Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Förtydligar

Det förra inlägget är generellt, det gäller inte någon speciell person. Den som blivit våldtagen har ingen skuld i det som skett, bär ingen skam och behöver inte skämmas. Det gäller alla.

Skolor bryter mot lagen - igen

BEO, Barn och Elevombudet, är en del av skolinspektionen. De beskriver på sin hemsida sitt uppdrag:

Tillsammans med Skolinspektionen övervakar BEO den del av skollagen (14 a kapitlet) som gäller kränkande behandling. Vi ska också tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO) arbeta för att motverka kränkningar, diskriminering och trakasserier av barn och elever. En mycket viktig uppgift är att ta tillvara barn och elevers rättigheter. Det innebär att vi utreder anmälningar om kränkande behandling och kan företräda enskilda barn och elever i domstol.

Vi ska också informera om lagstiftningen och ge råd om hur skolorna kan arbeta förebyggande.

De har ett digert arbete framför sig. Vi läser t ex i SvD om hur kommunala skolor runt om i landet bryter mot skollagen:

Att inte kontakta föräldrarna är brott mot skollagen, menar BEO – skolan är enligt lagen skyldig att agera när man får kännedom om mobbning. Handlingsplikten innebär att man måste börja utreda ett ärende så fort man får informationen och sedan vidta åtgärder.

Men lagen slutar inte där. Skolan är också skydlig att arbeta preventivt för att motverka mobbning och upprätta särskilda likabehandlingsplaner. Men enligt siffror från Skolinspektionen saknar de flesta skolor detta – nio av tio skolor har ingen sådan plan.

– Det är jättenonchalant av kommunerna. Det finns handledning för hur man ska göra så det är inte så att man saknar verktyg. Men det verkar som om skolorna inte insett vilket ansvar man faktiskt har, säger Lars Arrhenius till SvD.se.

Är det okunskap, ovilja eller missriktad spariver som ligger bakom skolornas brister i arbetet mot mobbing? Jag tror tyvärr på en kombination av alla tre, tillsammans med en tanke om att man kommer undan med detta bara man håller varandra om ryggen i kommunen. De flesta barn och föräldrar biter ju ihop och lider i tysthet.

Gör inte det. Bit inte ihop. Säg ifrån, lev om, protestera, skrik och klaga och får ni ingen hjälp så vänd er till högre instans, och sen ännu högre. Maila t ex direkt till BEO: beo@skolinspektionen.se

Mobbing är inte ok någonstans, ingen behöver finna sig i det och skolan är skyldig att informera och agera. Det är inte helt okomplicerat att få stopp på mobbing, men ingen ska behöva stå ensam mot både mobbare och skola.

30 November

I år har datumet ytterligare en innebörd. Den 1 december kopplas FRAs kablar officiellt in. Det pågår nedräkningar och diskussioner om vad detta innebär lite här och där.

Lite skolflum är bara bra

I dagens Express påvisar Johannes Forssberg hur stor skillnad det är i kunskap mellan elever som gått i en skola där nationella prov, katederundervisning och strikt styrda ämneskunskaper råder, Forssberg tar det kinesiska skolsystemet som exempel, och elever som gått i en skola där analys, friare arbetssätt och ämnesöverskridande undervisning, Forssberg tar det svenska skolsystemet som exempel, råder. Flertalet elever i det förra, av kinesisk modell, kan vara i besittning av enorma mängder ämneskunskaper och kunna svara på många direkt ställda frågor, men ställda inför mer komplicerade problem där de förväntas tänka utanför ramarna tvekar de och misslyckas ofta. De saknar den styrka många elever i det senare systemet, det av svensk modell, besitter: förmågan att ställa egna frågor, analysera och använda sin fantasi till att dra slutsatser utöver de givna, prova sig fram och kunna se ett fallerat försök inte som ett misslyckande utan ett sätt att utesluta en teori.

I det kinesiska skolsystemet, skriver Forssberg, "finns inget eget arbete, inget elevinflytande och ingen föreställning om att skolan är till för att dana självständiga personer" nej tvärtom, förklarar han: "Så länge Kina är vad det är i dag - en gigantisk fabrik - har man stor glädje av ett utbildningssystem som producerar kunniga robotar" och just där ligger problemet: "om landet ska bli en innovativ ekonomi måste barnen lära sig att fantisera"

Och jag kan inte annat än fundera över vilken slags medborgare Björklund tänker sig att skapa? För visst är det bra med analyserande, reflekterande, kreativa människor som ifrågasätter, filosoferar, vrider och vänder på saker och ting och sätter ett i samband med ett annat, i all synnerhet om de har en grundlig kunskapsbas att ta avstamp ifrån, men ack, de är svåra att kontrollera, fritänkarna! De går sin egen väg, de ställer besvärliga frågor och lyfter fram jobbiga tuvor av fakta som ibland stjälper det prydligaste politiska lass rätt ner i diket. De drar fram besvärliga skelett ur garderober och får dem att dansa på borden. Sånt gör en politikers tillvaro jobbigare.

Elever, medborgare, människor i landet och världen, ett råd från mig till er: sluta aldrig ifrågasätta. Fråga varför, hur och för vem, varifrån och varthän, när och hur länge? Acceptera inte stillatigande, varken pålagor eller direktiv, om ni inte är grundligt klara över syfte och vem som ligger bakom och godtar båda. Lita inte på någon som utger sig för att veta allt, oavsett om denne är politiker, myndighetsrepresentant eller lärare.

Och lärare, gläds åt och med den där besvärliga frågvisa eleven som aldrig tycks nöjd med det svar h*n får.

Kan vi vara överens om det?

Skolinspektör

Skolinspektionen hyr in holländska skolinspektörer för att granska undervisningen i engelska i svenska grundskolor. Ett trettiotal grundskolor runtom i Sverige kommer att få besök av inspektionen, berättar DN, och det holländska inslaget motiveras såhär:

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

De holländska inspektörerna kommer att börja sitt inspekterande först efter jul, först ska de få tid att sätta sig in i det svenska skolsystemet, och de svenska inspektörerna som också kommer att delta i projektet kommer att få tid att åka till Holland för att studera hur holländarna granskar sina skolor på plats.

De svenska lärarfacken är kritiska, Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, säger enligt SvD och Aftonbladet:

Jag ifrågasätter hur ett holländskt företag ska kunna läsa in sig på svensk skola. Vilka förutsättningar har de att bedöma svensk skola och vad ska resultatet användas till? säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.

Det är relevanta frågor. Vad ska resultatet användas till? Enligt DNs artikel är motivet

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

Skolinspektionen är en ny myndighet vars mål för verksamheten, enligt deras egen hemsida, är:

att bidra till alla barns och elevers lika rätt till god utbildning i en trygg miljö, där alla når maximala resultat och minst godkänt i alla ämnen. Enligt Skolinspektionens regleringsbrev ska myndigheten bedriva verksamhet inom två verksamhetsgrenar – tillståndsprövning respektive tillsyn och kvalitetsgranskning.

De holländska inspektörerna torde sortera under kategorin tillsyn och kvalitetsgranskning, så låt oss titta närmare på vad som står i det stycket:

Inom tillsyn och kvalitetsgranskning ska Skolinspektionen bland annat

• bidra till ökad måluppfyllelse, kvalitet och likvärdighet,
• regelbundet och med utgångspunkt i en risk och väsentlighetsanalys granska kvaliteten i och utöva tillsyn över huvudmän och verksamheter,
• kommunicera resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning

Så vad har då Skolinspektionen själv att säga om det holländska besöket?

Det är det holländska utvärderingsinstitutet Cito som har fått i uppdrag att granska undervisningen i engelska i årskurserna 5 och 9 på ett trettiotal grundskolor i hela landet. Cito var från början ett statligt institut som privatiserades 1999. Idag är Cito en av de internationellt främsta institutionerna för mätning och utvärdering av utbildningsverksamhet. Cito har verksamhet i många länder med kontor bland annat i Tyskland, USA och Australien.

Skolinspektionen kommer ha ett övergripande ansvar för granskningen och fattar alla myndighetsbeslut, till exempel beslut om att rikta kritik mot en skola. Ansvaret för projektet ligger hos Skolinspektionens avdelning i Göteborg. Två av Skolinspektionens tjänstemän leder projektet, de kommer att arbeta nära Citos personal och till exempel följa med på skolbesök.

Jag förstår att Fjelkner och Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, är irriterade på att inte ha fått information. Det borde de givetvis ha fått.

Men projektet som sådant är inte så dumt. Det är lätt att bli hemmablind, och nya ögon ser saker vi själva inte ser. Frågan 'voffor gör ni på detta vise'?' kan kännas kritisk och jobbig men den är väldigt nyttig, ty den tvingar oss att granska det vi tar för givet. Kanske finns det moment i vår undervisning som en gång i tiden fyllde en viktig funktion, som en gång ingick i en helhet men som sedan bara hängt med och nu inte tillför något, bara fyller ut tid? Det är lätt att missa sånt när man går i sitt dagliga värv.

Svenska lärare är ofta duktiga på att ge feedback och konstruktiv kritik, men lika ofta innerligt känsliga för att själva ta kritik, vare sig den är befogad eller inte. Hänger detta ihop med den ställning skolan och lärarna har i samhället idag? Osäkra människor har ofta svårt att ta kritik, hur konstruktiv den än är, då de upplever den som en bekräftelse på osäkerheten snarare än förslag på förbättringsområden och gärna reagerar antingen med att gå i försvar eller förnekelse.

Finns det en risk att detta är grunden till den skepsis som möter de holländska inspektörerna?

Magister Nyman, Roger Haddad, Gerdaus skolblogg, Dr Cai och Rektorns Blogg skriver också om de holländska inspektörerna från olika synvinklar.

Uppdatering: Jimmy Mannung från Lärarförbundet är vänlig nog att i kommentarerna nedan låta oss ta del av Lärarförbundets TT-meddelande. Tack!

Åh, dessa mobiltelefoner i klassrummet!

För ett par veckor sedan noterade jag att en elev i mitt klassrum var väldigt mycket mer intresserad av vad som hände på telefonen än av vad jag hade att säga. Jag gick fram och frågade vem h*n sms-ade så intensivt med och fick ett svar som gav mig en rejäl tankeställare:

-Jag och min kompis som sitter vid det andra bordet där borta pratar om det du ritade på tavlan, jag hängde inte riktigt med eftersom jag kom för sent och min kompis förklarade. Vi ville inte störa så vi messade istället för att prata.

Och därmed kan vi konstatera att debatten om mobiltelefoners vara eller inte vara i klassrummet är helt skjuten i sank, inte sant?

Elever använder sina mobiler som klocka, som miniräknare, de använder online-lexikon istället för de tunga otympliga fysiska exemplar vi erbjuder, de googlar fakta, de fotograferar det som skrivits på tavlan så att de kan lyssna istället för att desperat försöka hänga med och anteckna, och uppenbarligen använder de mobiler för att visa hänsyn till övriga elever och läraren också. Det skulle inte förvåna mig om det finns ytterligare tusen användningsområden där elever använder mobilerna i sina respektive bildningsprocesser, men jag är alltför antik för att känna till dessa områden.

Sannerligen, den nya sköna världen är här och den uppväxande generationen har utan tövan tagit den i besittning.

Smygsurfare

En halv miljon gömmer sig för Ipredlagen, hojtar Aftonbladet i en artikelrubrik. Jag har inte noterat deras löpsedlar men gissar att uppgiften nog kan tänkas finnas där också.

Ingen vet med fullständig säkerhet hur många svenskar som har oroats av FRA-debatten och ipredlagen och valt att ansluta sig till någon form av anonymiseringstjänst. De företag som levererar anonymisering hävdar att intresset har exploderat under året. Men de mörkar hur många kunder de faktiskt har

Givetvis mörkar de antalet kunder, att gå ut och skryta med den saken vore väl närmast att betrakta som dumt för den som vill sälja en tjänst som går ut på att man ska kunna gå på gator och torg utan att stoppas och tvingas visa legitimation och arbets... Nej, förlåt, jag menar för den som säljer en tjänst som går ut på att man ska kunna slösurfa en söndageftermiddag utan att vara rädd att råka släntra in på någon blogg som av en eller annan anledning dragit till sig Myndigheters Särskilda Intresse och på grund av denna insläntring själv riskera att dra till sig Myndigheters Särskilda Intresse. Jag föreställer mig att det vore direkt kontraproduktiv av ett sådant företag att tala om hur många kunder de har.

Måns Svensson, doktor i rättssociologi i Lund, understryker att Cybernormers forskning inte ger något vetenskapligt underlag för bedömningar av andra åldersgrupper.
– Men de mönster som är vanliga bland de nätaktiva i vår undersökta ungdomsgrupp är vanliga även bland de nätaktiva högre upp i åldersgrupperna. Så jag skulle gissa att det i hela befolkningen, inklusive barn och pensionärer, handlar om 6–7 procent, säger Svensson [...]
Då skulle det handla om mer än en halv miljon svenskar som redan i dag använder anonymiseringstjänster.
Svensson pekar också på att det finns andra skäl än fildelning att vilja vara anonym på nätet

Och just där tycks debatten halta en aning. Det beslut som togs på S kongressen lugnar föga. DN förklarar att S visserligen vill förändra Ipredlagen, men

det anges inte vilka förändringar som bör genomföras. Det överlåts till partiledningen att utarbeta. I kongressens beslut sägs både att ”kulturskapare ska ha samma möjligheter som andra att leva på frukten av sitt eget arbete”. Men det sägs också ”det finns en berättigad oro för att tillämpningen av Ipred kan kränka en enskildes integritet och göra intrång i privatlivet”. När det gäller kritiken mot att privata företag kan begära ut ip-nummer är partikongressens skrivning också en kompromiss, som innebär att partiet inte tar definitiv ställning. I kongressbeslutet sägs: ”Utångspunkten [sic!] är att det är polisen som utreder brott, även mot upphovsrätten.”

Vilket i och för sig inte är någon dålig utgångspunkt. Ändå känns det som att man inte säger något alls. Den halva miljonen lär inte ändra sig och börja surfa öppet igen efter detta beslut, inte ens om S skulle lyckas ta sig upp i regeringsposition efter valet.

En hemsk fundering

Jag har grubblat och grubblat på om jag skulle skriva detta, och i så fall hur. Risken att någon tar illa vid sig och känner sig utpekad och smått kränkt är stor, men då får det vara så. I bästa fall skriver den som eventuellt upplever sig utpekad något om saken i kommentarsfältet så att vi kan prata vidare om saken.

Det är mycket diskussoner kring skolan just nu, och jag har intrycket att de flesta är rätt överens om att den svenska skolan i dagsläget inte fungerar fullt ut så bra som den borde kunna göra. Orsakerna är många, de som oftast nämns är för stora klasser, för lite resurser, politiker som inte är insatta och fattar huvudlösa beslut och personal, ffa lärare, som av varierande orsaker inte gör ett tillräckligt bra jobb.

Var gång lärarnas betydelse kommer upp på agendan dyker där upp röster som indignerat förklarar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra ett bra jobb under de förutsättningar som råder! Vet någon hur mycket som krävs av lärare i skolan idag? Vet någon hur de springer, hur mycket det gör utöver att undervisa? Förstår någon hur de uppoffrar sig för barnens bästa?

Visst ligger det sanning i detta, dagens lärare har fått fler arbetsuppgifter på sitt bord som tidigare skötts av andra yrkesgrupper. Både städning, kopiering, logistik och administration har hamnat på lärares bord, och lärare har bitit ihop och kämpat på, och går idag på knäna många gånger.

Och då är det kanske elakt av mig att undra, men jag kan inte låta bli, om det inte kan vara så att det finns en och annan som faktiskt på något avigt vis trivs med detta? Som någonstans mår lite bra av att känna att det är rättfärdigt att klaga? Som går omkring och känner sig som en martyr och i smyg faktiskt trivs med att kunna framhålla sitt slit? Som, om jag ett ögonblick får uttrycka mig grovt, trivs med att känna att h*n har rätt att gnälla?

Kan det vara så? En eller annan groda som faktiskt gillar värmen?

Behöver vi göra något åt saken?

Vad, i så fall?

En skola för alla

Höromdagen, trots att det på många sätt känns som flera veckor sedan, publicerade DN en text där Björklund, Odenjung och Strandberg föreslår att folkpartiet tar ställning för ett återförstatligande av skolan. De anger flera olika skäl för ett återförstatligande:

För det första har Sverige sedan 90-talets början fått ett statligt-kommunalt dubbelt ledarskap och ansvar för skolans kunskapsuppdrag, vilket skapar stora problem. Frågan ”Vem är ansvarig?” bör ju kunna ställas och besvaras i vilken verksamhet som helst. Men när det gäller skolan kan staten enkelt skylla på kommunerna, medan kommunerna kan hävda att det beror på felaktig statlig styrning[...] Ett annat skäl för ett ökat statligt ansvarstagande är alla barns rätt till likvärdig utbildning. Skollagens portalparagraf lämnar inget utrymme för tolkningar på denna punkt: ”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.”
Ändå har utbildningen inte likvärdiga förutsättningar över hela landet. Det kan skilja 50 000 kronor per elev mellan de kommuner som satsar mest på sin grundskola och de som satsar minst. Mängden satsade pengar säger inte allt, men det är tydligt att ambitionerna varierar mellan olika svenska kommuner [...] Ytterligare ett skäl handlar om läraryrkets status och attraktionskraft. Just läraryrket har drabbats extra hårt av kommunaliseringen. Bland annat visar forskarna vid IFAU i en rapport att nyblivna lärares egna studieresultat har sjunkit sedan början av nittiotalet. Studien visar att skolan har haft allt svårare att rekrytera ungdomar som själva har goda studieresultat till läraryrket

Många blev glada över förslaget, andra blev mindre förtjusta. Om vi lämnar kommunpolitiker som ilsket fräser över utsikten att riskera att mista en bit makt och pengar att spendera som de önskar därhän och istället tittar på skolvärlden så är jag förvånad över att se hur stort fokus som lagts på det tredje skälet: läraryrkets status och möjligheten att kanske få mer betalt kontra risken att få mindre betalt vid ett förstatligande. Jag är lika förvånad över hur lite fokus som hamnat på det som borde vara de tunga skälen: det dubbla ledarskapets möjligheter för både kommuner och stat att smita undan att ta ansvaret, samt barns lagstadgade rätt till lika tillgång till utbildning, oavsett yttre omständigheter.

Och jag är sanningen att säga smått betryckt över att finna hur statusskälet används som ett slagträ! Motståndare till förstatligande fnyser föraktfullt om hur statustänkandet förblindar. Den som ser en möjlighet att kommuner som faktiskt förvaltat sitt uppdrag väl nu kommer att kunna bli föregångare och bilda mönster för hur andra kommuners skolor kommer att utvecklas, och därmed höja utbildningskvaliten för alla elever, den viftas undan som en hycklare som egentligen bara tänker på sin egen status.

Jag hoppas att perspektivet med tiden kommer att ändras, men vad vet jag, en naivt idealistisk liten tant?

Att ta det piano

Har jag berättat att grannen fått ett piano? Det är trevligt på många sätt, pianomusik är vackert, och barn och ungdomar borde sannerligen ges möjlighet att utöva musik oftare än vad de får idag.

Jag bara önskar helt stillsamt att grannföräldrarna också gett sitt barn pianolektioner. Det är inte lätt att lära sig spela piano på egen hand, och det är inte alltid helt roligt att vara granne i den situationen.

Heja på, öva på så du snart blir bättre!

Dr Jekyll eller Mr Hyde?

Jag talade med någon om lärarrollens komplexitet, och hur det faktum att läraren också är Bedömaren, den vars uppgift det är att avgöra om eleven nått målet eller inte, ligger som en skugga över inlärandet.

Som lärare kan man hantera detta på olika sätt. Man kan t ex försöka bortse från detta i klassrummet och fokusera på att bemöta eleverna som jämlikar, jobba tillsammans med eleverna och hjälpas åt att finna vägen fram mot målet. Det är den metod som får utbildningsminister Björklund att tugga fradga.

Högst personligen finner jag den metoden lite oärlig, som om man som lärare försökte låtsas att någon annan vore Bedömaren. Jag har ett tydligt intryck av att eleverna, de allra flesta elever, är ständigt medvetna om att läraren faktiskt är Bedömaren. Det skymtar i deras strävan att anpassa sina uppgifter efter hur de tror att läraren vill ha svaren, det glimtar fram i frågor som 'är det här viktigt? Kommer det på provet?' och det märks tydligt i utvecklingssamtalets vanligaste fråga: 'Hur ligger jag till?' Och detta i sin tur leder mig till slutsatsen att om jag, som lärare, försöker agera som om jag inte vore Bedömaren riskerar jag att göra mina elever osäkra och otrygga eftersom de inte vet från dag till dag vilket ben jag står på, om de har Dr Jekyll eller Mr Hyde framför sig.

Men vem vet, jag kanske har helt fel?

Jag förstår Björklund

Jodå, ni läste rätt. Det händer att jag förstår Björklunds reaktioner på det han föraktfullt avfärdar som flum.

Det händer t ex när någon avslutar ett meddelande, eller inlägg, med kramisar. I det läget spelar det ingen roll hur många examina och akademiska meriter människan besitter, min respekt för dennes professionalitet får sig en törn. Väljer människan kjamizz som avslutning och pepprar sin text med *fnittrar* eller *hihihi* har vi en lång och seg uppförsbacke framför oss innan vi når någon nivå där jag kan ta honom eller henne på allvar överhuvudtaget.

Jag önskar då och då att jag inte reagerade så, kanske är det någon allergisk reaktion?

Förväxla bara inte min förståelse för Björklunds reaktioner med någon slags sympati för hans ignorans, kontrollmani eller hans fixering vid tonårspojkar.

SJ SJ Gamle Vän

Jag försöker, på alla sätt jag någonsin kan, att leva på ett sätt som är så skonsamt för naturen som möjligt. Det är min skyldighet mot mina barn, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn, mot deras barn och alla de generationer som kommer efter mig. Därför undviker jag t ex att flyga så långt det är möjligt, jag väljer i första hand tåg eftersom det, såvitt jag vet, är det minst miljöskadliga resesättet för resor över många mil.

Man kan tycka att det vore i allas intresse att vi är så varsamma vi någonsin kan mot miljön, men konstigt nog verkar det nästan tvärtom. Man kan ju t ex tycka att det vore i allas vårt intresse att så många som möjligt tog tåget istället för buss, bil eller flyg så ofta som möjligt. Ju fler som delar på samma fordon ju mindre påverkan, och tåget, såvitt jag vet, påverkar minst av alla även om man jämför passagerarlösa transportmedel per kilometer, är det inte så?

Så kan någon förklara för mig varför det är så omständligt att boka biljett? Hemsidan är enkel nog att hantera, men fungerar inte fullt ut. Varje gång jag bokat det senaste året, och jag bokar inte bara åt mig själv så det blir en del bokande, har samma problem uppstått. Jag får aldrig bokningsnumret, när betalningen är avklarad och bokningen skall bekräftas lägger sidan ner, jag får besked att sidan ej kan visas och är tvungen att ringa upp SJ, stå i telefonkö en halvtimme och få bokningsnumret av en av deras oföränderligt vänliga telefonister.

(Innan någon frågar: nej, det är inte datorn, det sker oavsett vilken dator jag bokat ifrån)

Det ligger i allas intresse att vi har ett väl fungerande järnvägsnät, så skärpning! Detta är vad ni bör erbjuda, från planeringen av resan till målet:

1: Ett fungerande, smidigt bokningssystem. Biljetter som alla har råd med, inga prishöjningar. Ni kan inte konkurrera med restiden, konkurrera istället med pris och tillgänglighet så kan ni ta många av flygens kunder.

2: Frekventa avgångar på samtliga sträckor (nej, inte bara på de sträckor där många reser idag, samtliga. Samkör godstransport med persontransport. Det gick för hundra år sedan, det går idag) Sträva mot utbyggnad av järnvägsnätet, inte nedläggningar. Samarbeta mellan olika bolag, konkurrera inte sinsemellan, kom ihåg att ett system som är smidigt och attraktivt för kunden tjänar ni alla på.

3: Lägg resurser på stationerna. Tänk praktiskt, inte design. Välskötta toaletter, någonstans att äta med rimliga priser och öppettider korresponderande med tågtiderna oavsett tid på dygnet och veckodag, goda möjligheter att ta sig till och från stationen med allmänna kommunikationer, även på söndagar, och glöm inte att göra perrongerna lättillgängliga även för den som har mycket bagage, barnvagn, rullstol etc. Gör studiebesök på ett par flygplatser och se vad det är ni konkurrerar med.

4: Rimligt bekväma tåg. Ingen onödig lyx, det behövs inte. Bra komfort, plats för långa ben, arbetsmöjligheter, dvs bord, belysning, eluttag och internetaccess vid alla platser, plats för ytterkläder och handbagage i direkt anslutning till sittplatsen samt lätt tillgänglig och tillräcklig plats för övrigt bagage, det räcker.

5: Håll tiderna så långt det är möjligt. Slå er inte till ro förrän förseningar är undantag, inte regel.

Lite mer svininfluensapanik orkar vi väl?

En ambulansförare åkte till jobbet och jobbade på, trots att hans dotter låg hemma i svininfluensa, trots att han själv kände sig hänging och under passet fick feber, förtäljer Expressen. Jag känner inte till mer om saken än vad som står att läsa på hemsidan, men jag vet hur Försäkringskassans regler ser ut kring det här med vård av barn. En förälder får stanna hemma med ersättning. Om pappan, som jobbade ett 24-timmarspass, stannat hemma hade familjen sannolikt förlorat mycket pengar jämfört med om mamman, som jag helt sonika gissar inte jobbar 24-timmars pass parallellt med pappans pass, var hemma. Om han sjukanmält sig själv hade han förlorat ännumer pengar på karensdagen.

Alltså valde han att jobba, trots att han var smittbärare.

Han är inte unik, vi har talat om detta tidigare. Människor kommer att gå till jobbet och till skolan trots att de känner sig hängiga, trots att de har svininfluensiga barn eller anhöriga hemma. De kommer att sprida smittan på bussar, tunnelbanetåg, spårvagnar och pendeltåg. De kommer att sprida den på arbetsplatse och i skolor helt enkelt för att de inte har råd att låta bli. De kommer inte heller att vaccinera sig för 300 kronor/familjemedlem, eftersom de inte har råd.

Det kommer att kosta oss, som samhälle, en jämrans massa pengar. Det vore billigare om de fick vara hemma utan karensdag, med 100% sjukpenning och full OB-ersättning. Det vore en god investering för samhället det.

Om ett Helgon

helgon.net, mitt älskade vardagsrum på nätet, har flyttat, de livaktiga, energifyllda forumen där det alltid, oavsett tid på dygnet, fanns någon att prata med en stund, ligger nere och det är oroligt på ägarsidan. Vilka medlemmar som försvinner och vilka som stannar kvar får vi se, men jag har en känsla av att saker och ting inte kommer att förbli som de varit.

Det känns vemodigt, men så är det här i livet, saker och ting förändras, flyttar, försvinner och återuppstår ibland.

Det första dagboksinlägget jag skrev på Helgon.net:

Speciell
Daterat: Onsdagen den 29:e januari 2003 kl 14:34

utsidan är en sak, en speciell utsida fyller sin funktion men, har jag funnit, man förlorar inte sin identitet för att man blir mainstream där.

Det är insidan som gör en människa speciell, och det är den man upptäcker när man får kontakt via det här mediet. Jodå, oavsett hur man anstränger sig för att hålla uppe en fasad så skiner verkligheten igenom sprickorna rätt som det är.

edit: såg att min glimrande avslutning inte kom med, men här är den nu:

Detta skrevs med en speciell elev i tankarna, och en kollega som reagerade lite skevt på elevens ganska speciella utseende. Men det kunde lika gärna skrivits om Helgon.net, som det var, en plats där verkligheten sken igenom sprickorna i allehanda fasader, året om, dygnet runt alla veckans dagar.

Lärare är väl också människor? Ja, det är just vad de är

Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.

Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.

Det jag tänkte när jag skrev

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet

var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.

Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.

Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.

När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!

Lärare i offentligheten

Jag kommenterade på ett inlägg i Jag ska bli lärares blogg, men beslöt mig för att fylla på tankegången lite här:

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet.

Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Hur man agerar privat, oavsett om det är på krogen eller i affären, påverkar hur eleverna bemöter en i skolan. Den lärare som väljer att gå ut och supa i skallen i bitar bör inte bli förvånad när de elever som ser detta bemöter honom eller henne annorlunda i klassrummet i fortsättningen, hennes eller hans agerande har helt enkelt ändrat deras bild av honom eller henne.

Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Det är lätt att falla i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, precis som det får konsekvenser om man glömmer bort att torget är ett offentligt rum och inte ens eget vardagsrum, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte.

Jag har intrycket av att detta är en del av lärarrollen som gås förbi med tystnad eller åtminstone näst intill i lärarutbildningarna, men jag kan ha fel. Jag tror livet skulle bli lättare för många unga lärare om man åtminstone nämnt det, för en och annan kan det annars komma som en obehaglig överraskning rätt som det är.

Porr!

Expressen viftar med moralens flagga. Under den andlösa rubriken Filmade porr - får toppjobb i EU läser vi

Den nyliberale bloggaren Henrik Alexandersson kommer att anställas av Piratpartiet. Han blir EU-parlamentarikern Christian Engströms högra hand i Bryssel. Expressen kan i dag avslöja att han har jobbat som kameraman åt den ökände porrkungen Carl Serung [...] Henrik Alexandersson har en bakgrund som få människor känner till. I mitten av 90-talet samarbetade han med den ökände porrkungen Carl Serung, som använde unga tjejer i sina porrfilmsinspelningar. Och det var inga vanliga porrfilmer. Carl Serung förnedrade kvinnorna i porrfilmerna. Bakom kameran stod Henrik Alexandersson. Han fick jobb på en tidning som Carl Serung drev, och började snart även jobba inom hans filmverksamhet

Trots försök att balansera sin rapportering med att också nämna att Alexandersson var den som smugglade ut den film som blev Serungs fall i Sverige är det tydligt redan i rubrik och underrubrik hur läsaren förväntas reagera: En porrfilmare i parlamentet! Visserligen en porrfilmare med samvete, som inte tycker det är rimligt att "någon lurar eller tvingar folk att göra saker de inte skulle göra annars", som såg till att en av dessa filmer publicerades och Serung fick fly landet, trots att han samtidigt drog på sig dödshot. Men en porrfilmare är och förblir en porrfilmare, har han väl gått över den gränsen en gång så har han. Han kommer att dra in osedlighet och lusta i parlamentet!

Piratpartiet, som är det parti i vilket Alexandersson verkar, tar det hela med ro:

Att spela in porr är en bransch som alla andra. Det var en laglig verksamhet, och när han upptäckte att den var dålig avslöjade han den. Om de lurades är det förstås förkastligt, säger Christian Engström.

Jaha, och varför drar jag överhuvudtaget upp detta? Inte bara för att ge er ett tillfälle att småle åt moralpaniken, utan också för att understryka det som borde vara, men tydligen inte är i riktigt alla ögon, självklart: porrfilmare, porrskådespelare, strippor och andra som arbetar med sex och erotik är också människor, rätt lika dig och mig. De är inga främmande varelser av en annan art än t ex kristdemokrater.

Bara det.

I våndan över att söka efter rätt ord

Ibland sätter någon ord på det man själv inte kunnat finna rätt ord för. Då behöver man inte göra mer än länka, och tacka.

Tack.