En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Den nya tiden

SvD tar i en artikel upp hur möteskulturen förändrats raskt - från långväga, kostsamma och tidskrävande resor, långa sittningar med genomgångar och presentationer till virtuella möten där alla förväntas ha förberett sig väl.

Det är en ny värld vi befinner oss mitt i plötsligt:

Kostnadsaspekten, som nu i‑lågkonjunktur, är absolut inte den enda anledningen till att mötas virtuellt. Snarare handlar det om att spara en massa tid på transporter i flygplan och taxi. Många medarbetare värdesätter dessutom att kunna vara hemma hos familjen framför att resa bort och bo på hotell för ett möte som kunde ha skett lika bra på annat sätt. [...] För personer födda under 80- och 90-talen är det naturligt att utveckla virtuella relationer genom sociala medier som twitter, facebook, msn och sms. De är vana, när de kommer till sitt första jobb, att arbeta på det här nya sättet som de tycker ger många fördelar.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys

Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:

Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.

Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:

Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb

Hon utvecklar tankegången via SvD:

nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon

Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

Bra nog

Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.

Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se - det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.

Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är "övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete", hur svenskar "inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete" och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:

Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna!
Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana.
Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet.
Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk.
Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!
Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.
Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?
Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!
Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.

Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.

I de lugnaste vatten

I ett samhälle där moralnormen är så snäv att en töntig mössa på en presbild på Facebook anses tillräckligt graverande för att hindra fortsatt anställning finns anledning att vara försiktig. Människor som hela dagarna tvingas leva med andan i halsen, ständigt medvetna om att Någon Ser Dem i alla situationer, har samma lustar, behov och impulser som vi andra, men vågar inte släppa fram dem. Och det som döljs under ytan länga nog förvrids och förgiftar, och pyser ut i alla fall förr eller senare.

Jag skulle avråda varje förälder som frågade mig om råd från att sätta sina barn i Frilufts Förskolor. Inte för att förtala dem, inte på grund av något som hänt, men på grund av deras moralnormer. De tycks farliga. Men det är jag, ni bör använda ert eget omdöme.

Dygnsrytm och morgonrävarna

Jag har talat om detta med kvällsmänniskor kontra morgonmänniskor och dygnsrytm tidigare, men ämnet är ständigt lika aktuellt.

Idag är det SvD och Expressen som tar upp hur svårt det är att ta igen förlorad sömn.

Efter en lång period av vakenhet eller många nätter med för lite sömn kan det krävas mycket vila för att man ska återhämta sig helt. Det visar en ny amerikansk studie som presenteras i tidskriften Science Translational Medicine.

–Tidigare har man trott att om man hoppar över sömnen en natt så kan man ta igen det. Men det här visar att man inte tar igen sömn på samma sätt som man tidigare trodde, säger Torbjörn Åkerstedt, professor på Karolinska institutets sömnforskningsinstitut.

Detta är givetvis inget nytt, vi har alla haft perioder i livet då vi av en eller annan anledning sovit alldeles för lite (åren som småbarnsföräldrar, tonåren, stressperioder etc) och känt hur vi hamnat allt mer på efterkälken, efter oss själva och efter andra människor. Vi tänker långsammare, reagerar långsammare, vi fryser och blir lättirriterade och presterar sämre på alla fronter när vi sovit för lite.

Ändå har vi ett samhälle ordnat på ett sådant sätt att möjligheten att sova tillräckligt mycket är en lyx förunnad den som har resurser. Den som inte behöver förlita sig på kollektivtrafik, den som själv kan styra sina arbetstider, den som har möjlighet att ta långlunch, den som har råd att få hjälp att sköta hushållsysslorna. Kort sagt, den som har råd.

Nej, den som är arbetslös har inte möjlighet att sova, den förväntas glädjas åt att skutta runt på aktiviteter för att 'hålla en normal rutin'. Skolelever lider ofta av konstant sömnbrist, både på grund av schematider, restider och läxbelastning.

Åkerstedt igen:

Sover man mindre än sju timmar per natt bygger man upp en sömnbrist. De flesta människor korrigerar ju det här på helgen, men till exempel utbrända gör inte det. De har en mer permanent sömnbrist som byggs upp

Kvällsmänniskor, upplever jag, lider oftare än morgonmänniskor av permanent sömnbrist. Det är svårt att få morgonmänniskor, som utan större besvär sluter sina ljusblå redan vid tiotiden på kvällen och skuttar upp vid sex, pigga och utsövda, att inse hur tungt det är för den som faktiskt kan lägga sig vid halv elva men ändå inte somna förrän framåt två. Inte av stress, inte av tankar som snurrar, inte av störande grannar eller trafik, utan helt enkelt av dygnsrytmiska skäl.

Det finns ett stråk av moral i detta med dygnsrytm som jag har svårt att acceptera. Huruvida man är morgonmänniska eller kvällsmänniska har inget att göra med hur man är som människa i övrigt, och det finns ingen anledning att lägga värderingar i det.

Det finns, däremot, anledning att anpassa samhället efter människor, och inte tvärtom.

Avvikare och rakknivar

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag

Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra.
Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.

Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor

De avvikande som får ta plats måste prestera.
Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen

För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:

I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.

Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.

Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?

I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att

Friheten kan inte vara absolut

Har han rätt?

Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.

Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.

Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.

Kapten Uppenbar om barns sömnvanor

Barn som inte väcks och dras ur sängen i gryningen sju dagar i veckan blir friskare och starkare än de barn som inte får sova ut åtminstone på helgerna, berättar Expressen.

Nämen?

Allvarligt talat, det visste vi redan, inte sant? Ändå finns det gott om barn som halvvakna dras genom gryningsmörkret på väg till dagis och fritids av sina föräldrar med dåligt samvete. Föräldrarna har inget val, de måste till jobbet och ingen annan kan ta hand om barnens morgonrutin.

Varför gör vi inget åt detta? Vill vi inte att alla barn ska vara så friska och starka det någonsin går? Vill vi inte att de ska utvecklas till sin fulla potential?

Jag vill det åtminstone.

Mina damer och herrar, svensk media presenterar stolt: Svinpaniken!

Svininfluensan går inte att stoppa, skriker rubriken på Expressen Hälsa

Till hösten räknar man med att minst 400 000 svenskar kommer att smittas. Nu tvingas Socialstyrelsen byta strategi [...] Förändringen innebär att sjukvården nu riktar provtagning, behandling och förebyggande åtgärder mot personer i riskgrupperna, det vill säga dem som riskerar att bli svårast sjuka eller dö, säger Anders Tegnell, chef för Smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen, i ett uttalande. Bland annat uppmanas sjuvården att i fortsättningen vara mer restriktiv med utskrivningen av influensaläkemedel

Sydsvenskan står vid en annan ände och ropar lika högt för att locka folk att lyssna och dras med:

Barn och unga drabbas extremt hårt av svininfluensan. Nya siffror om smittspridningen i Europa visar att 77 procent av de drabbade är under 30 år [...]Var tredje smittad är 10–19 år. Nästan var fjärde är 0–9 respektive 20–29 år. De över 40 år drabbas sällan, och risken minskar ju äldre man är [...] – Det är i och för sig inte konstigt att yngre drabbas oftast eftersom de har bredare kontaktytor och har föräldrar som skickar dem till vården när de blir dåliga, säger Skånes smittskyddsläkare Hans Bertil Hansson. – Men statistiken tyder ändå på att det är bäst att gå nerifrån och uppåt i åldersgrupperna när vi börjar massvaccinera i höst. Vaccineringarna beräknas starta i slutet av september. Socialstyrelsen räknar med att 20–40 procent av svenskarna skulle smittas av influensan utan vaccinering. Med tidig vaccinationsstart och en mild influensa kan drygt 400 000 drabbas, visar en simulering som hälsomyndigheterna gjort. Senare vaccinationsstart och en aggressiv spridning av viruset kan göra att över 5 miljoner smittas

Så där ja. Är alla vederbörligt panikslagna nu? Inte?

Låt oss då för ett ögonblick reflektera över medias mål med sin rapportering kring svininfluensan. Vi vet hur en influensa smittar, inte sant? Många har stått på en buss med en uppenbart sjuk människa i närheten och inombords suckat över insikten att man blivit smittad. Vi har muttrat över tanten som snörvlar ner i lösgodiset, barnet i barnvagn som nyser över fruktdisken och insett att så länge sjuka människor rör sig ute i samhället så blir vi smittade.

Vaccin i all ära, men det vi måste göra är att skapa möjligheter för sjuka att isolera sig hemma för att minska smittorisken. Det är inte rimligt att någon ska behöva gå till jobbet fullt medveten om att valet står mellan att sprida smittan vidare eller stå utan mat sista veckan innan lön. Karensdagen slår hårt mot den fattige, och åttio procent av lite är ännu mindre. Jag inser att det är svårt för den regeringstjänsteman som både har mycket, förtur till privat sjukvård och dessutom slipper karensdagen tack vare möjlighet till kreativt planerande att sätta sig in i situationen, men tänk ett ögonblick på han, den där du aldrig ens funderat över vad han heter, som går där ute i trapphuset med moppen. Han rör sig genom hela byggnaden, inte sant? Om han tvingas gå till jobbet sjuk, helt enkelt för att han inte har råd att vara hemma, kommer viruset att drabba er alla. Ni kommer att ta med er det hem, till familjer, till hemliga älskare och älskarinnor, till exklusiva klubbmiljöer, hur slutna de än är och till den privata klinik ni besöker. Vore det inte rätt schysst att kunna köpa sig fri från den upplevelsen? Det är möjligt!

Expressen har förresten valt att krydda den panik media jobbar på att piska upp med en trevlig informativ artikel om vaccineringen också:

I höst börjar svenskarna vaccineras mot svininfluensan. Men ännu vet man inte vilka biverkningar det nya vaccinet kan ge. - Sällsynta och svåra biverkningar kommer att kunna upptäckas i och med massvaccineringen, säger Ingrid Uhnoo vid läkemedelsverket [...] Vaccinet, som levereras i september, kommer att ges först och främst till vissa riskgrupper. Enligt socialstyrelsen ska gravida vara en prioriterad grupp. De äldre vaccin som ges mot vanlig influensa används redan på gravida. Men det visar sig nu att det nya vaccinet inte kommer att testas på gravida kvinnor innan de börjar ges [...] När ett nytt läkemedel ges till stora folkmassor är det sannolikt att biverkningar dyker upp som man tidigare inte upptäckt. När det gäller gravida har lyckade djurtester gjorts, men inga undersökningar där personer ingått. – Tänkbara ovanliga biverkningar kan vara neurologiska biverkningar, kramper, överkänslighet och inflammatoriska sjukdomar, men det är svårt att spekulera i, säger Ingrid Uhnoo [...] – Det är ingen tvångsvaccination. Men däremot kommer man att rekommendera vaccination för att samhället inte ska stanna. Man kan se det som en del av samhällsansvaret att vaccinera sig, säger Johan Struwe, överläkare vid smittskyddsinstitutet

Visst är det viktigt att informera om kommande pandemi. Framförallt vore det bra att informera om vilka möjligheter enskilda människor har, både vad gäller smittspridningen och behandling, så att människor har möjlighet att förbereda sig och kan möta krisen med lugn. Men media väljer en annan vinkling. Vem vinner vad på paniken media driver på? Vad är syftet? Vems är syftet?

Medan ni funderar på saken, här kommer Morricas råd inför hösten: Tvätta händerna onödigt ofta, inte bara efter toalettbesök och innan mat utan framförallt efter att du befunnit dig i ett slutet utrymme frekventerat av många, åkt kollektivt, handlat, åkt hiss etc; låt bli att hälsa på varandra med kramar och pussar, uttryck djupet av vänskapen i ord istället; köp inga livsmedel i lösvikt, varken godis eller frukt; betala med kort så långt det går, undvik kontanthantering; om möjligt, håll dig hemma när du känner dig hängig, telefoner och internet är utmärkta kommunikationsverktyg; ät och drick och sov i tillräckligt mängd. Och framförall:

Don't Panic!

Tidszoner

Jag är en utpräglad nattmänniska. Jag lever i ständig konflikt med det moderna samhället på grund av detta, överväger t ex att säga upp mitt telefonabonnemang för att slippa råka ut för samtal av typen "Sov du? Vilken tur att jag ringde då så du inte sov bort hela dagen!"

Varför? På vilket sätt är timmarna före lunch värdefullare än timmarna före midnatt? Vem bestämde att den som gäspar klockan tio och stiger upp pigg och glad i gryningen är en bättre människa än den som glatt jobbar vidare till klockan tre och sedan sover till middag?

Jag har tjatat om detta tidigare, och jag kommer att fortsätta. Det är ju nämligen inte så att ens dygnsrytm på något sätt avgör om man är en bra människa eller inte! Tvärtom, vi behövs allesammans, och samhället skulle vinna mycket på att släppa på gamla värderingar och anpassa sig efter människor istället för att försöka anpassa människor efter samhället.

De fyra

Miljöförstöring, recession och farsoter, apokalypsens ryttare i nya dräkter rider över världen men är lätt igenkänneliga. Den fjärde håller stilen sen begynnelsen, döden är döden igenom alla tider.

En kärlekssång

Jag har pratat om de osynliga människorna ett par dagar nu. De där man föredrar att inte se, de som lever på fel sida om järnvägsspåren, på fel sida om bron, ån, motorvägen, utanför muren, ringvägen, vallgraven eller vad det nu råkar vara som avgränsar staden. "In the hopeless, hungry part of town" som Johnny Cash uttryckte saken.

Människorna som inte anses behöva riktigt lika bra skolor som de som bor på rätt sida, inte riktigt lika bra bostäder, inte riktigt lika bra service. De där som inte anses behöva vare sig hemdator eller internet, det ingår inte i socialbidragsnormen, de där schabbiga som röker och klagar över att behöva lägga en femtiolapp i klasskassan.

A Love Song for Bobby Long handlar om de människorna, "the poor and the beaten down", och deras sorgliga tillvaro. Eller snarare om hur de faktiskt är människor de också, minst lika mycket som de i de fina kvarteren.



De sista orden i filmen sammanfattar den:

Some people reach a place and time where they’ve gone as far as they can. A place where wives and jobs collide with desire. That which is unnoble and those who remain out of sight.

See what is invisible and you will see what to write. That’s how Bobby used to put it.

It was the invisible people he wanted to live with. The ones that we walk past every day. The ones we sometimes become. The ones in books, who live only in someone’s mind’s eye. He was a man who was destined to go through life and not around it. A man who was sure the shortest path to heaven was straight through hell. The truth of his handicap lay only in a mind both exalted and crippled by too many stories and the path he chose to become one. Bobby Long’s tragic flaw was his romance with all that he saw.

And I guess if people want to believe in some form of justice, then Bobby Long got his for a song.

Arbetsmarknad

Arbetslösheten kommer närmare de flesta av oss, oavsett på vilken nivå i samhället vi befinner oss känner vi av att det plötsligt finns faktorer som påverkar som inte fanns för ett par år sedan. Faktorer som vi överhuvudtaget inte kan påverka, men som påverkar oss i mycket hög grad.

Curlingbarnen söker arbete

Det är en inte helt ovanlig situation idag att en arbetssökande har mamma med sig till intervjun, berättar DI.

En som varit med om föräldrars jobbfiske är Tommy Andersson, vd för Hellmans SBA Verkstad i Norberg. Han säger att han inte automatiskt nobbar en sådan jobbkandidat.

"Men samtidigt söker jag folk som visar engagemang och framåtanda, som har ett driv. Och kan man inte söka jobbet själv kan man ju undra om det engagemanget finns. När jag väl pratar med jobbkandidaten brukar jag säga till dem att 'din mamma ska inte ringa åt dig'", säger Tommy Andersson till Chef

Jahapp. Är det inte nästan lite skämsigt att chefen in spe är tvungen att tala om att mamma inte ska ringa?

Folkhögskolor och högre studier

Det är mycket nu. Varsel, piraträttegångar, nedläggningsdax för bilindustrin och lågkonjunktur, allt på en gång.

Jag vill bara passa på att nämna att folkhögskola inte alls är något dåligt alternativ för den som funderar på att ta tillfället i akt och studera i väntan på nästa högkonjunktur. Det förekommer, inte alltför sällan heller, att studievägledare på skolor och arbetsförmedlingar påstår att folkhögskolestudier inte öppnar vägen till högskola.

Våra (de är våra, trots att de lämnat boet förblir de i våra hjärtan) blivande och färdiga läkare, tandläkare, civilingenjörer, veterinärer, journalister, lärare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, akupunktörer, bibliotekarier, religionsvetare, präster, tekniker och så vidare i en lång rad talar om en annan verklighet.

Ville bara få det sagt.

Konkurser

Jag nås av rykten om att försäkringskassan håller på att gå i konkurs. Jag nås av rykten att flera svenska kommuner kommer att gå i konkurs under 2009 och 2010.

Och jag slås av tanken att oavsett om det finns ett korn av sanning i ryktena eller inte så torde de ha en faslig effekt på både hopp och ro hos människor.

Och så var det det här med sociogram igen: ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Om det fortfarande känns oklart så är du välkommen att fråga igen.

Ordvalar

Jag funderar, varje gång fallen lyfts fram i media, varför de två företagarna, verksamma i byggbranschen och, enligt Expressen sannolikt inblandade i kriminell verksamhet, ständigt refereras till som 'småbarnspapporna' och mjukt omnämns med sina förnamn, som vore de vänner till oss alla. På vilket sätt är det relevant att de är just småbarnspappor? Försvinnandena verkar inte på något vis knutna till deras familjerelationer:

Polisen misstänker att det finns en koppling mellan fallen då de båda företagarna varit verksamma i byggbranschen [...] Tidigare i utredningen sa Thord Haraldsson, kriminalkommissarie vid länskriminalpolisen i Trollhättan:
- Det finns gänginblandning med i bilden av utredningen. Men ännu kan vi inte peka mot något specifikt kriminellt gäng.

Även i det klassiska kvällstidningsreportaget där en av de försvunnas syster intervjuas och får uttala sig om hur orolig hon är nämns den kriminella kopplingen:

Slutsatserna av polisutredningen så här långt är:
Antingen har männen dragit utomlands, skaffat nya identiteter och ligger lågt.
Eller så är de bortrövade och sannolikt mördade [...] Det så kallade Bogdan-spåret ger polisen heller inte mycket för. Enligt uppgifter till SR Väst hade Peter Larsson mycket otalt med denne "Bogdan". Han ska ha hotat Larsson, bland annat för en otrohetsaffär och en ekonomisk skuld.
Polisen avfärdar dock uppgifterna [...]Däremot har man konstaterat att Daniel Olsson Smith haft kopplingar till organiserad brottslighet, och att ett kontrakt om att driva in en skuld på 500000 kronor av Daniel lagts ut på en utpressningsdömd man från Dalsland [...] Båda männen var småbarnspappor och egna företagare i byggbranschen. Polisen har bekräftat att de kände varandra.

Sannolikheten tycks tala för att de försvunnit för sin inblandning i kriminella aktiviteter. Vilket gäng spelar väl ingen större roll, men varför detta fokus på att de är småbarnspappor?

Är det för att hr och fru Svensson har lättare att identifiera sig med en småbarnspappa, genast fäster sitt fokus på hur de stackars små barnen har det och därigenom förväntas köpa fler tidningar, kanske rent av välja att berätta något de vet för de stackars barnens skull? Eller är det för att varna andra småbarnspappor för att välja den kriminella vägen när det går knackigt i affärerna?

Visste man inte bättre, och var lite spekulativt lagd sådär, kunde man rent av fått för sig att det rör sig om verksamheter som är så vanliga i antingen byggbranschen eller i dessa herrars sociala kretsar att man inte anser det värt att nämna, att man rent av riskerar sin egen ekonomi och säkerhet om man nämner det. Men så är det såklart inte....

Galen gemenskap

Pirsig skriver i boken Zen and the Art of Motorcycle Maintenance om vad som gör ett universitet till ett universitet. Det är inte byggnaderna, det är inte lärarna, det är inte ens eleverna. Byggnaderna kan brinna ner eller rivas, byggas upp igen eller flyttas någon helt annanstans. Elever kommer och går, lärare kommer och går, vanligen med lite längre intervallen. Kurserna byts ut med åren, traditonerna förändras, men universitetet består.

För universitetet är inte böckerna, inte byggnaderna, inte eleverna eller lärarna eller kurserna, nej, universitetet är något annat, något som är svårt att sätta ord på. En tanke, ett medvetande om att det är just ett universitet.

Kyrsksyster skriver om hur kyrkan, den konkreta byggnaden med sina anställda, deras inbördes styrkor och svagheter, församlingen, skrifterna och så vidare, hur allt detta inte är kristendomen. Kristendomen är något annat, något mer, något större.

Och detsamma gäller fackföreningar. Fackföreningar är rättigheter, avgifter, lagar och de samlade medlemmarna. Men fackföreningar är något mer, en tanke, en föreställning om hur alla tillsammans drar åt samma håll, hjälps åt, förenas för allas bästa.

Men precis som med universitet och med kristendomen så kommer den här tanken inte alltid i första ledet. Det finns något skrämmande med facket, något som i mångt och mycket faktiskt påminner om det som kan vara skrämmande med kristendomen och andra religioner, till och med med universitet. En besatthet. Något som jag sett inifrån, inte bara en gång, utan flera gånger.

Facket, som tanke, som funktion, är oerhört viktigt. Samarbetet mellan människor, på en arbetsplats och på flera arbetsplatser, är det skydd som finns för den lilla människan.

Men det finns en annan aspekt av facket, ett fack där människorna som engagerar sig, kurserna, utbildningarna, sammankomsterna kan bli något så helt annorlunda. Jag har sett människor dras in i något som mer liknar en sekt än något annat, jag har sett dem välja bort familj och barn, vänner och socialt liv för Facket. Jag hör människor stolt berätta över hur de jobbar för facket kvällar och helger, hur de svarar i telefonen mitt i natten, hur de sitter på julafton och nyårsafton med facket, glider allt längre ifrån den person de en gång var och förvandlas framför ens ögon till någon annan.

Jag har sett en make slå sin fru blodig för att hon ber att den där kvällen med familjen de pratat om faktiskt ska bli av. Jag har sett pappor strunta i sina barn för facket.

Jag säger inte att ni inte ska engagera er fackligt, jag säger inte att ni ska undvika kristendom, och jag säger absolut inte att ni inte ska utbilda er så mycket ni kan, jag säger bara var försiktiga, det finns något sektlikt någonstans därinne. Ok?

Gott Nytt År på er!

Hemmamannen

Sydsvenskan har tagit del av analysföretaget Kairos futures spådomar inför nästa år.

Mer kollektivt. Mer ekologiskt. Med fler kvinnor i hemmen. Färre idealistiska tanter. Mer personfixerat. Med färre skilsmässor. Och med upplevelse­shopping som växande fritidsnöje. Blandat med ”tillbaka till rötterna”-turism.

När analysföretaget Kairos Future gör sin återkommande framtidsspaning in i nästa år är det inte bara dystra toner.

Men vår livsstil och våra vanor kommer delvis att präglas av de karga tiderna. Lite tillbaka till naturen, lite tillbaka till förr. Och samtidigt vidare in i livet på nätet och allt det för med sig.

Fler kvinnor i hemmen? Varför inte fler män? Vi har provat det här med hemmafruar i flera generationer nu, det slutar varje gång med frustrerade kvinnor som först gör livet surt för sig själva, sen bryter sig loss och slår sig tillbaka in på arbetsmarknaden med näbbar och klor. Låt oss prova något nytt:

Finanskrisen och arbetsmarknadskrisen är ett faktum. Vi måste hantera den, och en vanlig metod är att driva hälften av befolkningen tillbaka till spisen. Låt den här gången männen erövra hemmen. Visa mig reklamfilmer där den glada, vackra pappan tar emot den trötta mamman vid dagens slut med dukat bord, rena glada barn och städat hem. Skriv artiklar om hur män hittar sig själva, äntligen, när de får ägna dagarna åt att stå i raggsockor och koka soppa. Intervjua de lyckliga, leende hemmamännen när de kryper upp i soffhörnan och bjuder på hembakta wienerbröd till den frestande nygjorda latten de precis burit ut från köket. Gör små trevliga reportage om hur hemmamannen känner sig som en äkta man igen när han kunnat kasta slipsen och istället dra på sig blåstället och äntligen avsluta den där verandan han började på 2003, men aldrig hann klart för att jobbet krävde och krävde och krävde. Visa honom i parken där kan klättrar i träden med sina vackra, glada, tuffa framåt ungar. Ge oss en vacker motljusbild när han nattar den minsta lilla med ett milt leende.

Erkänn, grabbar, det vore rätt skönt att slippa gå till jobbet? Ägna dagen, när barnen är i skolan, åt att organisera hemmet på ett rationellt sätt. Att kunna luncha med polarna utan att behöva ha ett öga på klockan för att lunchrasten är över.

Nog är det värt ett försök?