Bilder

Somliga besitter förmågan att se och fånga det vackra i världen, det sevärda, det konstnärliga och lyfta fram det på ett sätt så att vi andra, vi som mest bara traskar omkring här i världen och försöker se upp så vi inte går in i saker också kan se det vackra, det speciella, det ögonblickliga.

En ung bildskapare och bildfångare i min omedelbara närhet har startat en blogg där hon ibland presenterar några av sina bilder. Jag rekommenderar ett besök eller flera för att ta del av hennes sätt att skildra världen.

Här en bild av bildfångaren själv:

Genus en lördagmorgon

Detta är bara en reflektion, baserad på ett fåtal människors synnerligen ovetenskapliga iakttagelser, men det är kanske intressant ändå:

Det är stor skillnad på hur män och kvinnor uppför sig i könshomogena grupper och i könsheterogena grupper. Det tycks, utifrån den erfarenhet jag nyss nämnde, som om män i stabila och långvariga könshomogena grupper utan direkt inbördes konkurrens efter ett par månader uppför sig ungefär likadant som kvinnor i motsvarande grupper. De kommunicerar på samma sätt, visar omtanke om varandra i samma grad, hjälps åt, stöttar varandra, samarbetar och motarbetar varandra i ungefär samma grad, och ungefär på samma sätt.

Det tycks med andra ord inte alls vara stor skillnad på kvinnor och män som sociala varelser, om man betraktar dem var för sig.

I heterogena grupper, däremot, blir situationen helt annorlunda. Varken generella kvinnor eller generella män uppför sig på samma sätt som i den homogena gruppen. Alla börjar genast förhålla sig till varandra på ett eller annat vis, och de mönster som finns omkring oss överallt hela tiden i vardagen framträder.

Av detta kan man kanske dra en slutsats, om man vill. Själv tänker jag att det är förmodligen bland annat detta som ligger bakom allt genuskrångel: män och kvinnor är rätt lika varandra, men ser det inte alltid eftersom man fokuserar mer på det som skiljer än det som förenar.

Till dig som sökte 'hata skolan' och hamnade här

Att du sökte på hata skolan och hamnade här, i en lärares blogg, var kanske inte riktigt vad du tänkt dig, men du är innerligt välkommen och jag hoppas jag inte bidrog ytterligare till ditt hat. Det gör mig ont att du hatar din skola, och jag skulle vilja säga ett par ord direkt till dig.

För det första - skolan varar inte livet ut, även om det känns så när man är ung och inte upplever det meningsfullt att gå till skolan varje dag. Det kommer ett liv efter skolan, och i det livet behöver du inte ha kontakt med någon av dem du går i skolan med nu, eller någon av lärarna, om du inte vill.

För det andra - dina lärare är inte tankeläsare. De kan inte ändra på något av det som gör dig frustrerad eller gör ont om du inte berättar för dem vad det är. Kanske kan de inte ändra på saken ändå, men de kan försöka. Om du berättar vad som behöver ändras på.

För det tredje - om allt är jobbigt och eländigt nu, och det råkar gå ut över dina betyg, så finns det folkhögskolor runt om i landet där du kan läsa in kurserna när du får tillbaka lusten att plugga en dag.

Ha det bra, och var rädd om dig!

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Experiment

Jag gjorde ett socialt experiment för inte så länge sedan. Jag presenterade mig omväxlande som arbetslös, städerska och långtidssjukskriven. Det var nyttigt. Fler borde prova. Det är en markant skillnad i hur man blir bemött gentemot hur man blir bemött om man traskar in som den akademiker och lärare man är till vardags.

Vi lever i ett väldigt kallt samhälle, och då pratar jag inte i första hand om snöstormen.

Nej, snälla, gör inte det!

Det finns sånt man inte vill veta, egentligen. Hemligheter man inte vill ha avslöjade, mysterier man inte vill ha lösta.

I alla fall vill inte jag veta om det egentligen finns ett odjur i Loch Ness, eller i Storsjön för den delen. Jag vill inte veta vad som egentligen finns i Bermudatriangeln, eller varför man egentligen byggde Stonehenge eller Ale Stenar. Jag vill att det ska finnas saker i världen vi egentligen inte vet, det ska finnas sagor och romantik och drömmar och mysterier, och jag vill att det ska finnas teorier om rymdbesökare som lämnat spår efter sig i säden och byggt pyramider.

Och jag vill inte veta om Mona Lisa egentligen är ett slags självporträtt av mästaren själv. Jag vill höra teorier om det, och jag vill att människor ska fortsätta bygga teorier om det. Det är bra för mänskligheten att inte veta allt, och dessa legendariska mysterier behöver ännu ett par generationers barn få fascineras, fångas, spekulera, drömma och fundera kring. Myter och legender är viktiga saker, som man bör vara lite varsam med.

Så snälla, gör det inte. Gräv inte upp skallen, oavsett vad ni kommer fram till så dödar ni myten, och det går inte att göra ogjort.

Reinfeldts miljötänk raserade avtalsmöjligheter

Att klimatmötet i Köpenhamn i december inte ledde fram till det avtal man hoppats på är Danmark och Sverige ansvariga för, skriver tidigare miljöministern Lena Sommestad (S)i SvD. Reinfeldt må skylla på Kina och USA så mycket han orkar, men, skriver Sommestad:

Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:

Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?

Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.

En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen

Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.

Det är valår i år.

Grelsson om hotell och slott

Kloka Elin Grelsson skriver om hur det egentligen inte är just någon skillnad på Paradise Hotel och Stjärnorna på Slottet, ändå räknas det ena som finkultur och det andra som riktig fulkultur. Grelsson skriver:

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Skam till sägandes har jag inte sett något av programmet, jag är usel på att se på TV utan lutar mig helt mot min generalla uppfattning utifrån tidningsrubriker och bloggar när jag nickar instämmande. Finkultur eller fulkultur ligger helt i betraktarens öga, oavsett om det är samma sak som pågår i slott och hotell.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Kanske är det så att vilket vi väljer att se handlar mindre om vem vi är än om vem vi vill vara?

I de lugnaste vatten

I ett samhälle där moralnormen är så snäv att en töntig mössa på en presbild på Facebook anses tillräckligt graverande för att hindra fortsatt anställning finns anledning att vara försiktig. Människor som hela dagarna tvingas leva med andan i halsen, ständigt medvetna om att Någon Ser Dem i alla situationer, har samma lustar, behov och impulser som vi andra, men vågar inte släppa fram dem. Och det som döljs under ytan länga nog förvrids och förgiftar, och pyser ut i alla fall förr eller senare.

Jag skulle avråda varje förälder som frågade mig om råd från att sätta sina barn i Frilufts Förskolor. Inte för att förtala dem, inte på grund av något som hänt, men på grund av deras moralnormer. De tycks farliga. Men det är jag, ni bör använda ert eget omdöme.

En tillbakablick på 2009, kanske?

Nej, det får vara. Vi står där vi står och nästa år är valår. Gå och rösta.

Pengar ändrar på allt

Det är inget att hymla med. Den nuvarande regeringen är innerligt medvetna om detta, den tusenlapp de dinglade framför väljarnas nosar förra valet kommer att vara än större i nästa val. Men inget är gratis, minns vi vilket pris vi fick betala för tusenlappen undrar jag om mutan ser lika lockande ut?

Winds of change

Det är en intressant tid vi lever i. Saker och ting tycks gå både bakåt och framåt på samma gång, samtidigt som krafter som absolut inte vill ändra på något alls tjuter i högan sky och protesterar mot all form av förändring.

Som alltid i tider som dessa finns en risk att en och annan som inte är lika snabb som alla andra, inte lika stark och inte lika redo att stå på sig blir nedtrampad, faller av vagnen och blir ensam kvar och utlämnad åt att klara sig bäst h*n kan.

Det är ett bekymmer. Förändring är oundviklig, om vi aldrig varit villiga att förändra något hade vi inte kommit långt här i världen, men nog borde vi vara kloka nog vid det här laget att se till att vi inte förändrar på bekostnad av människor? Förändring borde gå mot öppenhet, frihet, samarbete och fred, inte mot murar, åtskillnad, segregation och misstänksamhet, borde den inte?

Lite skolflum är bara bra

I dagens Express påvisar Johannes Forssberg hur stor skillnad det är i kunskap mellan elever som gått i en skola där nationella prov, katederundervisning och strikt styrda ämneskunskaper råder, Forssberg tar det kinesiska skolsystemet som exempel, och elever som gått i en skola där analys, friare arbetssätt och ämnesöverskridande undervisning, Forssberg tar det svenska skolsystemet som exempel, råder. Flertalet elever i det förra, av kinesisk modell, kan vara i besittning av enorma mängder ämneskunskaper och kunna svara på många direkt ställda frågor, men ställda inför mer komplicerade problem där de förväntas tänka utanför ramarna tvekar de och misslyckas ofta. De saknar den styrka många elever i det senare systemet, det av svensk modell, besitter: förmågan att ställa egna frågor, analysera och använda sin fantasi till att dra slutsatser utöver de givna, prova sig fram och kunna se ett fallerat försök inte som ett misslyckande utan ett sätt att utesluta en teori.

I det kinesiska skolsystemet, skriver Forssberg, "finns inget eget arbete, inget elevinflytande och ingen föreställning om att skolan är till för att dana självständiga personer" nej tvärtom, förklarar han: "Så länge Kina är vad det är i dag - en gigantisk fabrik - har man stor glädje av ett utbildningssystem som producerar kunniga robotar" och just där ligger problemet: "om landet ska bli en innovativ ekonomi måste barnen lära sig att fantisera"

Och jag kan inte annat än fundera över vilken slags medborgare Björklund tänker sig att skapa? För visst är det bra med analyserande, reflekterande, kreativa människor som ifrågasätter, filosoferar, vrider och vänder på saker och ting och sätter ett i samband med ett annat, i all synnerhet om de har en grundlig kunskapsbas att ta avstamp ifrån, men ack, de är svåra att kontrollera, fritänkarna! De går sin egen väg, de ställer besvärliga frågor och lyfter fram jobbiga tuvor av fakta som ibland stjälper det prydligaste politiska lass rätt ner i diket. De drar fram besvärliga skelett ur garderober och får dem att dansa på borden. Sånt gör en politikers tillvaro jobbigare.

Elever, medborgare, människor i landet och världen, ett råd från mig till er: sluta aldrig ifrågasätta. Fråga varför, hur och för vem, varifrån och varthän, när och hur länge? Acceptera inte stillatigande, varken pålagor eller direktiv, om ni inte är grundligt klara över syfte och vem som ligger bakom och godtar båda. Lita inte på någon som utger sig för att veta allt, oavsett om denne är politiker, myndighetsrepresentant eller lärare.

Och lärare, gläds åt och med den där besvärliga frågvisa eleven som aldrig tycks nöjd med det svar h*n får.

Kan vi vara överens om det?

Skånetrafiken

Jag bor i södra sverige. Jag är därtill på alla sätt för kollektivtrafik - en väl fungerande kollektivtrafik minskar biltrafiken, ökar säkerheten i trafiken, minskar trafikrelaterade förseningar och minskar belastningen på miljön. Win-win-win-situation, inte sant?

Tyvärr är Skånetrafiken av en annan uppfattning vad det gäller kollektivtrafikens uppgift. Trasiga, försenade eller inställda bussar och tåg är vardag för pendlaren som måste vara beredd på att resan kan ta upp till en timme längre än väntat både på morgonen och på eftermiddagen. Sura, stressade förare som tar onödiga risker och ofta är oförskämda mot passagerare tillhör också det vardagen, och man har sällan hjärta att bli arg tillbaka, deras arbetssituation är inte rimlig. Förarna har fått instruktioner att inte stanna om inte den som önskar åka med står vid hållplatsen, dvs inte längre än en decimeter från stolpen, ser uppmärksam ut och ger tecken. Det senare är förenat med vissa risker, somliga chaufförer misstolkar ibland en höjd hand som en signal om att de ska köra förbi.

Men ibland blir man irriterad. Idag på vägen hem hade jag omkring fem meter kvar till stolpen, och det är den slags busshållsplats där det inte finns något annat än just busshållsplatsen, när jag såg bussen komma. Jag vinkade och raskade mig mot stolpen med blicken över axeln, och bussen vek av en aning mot hållplatsen till och stannade, omkring en meter från kanten. Dörren öppnades motvilligt och när jag dödsföraktande hoppat ombord gav chauffören mig en försmädlig blick och sa:

Nu hade du tur att nån skulle gå av, annars hade jag inte stannat för dig

På henne blev jag faktiskt lite irriterad.

Socialt utsatt miljö

Om den bisarra logik som ändå finns när unga människor dödar skriver SvD:

Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar [...] Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr. – Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter

Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet tar vid och svarar på frågan om det kan finnas grupptryck med i bilden om där bara är två personer i gruppen:

 Två personer i en intensiv ­relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.

Artikeln talar också om hur viktig miljön är i sammanhanget:

Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.

Flera av de unga våldsverkarna i de uppmärksammade brotten under de senare åren har kommit från det som brukar kallas 'välbärgade medelklasshem'. Det kan tyckas att det borde vara motsatsen till en socialt utsatt miljö, men skenet kan bedra.

Värderingar på glid

När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse

Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm yttrar sig i SvD om våldtäkt. En man som 'kör ändå' begår alltså en ordningsförseelse, jämförbar med att gå över gatan mot röd gubbe eller kissa bakom ett träd i en park en mörk natt på väg hem från krogen, tolkar Hillegren HDs nya rättspraxis kring sexuella övergrepp. Det blir snabbt obehagligt när man börjar tänka på konsekvenserna:

Ulrika Rogland, kammaråklagare i Malmö som åtalade Alexandramannen, säger att det redan i dag är "oerhört svårt" att få fällande domar. – Redan idag är praxis såpass hård, att skärpa ytterligare finns det inget behov av. Blir det ännu hårdare så vet jag inte hur vi ska få några fällande domar

Om de inblandade känner varandra, om hon bar för utmanande kläder, dansade på ett sätt som tolkades som inbjudande, om hon gick ensam på ett mörkt ställe, om hon väntade på bussen tillsammans med någon hon trodde sig kunna lita på? När övergår det i denna nya rättspraxis till att bli våldtäkt? När övergår det i människors egna rättsuppfattningar från att 'hon fick skylla sig själv' till våldtäkt?

FRA-lagen talas det allt mindre om i media, och allt försiktigare om bland människor på gator och torg. Det finns en medvetenhet om att det man säger kan komma att registreras av någon, sparas och kanske en dag... I DN diskuteras situationen:

I regeringens förslag till nya FRA-lagstiftning ska en ensam domare under mer eller mindre hemliga former besluta om tillstånd för avlyssning av data- och telefontrafik som korsar Sveriges gränser. På fredagens DN debatt riktades kraftig kritik mot systemet. Skribenterna argumenterar att regeringen skulle kunna välja ut en lojal person till denna permanenta domartjänst och att rättssäkerheten hotas. En kritik som tidigare framförts av bland annat chefen för Säpo Anders Eriksson. Flera jurister med FRA som expertområde delar kritiken. - Det är synnerligen märkligt att en ensam domare ska vara enda kontrollorgan, säger tidigare professorn Dennis Töllborg [...] – Vi har redan det systemet. Det är i princip en eller två domare som tar besluten om polisens avlyssning och det är alltid samma poliser som begär tillstånd. Allt är hemligt och det bidrar till ett tankesätt att ”anything goes” (allt är tillåtet). När det systemet infördes dubblades antalet avlyssningar och där görs det ingen efterhandsgranskning över huvudtaget, säger Töllborg.

Men den som har rent mjöl i sin påse har väl ingen anledning till oro?

Väl?

Hinderlopp

"Ibland blir det bara för många hinder på en och samma gång och man orkar bara inte ta sig över dem" skriver Cizzi och nog är det en känsla vi alla känner igen? Det ena efter det andra, små hinder och stora hinder ovanpå och under och ihoptrasslade med varandra i en enda bröte tills man inte ser någon ände på eländet och bara vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet, eller skrika högt och sen rymma sin väg. Vad som helst bara man kan komma undan tills alla hinder försvunnit.

Men inte då. Ju mer man tittar på dem ju fler och större verkar de bli.

Knepet är att inte stirra sig blind på den växande högen, för då blir den bara större. Nej, istället tar man ett av hindren, ett litet ett som ligger behändigt till, och tar sig över det. Genast är högen lite mindre, och ett av hindren ligger bakom en. Då tar man ett till, ett endaste, och tar sig över det.

Och så fortsätter man. Bara ett enda litet hinder åt gången. Råkar man slinta med blicken och stirra på högen så vänder man sig om och ser hur många man faktiskt tagit sig över redan. Ett enda litet hinder till är ju lätt i jämförelse, inte sant?

Och så tillslut har man tagit sig över allesammans. Ett i taget blir de hanterliga, det är hemligheten.

Hemliga koder

Det svåraste när man lär sig ett nytt språk är inte språket som sådant, orden och grammatiken finns tydligt och överblickbart beskrivet och är tämligen enkla att ta till sig, det finns listor med talesätt och till och med över vissa gesters betydelse i olika språk, och att få en ytförståelse klarar de flesta på ett par år.

Men resten, oh, det kan ta en livstid!

För språk är ju inte bara orden och grammatiken, det är ju allt det där andra, den tysta kommunikationen, referenserna, det underförstådda, alla de där koderna, kulturella och lokala, som den infödde talaren fått med sig från allra första början men den som lär sig språket mekaniskt måste lära sig.

Låt mig ge ett par exempel på hur jag menar:

Jag var för en tid sedan på besök i en norrländsk kuststad tillsammans med en kollega från södra sverige. Efter vår morgonpromenad genom staden var jag glatt överraskad över hur öppet och vänligt de flesta vi mötte hälsat på oss, trots att ingen av oss var från staden, det var inte alls den slutna och avståndstagande stämning jag minns från tidigare decennier. Min kollega, däremot, uppfattade människorna på ett helt annat sätt. Hon uppfattade människorna vi mött som högfärdiga, upplevde att de såg förbi henne som om hon inte fanns och kände sig mycket illa bemött.

Koden var dold för henne. De vänliga men diskreta hälsningsnickar jag såg överallt omkring mig gick henne helt förbi, hon såg dem helt enkelt inte. Lyckligtvis talade vi om saken, jag förklarade vad jag såg och plötsligt var koden uppenbar för henne också, och hon såg den vänligheten jag också såg.

Ett annat exempel på språkliga koder är det vindlande indirekta sätt på vilket man säger ifrån på svenska. Det lämnar oräkneliga öppningar för missförstånd för den som inte kan koden utan och innan. En vän till mig, hon är ryska men pratar utmärkt svenska, klagade över hur omöjligt det är att få ett rakt besked från en svensk hantverkare! När hon ringt och frågat om det var möjligt att få hjälp redan samma vecka hade hantverkaren svarat 'det kan bli svårt' och menat 'nej, det är omöjligt jag har alldeles för mycket att göra!' Min vän, däremot, lyssnade på orden han sa och tolkade dem som att han visserligen hade mycket att göra men verkligen skulle försöka klämma in henne i sitt veckoschema, hon var ju trots allt en kund och han hade ju inte sagt nej.

Koden var obegriplig och frustrerande för henne, hon suckade tungt över oss krångliga försiktiga svenskar som inte kan säga rent ut vad vi menar. Det som är artigt för oss blev snudd på en oförskämdhet för henne.

Att lära sig ett annat språk är mer än att lära sig kommunicera med människor, även om det är en god början. Det tar tid, och det måste få ta tid, och framstegen är ibland lika svåra att se som ett svenskt nej, och ännu svårare att mäta för den som står där med linjal och glosprov.

Men det är mödan värt, ty när man väl börjar få syn på koderna öppnar sig en ny värld.

abortrestriktioner

Jag har tappat räkningen, jag vet inte hur många gånger vi varit igenom det här nu: vi har fri abort i Sverige. Det ska vi fortsätta med.

Motsatsen, aborträtt med restriktioner, är inte alls rolig. Den är desperata bakgatsaborter, hemmaaborter, förstörda kvinnounderliv, förlorade kvinnoliv, föräldrarlösa barn, tragedier och sorger i långa banor. Oavsett vilka restriktioner det gäller så kommer kvinnor att vilja göra abort av precis just den anledningen ändå.

Men Åsa Passanisi, reporter på Aftonbladet Söndag, tycker annorlunda. Hon uttrycker sig så försiktigt om magkänsla och att våga prata om, säger inte någonstans rent ut att det här med att göra abort för att fostret är av ett visst kön, det tycker hon ska vara förbjudet. Ändå är det precis det hon antyder, gång på gång. Aborträtten måste begränsas, ty Åsa har moraliska betänkligheter kring andra människors val. Försiktigt försiktigt nämner hon det hemmatest för att få reda på barnets kön som nu lanseras i USA.

Grönt streck för pojke och orange för flicka. Testet går att köpa över nätet, och flera svenskar har redan beställt, under förevändningar som att ”det kan vara kul att veta.” Jo, visst kan det. Men lägg till vi i Sverige har fri abort till vecka 18. Plötsligt uppenbarar sig en gråzon. En möjlighet. Ett fördärv

Hon vågar sig på att använda det starka uttrycket fördärv. På sitt prudentliga moralistiskt försynta sätt antyder hon att detta test kommer att få kvinnor att välja bort barn av oönskat kön, bara för att barnet är av oönskat kön, och antyder i sitt ordval vad hon anser om dessa kvinnor.

Tänk er fortsättningen. Tänk de kvinnor som ändå vill låta ta bort det foster som är av ett eller annat kön. Kommer de att betraktas som lite mer fördärvade än de kvinnor som väljer abort av andra orsaker? För att de vill göra den där långa resan först, avsluta sin utbildning först, behålla sin ungflicksfigur, hålla sitt snedsprång på konferensen hemligt eller helt enkelt inte vill ha barn?

Åsa fortsätter sitt resonemang kring testet:

Testet gör det möjligt att välja och välja bort. Ingen behöver veta. Och vem har rätt att döma?

Det är en viktig fråga. Har någon rätt att döma? Jag tycker inte det, varken präster eller prudentliga damtidningsreportrar.

Rosa Gänget

Sydsvenskan berättar att "Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma". Vi får veta att här "har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa. Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld. – Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal"

Det är här Gulabi Gang kommer in i bilden. Ett gäng kvinnor i illrosa saris som kämpar för fattigas rättigheter, bekämpar korruption, köper symaskiner, startar utbildningscentra, stöttar och hjälper varandra och andra kvinnor och lyckats dessutom med konststycket att få västerländska media att rikta uppmärksamheten mot situationen på landsbygden i Indien.

Jag funderar osökt på var de svenska klämkäcka KvinnorKan-mässorna hamnar i relation till detta gäng?