Svensk hederskultur

En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.

Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.

Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.

Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.

På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.

Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.

Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.

Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.

Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.

Ask och det rimliga priset

Beatrice Ask är för tillfället justitieminister. I en artikel i Aftonbladet beskriver hon skälmskt hur kollegorna ser på henne:

Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern.

Det hon måste stämma av med dem är hur de ser på hennes idé om hur misstänkta sexköpare bör delges denna misstanke:

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask

Ask anser alltså att det räcker gott att vara misstänkt för att hängas ut - rättegångar och domar och sånt är tydligen inte alls nödvändigt, det räcker att personen är misstänkt för att den skall stigmatiseras. För ett stigmata är precis vad Ask är ute efter. Ett socialt stigmata, och det redan innan dom fallit:

vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask till Aftonbladet

Att Ask anser sexköp vara synnerligen omoraliskt är inte att tveka på, och någonstans i detta menar hon kanske väl. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda förutsättningar. I sin iver att... Ja, det är frågan. I sin iver att moralisera, i sin iver att få stopp på sexköpare eller i sin iver att göra något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Men så mycket är klart att i sin iver att uppnå vad hon nu hoppas uppnå anser hon tydligen att om en och annan som misstänks utan att faktiskt vara skyldig drabbas, om en eller annan familj slås sönder utan anledning, en eller annan oskyldig människas karriär slås i spillror på grund av Asks moraliserande är det ett rimligt pris att betala.

Det tycker inte jag.

Det är valår i år.

RUT-avdrag

Jag har inte mycket mer att säga om saken än detta: Att städa är ett jobb. Ett ofta tungt och otacksamt, illa betalt och illa ansett jobb, men icke desto mindre ett jobb. Att städa bra kräver att man tar sitt arbete på allvar, och att man har en viss finess och viss erfarenhet. Att städa i en annan människas hem kräver därtill diskretion, mod, tålamod och diplomatisk förmåga.

Oavsett vems hem som städas, vem som står för betalningen och avdrag eller inte avdrag, så är den som utför jobbet en kvalificerad yrkesmänniska. Att tala om jobbet med förakt, att låtsas att det utförs av osynliga andar eller nedlåtande fnysa något om att ta reda på sin egen skit är ohövligt och nedvärderande mot den som utför det.

Låt oss försöka lämna värderingarna och känslorna därhän och föra en konstuktiv diskussion istället. Det är alltid uppfriskande med omväxling.

Förminskning

Då och då stöter man, här på nätet såväl som i den konkreta världen, på någon man hamnar i diskussion med om det ena eller det andra. I de allra flesta fall är det mycket givande, man upptäcker nya perspektiv på saker och ting, man lär sig saker, får ett och annat bekräftat och en och annan förutfattad mening kraschad. Berikande och roligt, och många gånger förefaller även övriga diskussionsdeltagare uppfatta det på ungefär samma sätt.

I de flesta fall är det så.

Men inte i alla. Ibland råkar man ut för en av dessa som bara måste ha rätt, som bara måste veta bäst, och som inte riktigt kan hantera att bli ifrågasatta eller ställda till svars. De är ofta män, ofta medelålders och har ofta särskilt svårt att hantera mothugg från en kvinna. Inte alltid, men ofta.

Deras första taktik i det läget brukar vara tappra försök att förminska motståndaren. Ty i en sådan här diskussion är man inte längre diskussionsdeltagare utan motståndare. Denna förminskning går till på olika sätt, det finns olika stilar även här, men ett vanligt sätt är att försöka förringa motståndarens diskussioninlägg genom att medvetet missförstå dem och konsekvent bemöta sin egen förmenta misstolkning snarare än det som sades. Genom att formulera om motståndarens inlägg i sitt eget svar, utifrån den önskade misstolkningen, erövrar man det och misstolkningen blir budskapet. Diskussionsmotståndaren tappar mark och förminskas i betydelse, både inför sig själv och inför publiken, tänkt eller verklig.

Eller så är det tänkt, åtminstone.

Taktiken är lätt att bemöta, men kräver ihärdighet och viss teknik. Man upprepar helt enkelt sitt budskap, med en liten beklagande kommentar om hur förargligt det var att det blev ett missförstånd. Var noga med att framhålla detta, varje gång. Det blev ett missförstånd, diskussionsmotståndaren misstolkade, ah så tråkigt att diskussionmotsåndaren missuppfattade, och förklara sedan med allt enklare ord för varje gång förminskningsförsöket upprepas.

En varning: håll hela tiden språket på en mycket vuxen nivå. Faller du för frestelsen att börja förenkla till barnspråksnivå förminskar du dig själv.

Träna nu på detta så tar vi en lektion till nästa vecka.

Lycka till!

Stötande bilder

British Airways har varit i hetluften på ytterligare sätt de senaste dygnen, då en nitisk anställd tvingade Good Charlottes Joel Madden att dölja sina tatueringar om han ville följa med.

Minsann. Har BA infört en utseendeklausul även för passagerare, eller var det någon som plötsligt blev berusad av den makt det innebär att kunna neka någon att gå ombord på ett plan?

De stötande bilderna:

Men nödvändigt!

Vad gör du, människa? Förstår du överhuvudtaget vilka konsekvenser ett agerande som detta ger för hela lärarkåren, för eleverna runt om i landet och för skolan?

Din lilla idiot.