, inte "retar sig på andras privata mobildiskussioner på offentliga platser" utan tycker det är acceptabelt att andra människor väljer att prata i telefonen på bussen, i kön i matvarubutiken eller i väntrummet.

Eftersom mobilbruket är en tämligen ny företeelse finns ännu inga vedertagna beteenderegler.
Enligt Magdalena Ribbing är det i stället upp till var och en att använda sin känsla för hyfs och stil och anpassa sig till den rådande situationen

Är det en generationskrock, tro? Jag har ibland noterat att yngre människor utvecklat en förmåga att artigt titta åt andra hållet och med blank blick se ut att dagdrömma för att inte tränga sig på i det telefonsamtal som äger rum mitt framför näsan på dem. Något äldre människor, från yngre medelåldern och uppåt, reagerar vanligen på andra sätt, de ser besvärade ut, ibland ogillande eller irriterade ut.

Douglas Adams skrev klokt:

I've come up with a set of rules that describe our reactions to technologies:
1. Anything that is in the world when you're born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works.
2. Anything that's invented between when you're fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it.
3. Anything invented after you're thirty-five is against the natural order of things.

Mobiltelefonutvecklingen har gått fort de senaste åren, och jag tror faktiskt Adams beskriver orsakerna till de problem som tas upp i artikeln.

Lösningen? Tja, ungefär densamma som i de flesta andra mänskliga konflikter skulle jag gissa, visa lite tolerans mot dina medmänniskor och kom ihåg att även de har rätt att ta plats här i världen.

Om IT och gamla stötar

Infontologi citerar, apropå människors, samhällets, institutioners och organisationers sätt att förhålla sig till IT, Douglas Adams:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things

Adams var en klok man. För visst stämmer det? Se er omkring i samhället omkring er. Barn som växer upp idag har aldrig upplevt en värld utan mobiltelefoner och internet. Uppslagsverk i sjuttiofem band som uppdateras vart femte år och då kräver att man traskar iväg till närmaste välsorterade bokhandel och köper ytterligare delar för flera hundra tillhör liksom kassettdäcken och telefonkioskerna lägereldarnas och sagornas tid för dem. För den som växte upp tillsammans med Internet är det inte lika naturligt, nya finesser fascinerar och framstegen har wow-faktor, men det är inget underligt, det är en del av livet som man gläds åt och använder med förtjusning.

Men för dem som sitter på pengarna och i beslutandeposition, de som växte upp pre-Internet, för dem är IT ingen självklarhet. För dem är det i bästa fall en förlängning av det som är självklart för dem, tidningar, uppslagsverk, fasta telefoner, faxar, snigelpost och postorderkataloger och de använder det just så. I sämsta fall är IT i deras ögon en leksak, ett tidsfördriv och en onöda.

Och det är synd.

Jag förstår Björklund

Jodå, ni läste rätt. Det händer att jag förstår Björklunds reaktioner på det han föraktfullt avfärdar som flum.

Det händer t ex när någon avslutar ett meddelande, eller inlägg, med kramisar. I det läget spelar det ingen roll hur många examina och akademiska meriter människan besitter, min respekt för dennes professionalitet får sig en törn. Väljer människan kjamizz som avslutning och pepprar sin text med *fnittrar* eller *hihihi* har vi en lång och seg uppförsbacke framför oss innan vi når någon nivå där jag kan ta honom eller henne på allvar överhuvudtaget.

Jag önskar då och då att jag inte reagerade så, kanske är det någon allergisk reaktion?

Förväxla bara inte min förståelse för Björklunds reaktioner med någon slags sympati för hans ignorans, kontrollmani eller hans fixering vid tonårspojkar.

KD och abortregister

Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:

Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. - Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet

Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.

Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången

Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. - Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).

Malmöfestivalen

Efter att ha besökt Malmöfestivalens hemsida och konstaterat att deras programpresentation i år är klumpigare än någonsin tappar jag totalt lusten för att överhuvudtaget ens överväga att åka dit. Tidigare år har jag funnit viss glädje i det staketomgärdade området vid Mölleplatsen, och till och med sökt mig till Stortorgets stora scen vid enstaka tillfällen. I år finner jag, tack vare den oinbjudande, plastlila, programsidan inte det minsta som lockar.