Att be om hjälp

Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.

Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.

Man riskerar att göra livslång skada.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Avkepsning

Anne-Marie Körling skriver klokt om det här med killar och kepsar, och de reaktioner och kontrollbehov de väcker när man kombinerar de två:

Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.

Varför blir vi medelålders tanter av alla kön så ohemult provocerade av kepsar? Varför ruskar vi ogillande på huvudet åt byxhäng och gigantiska skor? Vilka knappar i oss trycker denna oskyldiga huvudbonad på?

Jag har, ärligt talat, aldrig någonsin funnit att en keps på huvudet påverkar en elevs attityd, kunnande, inlärningsförmåga, analytiska förmåga, logiska tänkande, nyfikenhet, grad av vakenhet, kommunikationsförmåga, kommunikationsvillighet eller någon annan aspekt som påverkar vare sig klassrumssituationen eller deras egen skolsituation. Däremot har jag noterat hur ett klassrumsklimat kan frysa ihop på ett ögonblick, och förbli djupfryst under lång tid, av en kepskonflikt, även om den bara berör en endaste elev och en enda lärare.

Och det är det inte värt.

Dessutom är de rätt snygga, många av de där kepsarna, har ni tänkt på det?

Elefanten revisited

Har man sett på maken, elefanten är i tidningen!

Motivation och förståelse är centrala för framgångsrikt lärande. Men den svenska skolans form och arbetssätt motverkar snarare än förstärker elevernas inre motivation, skriver Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och ledare för Linnéprojektet Cognition, Communication and Learning.

Skolans institutionella struktur med läroplaner, scheman och lektioner bygger på tradition och inte på vetenskap. Det finns ingen forskning som säger att denna struktur är den bästa för lärande [...] Ett av de svåraste problemen med dagens skola är att den tar kål på många elevers motivation. Det är bara skickliga lärare som lyckas övervinna det motstånd som skolans struktur innebär och motivera sina elever.

Så bra att den lyfts fram och pratas om. Det är ett stort problem, och vi måste göra något åt saken.

Vi. Skolan. Lärarna.

Faktiskt.

Skoldebatten

Jag behöver fundera ett tag över argumenten mot friskolor och för kommunala skolor, för jag hänger inte alls med i debatten.

Jag förstår inte hur man kan hävda att ett system där man tillåter det att regna in i ett klassrum i tiotals år utan att det åtgärdas mer än provisoriskt; där det är acceptabelt att elever, år efter år efter år, tvingas sitta i ett klassrum där temperaturen sänker deras koncentrationsförmåga; där en elev kan mobbas ut total efter att ha blivit kränkt av en annan elev, som i sin tur hyllas, allt medan rektor och övriga pedagogisk personal obekymrat mumlar om att de inte gått utbildning i att använda Internet; där rektorer kan uttala sig raljant och förnedrande om elever med funktionshinder och ändå få behålla både position och anseende; hur man kan hävda att detta system är ett system som stärker jämställdheten och mångfalden i samhället.

Innebär jämställdhet att alla har det lika jävligt?

Jag förstår det faktiskt inte. Därför kommer jag inte att skriva mer om saken förrän jag hunnit fundera lite över det hela, lyssnat mer till argument och frågat hur folk egentligen tänker när de argumenterar. Kanske förstår jag sen.

Begåvade elever

Någon sökte på begåvade elever och kom hit. Jag blev förtjust, överglad och utbrast

Hell Yeah!

(jag tenderar att utbrista sånt när jag blir överglad, och överglad är ett uttryck jag plockat upp från en mycket yngre generation och ja, jag är medveten om att det låter anakronistiskt men nu var det just överglad jag blev och då måste jag uttrycka mig så)

Hur som helst, jag utbrast som ovan för det är ju faktiskt så, att mina kära elever är mycket begåvade, var och en på alldeles sitt eget sätt. Och det gläder mig ohemult att även google snappat upp detta.

Vi har förresten öppet hus på torsdag, mellan klockan 13 och 18 är alla som känner att det där med att läsa in gymnasiekompetensen, det vore kanske inte så dumt men komvux passar inte, nej, något annat, något mänskligare, personligare, individuellare skulle passa mycket bättre. Kom ut till Åkarp och besök oss, det är lätt att hitta. Ta buss 130 (går var tjugonde minut från både Lund och Malmö) och kliv av vid Lindvägen.

Där kommer att bjudas på kakor i somliga klassrum, det har jag från mycket säker källa.

SKL förhandlar

Förhandlingarna mellan lärarförbunden och SKL rör sig sakta i en långsam cirkel kring detta med arbetstiden. Samtidigt närmar sig en av de mest arbetsintensiva perioderna i en lärares arbetsår - betyg ska sättas, projektarbeten bedömas och Sista Dagars Heliga inträder, dvs elever inkommer i elfte timmen med arbeten de borde lämnat in under läsåret. Det känns ironiskt när SKL skickar ett brev till kommunerna där de

förklarar att de vill att skolledningar i samråd med lärarna på skolor ska kunna avgöra om några eller flera lärare ska jobba 40-timmarsvecka med vanlig semester i stället för som i dag: att all arbetstid koncentreras till terminerna.

"Dagens system med 45-timmarsvecka under terminerna innebär att arbetstiden blir ojämnt fördelad över året", skriver bland andra SKL:s ordförande Anders Knape (M), förste vice ordföranden Carola Gunnarsson (C) och andre vice ordföranden Ilmar Reepalu (S) i brevet.

Arbetstiden är ojämnt fördelad över året därför att arbetsintensiteten är ojämnt fördelad över året. I dagens system, med två terminer åtskilda av ett treveckorslov och läsåren åtskilda av ett tioveckorslov, med ytterligare lov av olika storlek strösslade över terminerna vore det omöjligt att, utan stort övertidsuttag i perioder, utan fullt utrustade arbetsrum för varje enskild lärare, med dator, telefon, skrivare och utrymme för enskilda samtal med elever, föräldrar, bibehålla en ens rimlig arbetssituation för eleverna om lärarna arbetade 40 timmar och sedan gick hem, utan att ta med uppsatser att läsa eller prov att rätta under helgen.

Nej, SKL, inte heller detta verkar ni tänkt igenom ordentligt. Fundera över varför det är så viktigt för er att behålla det gamla, med långt sommarlov, två terminer alltför långa för att kunna genomföras utan ytterligare lovveckor, och därtill tre veckors jullov; samtidigt som det svider så ända in i skinnet på er att lärare tycks ha så mycket ledighet, trots att deras årsarbetstid inte alls är så mycket mindre som er kontorstädares (vet ni förresten vad h*n heter?) skulle vara om h*n hade lika många veckor ledigt. Det handlar helt tydligt inte om pengar, de ombyggnationer ni skulle tvingas beordra för att ge varje lärare ett arbetsrum med egen dator och telefon (för ni har väl inte tänkt er att läraren ska sitta i klassrummet och arbeta med blyertspenna och papper, eller trängas i fikarummet med alla andra lärare på skolan?) och de många timmars övertid ni skulle tvingas betala ut (och vi skulle ta ut det i pengar, inte i tid) för att eleverna inte ska förlora på dealen skulle, utöver de små löneförhöjningar ni nästan utlovat, kosta era kommuninnevånare åtskilligt. Så varför driver ni detta?

Berätta, hur tänker ni?

Lärares arbetstid

SKL är en arbetsgivare och intresseorganisation för svenska kommuner och landsting. De befinner sig just ni i förhandling om nytt avtal för de lärare som arbetar i de skolor de har ansvar för.

Ni har säkert läst om striden kring arbetstiden? Nu hoppar Folkpartiet av förhandlingarna, enligt artikel i DN för att partiet anser att SKLs krav på ökad kontroll fördjupar krisen.

- Jag tror inte att det inträffat någon gång tidigare, säger Lennart Gabrielsson (FP), styrelseledamot och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Lärarnas arbetstid har diskuterats i flera år. Enligt Gabrielsson är frågan så infekterad att förhandlingar under avtalsrörelsen är meningslös.

- Man kan inte ha krig år ut och år in, avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Ska man lösa den här typen av problematik, så bygger det på ett förtroendesamtal mellan parterna. Och det finns inte i dag, säger Gabrielsson till TT

Det är glädjande att någon tycks behålla huvudet på i den här frågan.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Stolt

Idag är jag i synnerhet stolt över er, elever, som trots att det var så nervöst och skrämmande att världen höll på att gå i bitar faktiskt genomförde den muntliga redovisning, med bravur! Jag är stolt över er allesammans, alla ni som genomfört era muntliga redovisningar, alla ni som stöttat och supportat när ni suttit som åhörare, idag och andra dagar. Genom att vara aktivt stöttande åhörare bidrar ni till att göra presentationerna lättare för dem som står där framme, ni bidrar till ett trevligt klimat i klassrummet och ni bidrar till både er egen och era kamraters utveckling.

Ni är fantastiska människor!

Holistiskt tänkande i skolan

Jag har lovat mig själv, i veckor nu, att skriva om holistiskt tänkande, men något har kommit emellan. Flera stycken något, olika något hela tiden men samtliga för viktiga för att ignorerar.

Nu är det en tyst, snöig och kall lördag, vad kan passa bättre för lite holistiska tankar?

Låt oss börja med en definition. I NE läser vi:

tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom

I mitt arbete som lärare innebär att tänka holistiskt dels att tänka på varje elev som en helhet.

Eleverna är ju inte bara elever, de är en del av en klass, och de är familjemedlemmar, samhällsmedborgare, föräldrar ibland, barn, de är kompisar, arbetstagare och ibland arbetsgivare, arbetslösa, drömmare, frimärkssamlare, musiker, skribenter, snickare, bilmekaniker, fiskexperter, fågelskådare och så mycket mer, som också påverkar dem i deras roller som elever. Som lärare behöver jag inte känna till allt om varje elev, men jag behöver komma ihåg att där finns en väldigt massa andra sidor hos eleven, och att dessa sidor inte stängs av när eleven kliver över klassrumströskeln. Att eleven kommer för sent varje morgon, t ex, behöver inte på död och pina betyda att eleven inte gillar lektionerna eller ämnet, det kan lika gärna betyda att dagiset inte öppnar i tid.

Det innebär också att jag i min undervisningsplanering är medveten om just min lille kurs ingår som en tråd i en väv, utgör en del av hela den väg som leder från förskolans grunder i att sitta stilla och uppföra sig i grupp fram till åtminstone tredje året på gymnasiet, och ännu mycket längre än så om eleven vill och kan. Jag måste ha kunskap om vad som burit fram till min kurs, vad eleverna förväntas ha med sig innan, och jag måste veta vart de är på väg, vad de ska ha med sig vidare. Jag måste också ha en uppfattning om vad eleverna gör i andra ämnen, på andra lektioner, eftersom det påverkar det som händer i mitt klassrum och omvänt. Min lilla kurs, oavsett om den rör sig över en termin eller tre år, är ingen isolerad företeelse utan en del av den helhet som är elevernas utbildning.

Det är en mycket förenklad bild jag presenterar här, men kanske en början för att tänka och diskutera vidare?

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.

Artisten och läraren

Jag hade glädjen att bevista en mycket trivsam söndagskonsert idag, sång och orgel i skön harmoni. Inte visste jag att det fanns en sån maffig orgel i den kyrka som ditintills bara utgjort en rätt anonym busshållsplats på vägen till den busshållplats där jag flera gånger i veckan byter buss, där ser man var mycket man kan upptäcka i vardagsmarkerna. Att kyrkan därtill håller sig med svarta lampkronor och dramatiska fönster bakom altaret ger ytterligare plus i kanten.

På vägen hem filosoferade jag över de likheter som faktiskt finns mellan artister och lärare. En god artist är, bland annat, en artist som, oavsett om där är 20 000, 550 eller 20 personer i publiken, gör sitt yttersta för att ge var och en av dessa en så bra föreställning som möjligt. H*n har givetvis en viss talang och en inrepeterad repertoar också att dela med sig av, och gör detta med liv och lust oavsett storleken på publiken eller var scenen råkar befinna sig.

På samma sätt bör vi lärare alltid sträva efter att, oavsett om vi står inför en full klass ivriga elever eller där bara är fem elever närvarande, sträva efter att ge dessa elever en så givande lektion som möjligt. Det är så lätt att man blir uppgiven och ledsen över att så många är frånvarande, och det går helt orätt ut över de som faktiskt är närvarande. Om man istället lyckas lägga fokus på dem som är där, gläds åt att de kommit och därigenom visar att de är intresserade av ämnet, och gör sitt bästa för att ge dem så mycket kunskap och en så god lektion man någonsin kan finns chansen att de berättar detta för dem som inte var där, och nästa lektion har man istället sju förväntansfulla elever närvarande.

Elever pratar ju med varandra, precis som vi lärare (jo, kära elever, det gör vi faktiskt) pratar om klasser och elever. Därför har vi allt att vinna och intet att förlora på att faktiskt ge även en klass där åttio procent av eleverna är frånvarande så stimulerande och intressanta lektioner som möjligt, även om det känns tröstlöst.

Nu och då

Jag sitter hemma i mitt vardagsrum med en stor kopp chai latte. Ute är det kallt och mörkt och halt, men här inne är det varmt och ljust och mysigt. Det har varit en lång vecka, och det är skönt att den schemalagda delen är över.

Men som distanslärare är min arbetsvecka inte över. Via Internet hjälper jag just i detta ögonblick fyra personer på helt andra platser, geografiskt långt borta men ändå helt nära, med olika skolarbeten, samtidigt som jag samplanerar med en kollega som gått hem för flera timmar sedan. I dag är det inget speciellt med den saken, vi tar för givet att en text på ett ögonblick kan sändas tusentals mil, att en bild betraktas simultant på ett stort antal platser och en textkonversation föras, i realtid, mellan personer i olika världsdelar.

För bara tio år sedan var situationen annorlunda, trots att Internet redan då var stort och fanns i många hem var det ännu inte med samma självklarhet vi kommunicerade. Går vi ytterligare tio år tillbaka hamnar vi i en tid när jag suttit med högar av uppsatser omkring mig, skrivit med rödpenna och delat ut till elever som burit hem, skrivit om från början och sedan lämnat in igen, eventuellt misstolkat mina kommentarer och vi hade fått ta om proceduren igen.

Internet har revolutionerat lärararbetet, så många begränsningar har upplösts i tomma intet och så många nya möjligheter man tidigare bara kunde drömma om har uppenbarat sig.

Vi lever i en spännande tid!

Uniformerade lärare

Mats Mügges Mössa har diskuterats i både media och bloggar och, sannolikt, på arbetsplatser och bland det som kallats Verklighetens Folk. Han fick inte sitt vikariat förlängt på grund av att föräldrar sett en bild av honom på Facebook och utifrån denna skapat sig en åsikt om hans vandel.

Röster har höjts för och emot detta, och det är upprörda känslor med i spelet. Hur får en lärare egentligen se ut, och vem avgör detta? Skolledningen? Bör regeringen tillsätta en NormNämnd som har att avgöra exakt vad som går för sig och inte? Eller är det föräldrarna till barnen som inför varje läsår skall presenteras med en serie bilder av varje lärare och utifrån denna ta ställning till om personerna ser tillräckligt presentabla ut för att få förtroendet?

Det föreslås också att lärare bör uppvisa en viss enlighet i klädsel, man föreslår som jag nämnde igår t ex rutig skjorta och jeans. Man gör som man gör här i landet, föreslår uniform i skolan men fegar ur halvvägs och det hela blir en mesig medelklassnormerad halvmesyr. Nej, stå för vad ni säger och tycker, människor. Ska det införas uniformer på lärare vill jag ha full ämbetsdräkt och inget mindre. Till vardags. I klassrum, och framför allt vid utvecklingssamtal med föräldrar.

Jag vill dessutom ha årligt skatteavdrag för detta, det är inga små investeringar vi förväntas göra.

Lämplig klädsel för lärare

Någon antydde att lämplig klädsel för lärare vore trevligt rutig skjorta och jeans. Jag undrar hur man bör förhålla sig till keps?

Kids need teachers to learn

Det är viktigt att vi rustar eleverna för den framtid de ska leva i, inte den forntid vi själva känner oss trygga i.

Hmmmm

Tre dagar i Linköping, snö, kallt och vackert väder, och som avslutning fick vi den stora äran och glädjen att närvara vid disputationen av Henrik Hegenders avhandling Mellan akademi och profession: Hur lärarkunskap formuleras och bedöms i verksamhetsförlagd lärarutbildning där han granskat hur lärarkunskap formuleras och bedöms i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, det som idag kallas VFU och igår kallades praktik. Läs den, den är ruskigt intressant på många sätt, lättläst och lätt att förstå även för den som inte är helt insatt i ämnet.

Opponent var professor Tomas Kroksmark och jag får väl erkänna att jag hoppade högt av förtjusning när det gick upp för mig. Det är första gången jag faktiskt hört och sett professorn i verkligheten, och han levde upp till de rätt höga förväntningar jag hade. Jag kopierar direkt ur mina anteckningar från disputationen, där jag beskrivit Kroksmark såhär: "inspirerande, pedagogisk, underhållande, varm och sympatisk" och lite senare "konkret, tydlig, konstruktiv i sin kritik, noggrann och klargörande frågeställningar" och som avslutning "tänk att man kan säga så många olika saker så tydligt genom att säga hmmmmmmm".

Vilken härlig eftermiddag!

Nu ska vi vara nu ska vi vara snälla

I en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen skriver Mats om lärarstudenters grubblande över

dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.

Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.

Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.

Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.

Vad tror du?